Annons
 

Emma, 27, fick livmoderhalscancer: ”Jag trodde det bara var en cellförändring”

Emma Härnqvist var bara 27 år när hon fick diagnosen livmoderhalscancer. För Baaam berättar hon om mörkret, smärtan och hur hon lyckades se livet från den ljusa sidan även i de mörkaste stunderna.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Läs mer: Qaroline om cancerbeskedet: ”Jag kände allt och ingenting på samma gång”

Våren 2014 kände Emma Härnqvist att något var fel i kroppen.

Oregelbundna blödningar, humörsvängningar och viktnedgång gjorde att hon sökte sig till en gynekolog på Malta, där hon då bodde. En undersökning visade att Emma hade cellförändringar och hon fick rådet att göra ett större vävnadsprov.

Annons

Hon hade gått på sitt cellprov i Sverige men senaste tillfället var fyra år tidigare.

Högsommar och semester gjorde att hon sköt upp vävnadsprovet. Men den 11 augusti fick hon beskedet. Livmoderhalscancer.

– Jag förstod inte skillnaden mellan livmoderhals och livmoder utan förstod mest att jag hade en tumör någonstans och att de ville plocka bort mina organ, säger Emma.

Beskedet var en chock för Emma. Hur kan det inte vara det? Hon var bara 27 år gammal och mitt uppe planeringen av en familj med sin sambo.

– Vi hade trott att det bara var cellförändringar och ville skaffa barn. Istället fick jag plocka bort de organen som gjorde det möjligt för mig att bli mamma biologiskt.


Tillbaka till Sverige. Samtal till höger och vänster, gynekologmottagningar och barnmorskor som inte förstod. Det var inte cellförändringar, det var cancer.

Till slut fick Emma kontakt med en specialistläkare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och åtta dagar efter cancerbeskedet gjorde de en ny undersökning.

– När jag vaknade upp efter undersökningen kände jag att jag inte hade sovit många minuter. Läkarna fick avbryta undersökningen eftersom sin tumör var såpass aggressiv att de inte kunde operera. De vågade inte röra tumören för det fanns en jättestor risk att cancern skulle sprida sig.

En vecka efter att Emma kom tillbaka till Sverige började hon med cellgifter.

– Normalt sett brukar man må illa efter någon dag men jag hann inte ens ut från sjukhuset innan jag mådde illa. Jag hade kanske åtta olika mediciner mot illamåendet.

Livmoderhalscancer drabbar drygt 450 kvinnor i Sverige varje år. Sedan 1970-talet har antalet fall halverats, en minskning som anses ha samband med att kvinnor regelbundet kallas till cellprovstagning. Att som Emma få livmoderhalscancer vid 27 års ålder är ovanligt. Medelåldern är cirka 55 år och en fjärdedel av de som insjuknar är yngre än 40.

Det finns olika typer av gynekologisk cancer. Utöver livmoderhalscancer kan man även drabbas av äggstockscancer och livmoderkroppscancer. Livmoderhalsen är den nedre delen av livmodern och kallas även för cervix.

Lär dig mer om cellprovstagning:


Dag nummer 14 började Emma tappa sitt hår i stora tussar, och inte långt därefter gick hennes mormor bort. Dagarna innan begravningen rakade Emma av sig sitt hår.
– Jag ville inte hamna i fokus, men det fanns inte så mycket till val.

Men veckorna av cellgifter gav resultat för Emma. Undersökningen inför hennes sista visade att tumören var borta.

– När cancern är så aggressiv är den oftast ny vilket innebär att cellgifterna har större chans att ta död på den, förklarar hon.

Det var ett omvänt förlopp, först nu kunde de operera.
– Jag var så liten man kunde vara, hade inget hår och vägde 45 kilo. Jag var i princip skinn och ben.

Under 3,5 timmar låg Emma öppen på operationsbordet på Sahlgrenska. Livmoder, äggledare, livmoderhals och en bit av slidtoppen tillsammans med 24 lymfkörtlar avlägsnades från hennes kropp.

– På uppvaket var jag fruktansvärt medtagen. Det är en konstig känsla när man varit nedsövd så länge, man är helt borta. Min läkare kom in och sa ”vi har fått bort allting och det ser bra ut”.

Tiden efter operationen kom depressionen smygande. Infektionsrisken var hög och Emma fick åka in till sjukhuset en hel vecka innan de kunde konstatera att cancern var borta. Den sista behandlingen gjorde Emma den 23 februari 2015, sedan dess har hon varit cancerfri. Hon räknar fortfarande dagarna.

Mitt uppe i cancern, operationen, cellgifterna och kampen tillät hon inte sig själv att stanna upp och tänka. Emma började jobba igen på Malta men det dröjde inte länge innan hon bröt ihop helt och hon gick in i en depression. Den kamp hon hade gått igenom och insikten att hon aldrig skulle få biologiska barn blev för mycket.

– Jag blev sjukskriven i tio månader på grund av djup ångest och depression. Jag hade en samtalsterapeut i Sverige som jag pratade med över Skype och telefon. I februari 2016 började jag jobba igen och sedan dess har jag mer eller mindre mått bra.

En del fysiska besvär lever kvar i kroppen. Lymfkörtlarna som plockades ut för att kartlägga en eventuell spridning av cancern har lett till att höger ben och fot lätt svullnar upp.

– Jag ser positivt på framtiden. Jag njuter av det jag har istället för att fokusera på det jag inte har. Min sambo har två fantastiska döttrar och den ena har en liten son. Jag har barn i min närhet som är en stor del av mitt liv.


I januari 2016 väckte Emma liv i bloggandet igen. På bloggen och på Instagram delar hon öppenhjärtigt med sig av kampen mot sjukdomen, depressionen och vägen tillbaka.

– Jag har varit i helvetet och vänt, men det kan bli så jäkla bra. Man kan komma tillbaka och leva ett normalt liv men man måste kämpa mycket också.

I dag ha vardagen nästintill tagit över. Emma har varit på sex eller sju återbesök och för varje gång känns det bättre. Hon är cancerfri – men kan bli friskförklarad först 2020. Hon hoppas att hennes berättelse kan inge hopp till de som kämpar. Att visa att det kan bli bra.

– Något min läkare tryckt mycket på är att ens starkaste karaktärsdrag kommer fram när man går igenom en livskris. Ett av mina starkaste drag är positivitet. Jag hade cancer och det gick inte att operera, men det fanns andra saker att göra. Det är svårt att säga till någon som har cancer att tänka positivt men det hjälpte mig väldigt mycket att se livet från den ljusa sidan även i de mörkaste stunderna.

Foto: Privat