Annons
 

Flora Wiström om hemlängtan: Jag har hållit ihop hela dagen men nu kommer tårarna

Baaams krönikör Flora Wiström skriver om att ha hemlängtan trots att solen skiner och allt egentligen är så bra. ”Hur ska jag orka vara social när jag mår såhär?”.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Enligt Google maps tar det trettiotre minuter att promenera från mitt område i södra Lissabon till Largo Graça, där jag ska träffa Agnes för att skriva. Jag har varit här i nästan två månader. Jag vet i vilka korsningar det luktar piss när solen ligger på och jag vet hur frukten nespera ska se ut när den är perfekt mogen. Om elva dagar sitter jag på flyget hem till Sverige.

Annons

När jag möter Agnes på kafét klibbar svetten mot ryggen. Ingen stad har så många kullar som denna. Jag sätter mig mittemot henne och öppnar väskan. Inser: Datorn är inte med.

Jag som hållit ihop mig hela dagen, nu händer det igen: Tårarna. Jag kliver runt bordet och tar en kram av Agnes. Det är det korrekta ordet för att beskriva händelsen: Tar. Jag inser att det var länge sedan jag var såhär nära någon, rent fysiskt.


I fyrtio dagar har jag varit glad, men nu har hemlängtan kommit som ett skitfyllt brev på posten. Och med hemlängtan apatin. Hur ska jag orka vara social när jag mår såhär? Min lägenhet blir till en brottsplats. Rödbetssaften från min lunch har runnit blodlikt över diskbänken och smutstrosorna fläker ut sig över golvet.

Det är valborgshelg. Mina vänner hemma i Sverige sitter på uteserveringar och dricker öl. Det är bara fem grader ute, det är de snabba att meddela från grodperspektivet på FaceTime. Fem grader är tjugo grader kallare än här i Lissabon, men det spelar ingen roll.

De dricker öl. I solen. Tillsammans.


Jag ringer mamma. En brasa ryker utanför fönstret bakom henne. Min morbror visar upp en bandagerad arm, han har fått tredje gradens brännskada efter att traktorn började brinna.
Jag som vanligtvis kan bli irriterad på mina släktingar så som släktingar irriterar på sitt självklara men harmlösa vis, fylls nu av panikartad avundsjuka. Jag vill också få en tredje gradens brännskada på armen. Jag vill också samla sly att lägga på brasan.

Jag säger hejdå, vi ses snart, puss och kram. Blött under skjortkragen igen. Jag kollar flygbiljetter. Ska jag? Det är dyrt. Och jag känner mig själv, vet att den här typen av ångest varar i högst en vecka åt gången. Jag fixar det här. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.

Snorfläckar på soffkudden och ansiktet kladdigt som om min treåriga syster sminkat mig.
Om ändå.


Jag frågar folk hur de hanterar hemlängtan. Ett råd jag får är ”ha jätteroligt”. Jo tack. Ett annat förslag är att skriva en lista på allt det fina jag kan göra i den här staden, och sedan göra det. Jag skriver listan. Det hjälper. Jag inser att den är ganska lång.

Någon säger att det bästa är att romantisera staden så utav bara helvete. Så jag gör det. Wow, jag kan gå hem utan tjocktröja sent på kvällen. Wow, någon har gjort en enorm hund av sand på strandpromenaden. Wow, kaffet kostar 9 kronor. Det funkar också förvånansvärt bra.

Och dagarna går, så som dagar oupphörligt fortsätter gå. Och när helgen är över vaknar jag och jo, faktiskt:

Jag är inte ledsen längre.

Läs mer:
Flora Wiström: Skolan gör mig vettskrämd – då vet jag att det är rätt
Flora Wiström: Jag vill att min kompis ska räknas lika mycket som min partner
Flora Wiström: ”Män som betalar 17 kronor extra är inte diskriminerade – kvinnor är”