Annons
 

Frida, 28, födde barn utomlands: ”Förlossningen pågick i fyra dagar”

Frida Nordfeldt födde sin dotter i Storbritannien, en upplevelse som var traumatiskt på många sätt. Här berättar Frida om sin förlossning.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Läs också: Ska du föda barn utomlands? Så här går det till

”Jag skulle föda den 27:e november, men redan den 17:e fick jag åka in och bli igångsatt eftersom läkarna beräknat att min dotter vägde över fyra kilo. Jag kände inga rörelser och de sa att det berodde på att hon var så stor att hon inte fick plats. Jag var inte inte alls beredd. BB-väskan var inte packad och min syster som skulle komma hit för att passa hunden var kvar i Sverige. Jag frågade om vi kunde vänta någon dag men de sa nej, du kan få max en timma.

Annons

De sätter in någon som kallas för tea bag, ett snöre i livmodertappen som ska hjälpa till att vidga. Jag fick fulla förlossningsvärkar men öppnade mig ingenting. Jag låg så i kanske ett dygn innan läkarna sa ‘det här går inte’ och tog ut den.


Läs mer: Sofi Fahrman: ”Min förlossning var som en skräckroman”

Dagen efter var det dags för en ny metod – cytotec. Värkarna blev ännu starkare men jag öppnade mig fortfarande inte. Så höll jag på i åtta timmar. De har andra rutiner här när det gäller smärtlindring. Du får inte lustgas förrän du flyttas till en förlossningssal så det enda jag fick var paracetamol. Dagen efter var det dags för en ny, högre dos cytotec.

Efter tre dagar hade jag bara öppnat mig en centimeter, två centimeter till och de kunde ta hål på vattnet. På eftermiddagen står jag i duschen och spolar varmt vatten på magen för att lindra smärtan, fast man egentligen inte får. Sedan smäller det till i magen och jag ser hur det sipprar ut ljusrosa vatten.

Läs mer: Födelsevrålets riksmarsch mot BB-krisen: ”Kvinnor är livrädda – vi har fått nog”

Efter det går allt väldigt snabbt. Jag har fruktansvärt ont och vill ha lustgas på en gång men får bara någon spruta med smärtstillande i låret. Det hjälper inte. Vattnet forsar hela tiden, nu är jag öppen fyra centimeter. Jag hade en minut mellan värkarna, jag trodde att jag skulle gå av. De börjar rulla mig mot förlossningssalen och kommer springandes med lustgas. Jag hade väntat så länge på det men efter två andetag vill jag kräkas.

Barnmorskan är med mig i rummet hela tiden, hon lämnar bara för att gå på toa. Det är en skillnad mot i Sverige. På kvällen är jag fullt öppen och det är dags att börja krysta. Vi håller på i kanske fyra timmar utan att något händer. En läkare kollar på bebisens hjärtljud och bestämmer att hon måste ut nu. Antagligen är navelsträngen virad runt halsen och hon måste ut med sugklocka och tång. De tar mig till operationsbordet ifall något skulle gå snett och sätter upp ett skynke som att man ska snittas.

Ovanför mig finns en jättestor lampa med en spegel och jag ser vad barnmorskorna och läkarna gör. Den ena läkaren står med benet uppe mot sängkanten och drar som att hon ska dra ut en kalv. Jag trodde att jag skulle svimma när jag såg det. Tången som de använder ser ut som en stor bultsax. Jag hade aldrig sett eller hört hur det går till med tång och visste inte vad det innebar.

Läs mer: Experten Mia bloggar om förlossningsskador: Här är hennes bästa tips

Läkarna ser att navelsträngen är virad två varv runt halsen och vill göra ett akut snitt. De sätter in en spinalbedövning men den tar för högt, ända upp till halsen, jag hyperventilerar och får ingen luft. Jag vill absolut inte bli sövd och får istället något slags motmedel som dämpar bedövningen. Själva snittet går felfritt. Hon väger 3,4 kilo och skriker direkt.


Jag hade fruktansvärt ont efter förlossningen. Jag kunde inte gå på toa själv utan de måste komma med en potta på rullstol så jag kan kissa bakom ett skynke. Jag bara grät för jag tyckte det var så förnedrande. Jag hade varit med om något traumatiskt men blir hemskickad efter bara två dagar. Drygt en vecka efter förlossningen vaknade jag mitt i natten och kunde inte andas. Jag hade fått en infektion på båda lungorna och vätska runt hjärtat som en bieffekt av den tuffa förlossningen.

Jag inser nu att jag fick en förlossningsdepression. Det blev för mycket trauma för att man ska kunna hantera det normalt men jag tänkte att det är såhär man mår. Jag tog tag i det först för en månad sedan, drygt ett och ett halvt år efter förlossningen, och går i dag i terapi.

Ungefär ett halvår efter förlossningen får jag komma på återbesök. Det är ett slags terapisamtal med en läkare, en av barnmorskorna som var med under förlossningen och en psykolog. De vill höra min version av vad som hände och jag börjar gråta direkt när jag ska prata om det. Läkaren försöker släta över det lite och säger att min förlossning inte gick rätt till, så brukar det inte ske. Jag får frågan om jag vill gå vidare med det, jag antar rättsligt, eller om terapi är tillräckligt. Jag vill bara få det överstökat och glömma bort det. Att ta det vidare känns som så mycket jobb för ingenting. De har redan snuvat mig på den här förlossningen.


Anledningen till att jag bor i Storbritannien är att min man Kristoffer spelar fotboll för Swansea City i Wales. I efterhand har jag fått höra att flera andra som är i min situation, som är fotbollsfruar, betalar för privatvård. Det kostar såklart jättemycket och alla har inte den möjligheten. Men mitt råd till dig som ska föda i ett annat land är att gå på extrakontroller och ställ många frågor. Var frågvis, ligg på och stå upp för sig själv. Ta hjälp av en tolk om du har svårt med språket. Kanske kan du till och med ta kontakt med vården i Sverige för att få råd. Jag kommer inte vilja föda i Storbritannien igen. När vi blir gravida nästa gång, oavsett var vi bor, vill jag föda i Sverige. Trots brister är det ändå en trygghet.

Foto: Privat