Annons
 

Lotta Gray om cancern: ”Jag gick röda mattan med cellgiftsflaskan i jeansen”

Journalisten Lotta Gray bytte champagne mot cellgifter och tänkte på döden varje dag – och 100 000 läsare följde hennes resa. Baaam pratade med Vimmelmamman om cancer och den nya boken.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

Läs mer: Emma, 30, fick livmoderhalscancer: ”Jag har varit i helvetet och vänt”

Från röda mattan till sjukhussängen. Från champagne till cellgifter. Lotta Gray fick diagnosen tjocktarmscancer 2008 och skildrade detaljerna i sin blogg ”Vimmelmamman” som växte explosionsartat. Nu har hon skrivit ”Himlen kan vänta”, en bok om livet före, under och efter cancern.

Annons

– Den är skriven för att stötta och peppa andra som är sjuka, anhöriga och personer som står inför stora livsval, säger Lotta.

När Lotta blev sjuk var hon mitt i livet, hyfsat nygift och mamma till en 2,5-årig pojke. Att hon skulle få cancer fanns inte på kartan.
– Jag blev väldigt kall och rationell när jag fick beskedet. Jag bröt inte ihop, jag började inte gråta, jag blev inte hysterisk.

Bloggandet blev en ventil, ett sätt att skriva av sig alla tankar och känslor. För det gick inte att fortsätta med bloggen och låtsas som att allt var som vanligt, för Lotta var det fullständig öppenhet som gällde.
– Jag började skriva från sjukhuset efter kanske en vecka. Jag hasade mig ner till biblioteket med min droppställning och gåbord och dator och satte mig och skrev.

Trots operation och cellgifter så spred sig cancern från tarmen till levern, ett besked som var ännu värre att få en det första. Halva levern opererades bort.


Något av det svåraste för Lotta var hur hon skulle förhålla sig till sin son, Lennox. Berättar man för ett litet barn att mamma har cancer? Och på vilket sätt?

– Jag ville aldrig visa mig svag inför Lennox. När han var ute och cyklade var jag med och cyklade runt med min opererade lever. Jag sa att mamma var sjuk i magen och fick medicin. Han såg ju min cellgiftsflaska och trasslade in sig i slangarna på nätterna ibland.

Ungefär samtidigt som cancern spridit sig till levern och livet kändes som mörkast gjorde Lotta en minneslåda till Lennox, som bland annat innehöll ett avskedsbrev.

– Jag skrev om vad jag vill för honom i livet och saker jag tycker är viktiga. Det är högt och lågt. Betala räkningar i tid, vara en bra människa, alltid ha rena underkläder, vem jag är. För barn glömmer så himla fort. Det var så svårt så det finns inte. Jag har som mål att öppna det med honom när han är 18–19 år.

Lotta har varit noga med att inte säga till Lennox att hon aldrig mer kommer bli sjuk. Det är det knepiga med cancer, den kan komma tillbaka.
– Om jag nu skulle få ett återfall och faktiskt dö så blir det ett sånt enormt svek om jag har lovat att jag aldrig mer kommer bli sjuk. Jag säger att just nu är jag frisk, just nu är det borta.


Då tog tanken på att dö upp en stor del av tankarna. Lotta tänkte på döden kanske 600 gånger om dagen, i dag är det mer runt 90 gånger.
– Jag var helt besatt av döden. Jag googlade mycket på hur det fungerar praktiskt och ville veta konkret vad som händer när man dör.

Trots cellgifter fortsatte Lotta att jobba heltid genom nästan hela behandlingen. Vimlet, champagnen och de höga klackarna var en välbehövd kontrast till sjukhusbesöken och gråtandet.

– Jag blev inte så sjuk som man kan bli av cellgifter. Det var viktigt för mig att ha en plats och ett sammanhang som jag tillhörde. Så jag gick på röda mattan med cellgiftsflaskan i bakfickan på jeansen, säger hon.

Cellgifterna och operationen bet på cancern. Den spred sig inget mer efter leveroperationen för att sedan försvinna helt. Sedan 2012 är hon friskförklarad. I dag möter Lotta helt andra utmaningar – att bygga upp ett nytt liv efter en skilsmässa.

– Att skilja mig är det bästa jag har gjort men priset är att du inte lever med ditt barn. Det har gått två år och jag tycker fortfarande att det är hemskt att inte dela hela hans liv.

Foto: Thorn Ullberg, Thinkstock