Annons
 

Qaroline om cancerbeskedet: ”Jag kände allt och ingenting på samma gång”

Vad händer när ens läkare berättar att man har cancer? Hur mycket förändras i kroppen, i framtiden, i huvudet? Qaroline Nähl fick beskedet 2013 och minns det som i går.

 


Annons
Annons


 

– Jag kände allt och ingenting på en och samma gång. Man blir tom. Hjärtat stannar samtidigt som hjärnan går på högvarv. Jag grät inte utan det kom först några timmar senare när chocken lagt sig.

Så berättar Qaroline Nähl om cancerbeskedet. Hon hade sökt sig till en gynekolog efter smärta i underlivet och misstänkte att spiralen hade hamnat snett. Ett ultraljud visade att spiralen satt där den skulle, och när gynekologen frågade när hon senaste hade gjort ett cellprov insåg Qaroline att hon aldrig gjort något.

Annons

Det gjordes tester och analyser, och den 18:e april 2013 fick hon beskedet: livmoderhalscancer.

Barn hade ännu inte funnits i Qarolines tankar, men plötsligt var det något som hon inte längre kunde ta för givet skulle vara lätt.

– Jag hade inte hunnit tänka på barn, eller det var snarare en självklarhet som jag naivt tog för givet skulle komma senare i livet, för just där och då var jag så fokuserad på min karriär. Det är så hemskt egentligen att man har den föreställningen, att det ska vara lätt att få barn, när verkligheten inte alltid ser så ut.

Läs mer: Så undersöker du dina bröst – steg för steg

Qaroline med sin dotter Wilja. Foto: Privat

Qaroline med sin dotter Wilja. Foto: Privat

Var sjätte vecka i sex månader fick hon cellgifter. Medan håret föll av och kilona rasade fungerade behandlingen inte så som läkarna hade hoppats, och till slut opererade de bort en bit av livmoderhalstappen.

– Att vakna på uppvaket efter operationen var en skräckblandad förtjusning. Vid ögonblicket som jag öppnade ögonen visste jag ju fortfarande inte hur operationen hade gått. Hade dom fått bort allt? Hade de hittat mer cancer? Det var först när sköterskan kom in med ett leende som stenen sjönk ifrån mitt hjärta, säger Qaroline.

Två år av väntan följde. Väntan på att friskförklarad, väntan på att kunna andas ut. Qaroline beskriver den väntan som det absolut svåraste, det som tog värst på psyket. Men hon är tacksam för vården i Sverige, samtalsterapin, kuratorn och sambon som hjälpte henne att traggla sig igenom ångesten.

– Jag tror det är det absolut bästa sättet att hantera rädsla, att prata om den, då blir den nedbrytbar istället för uppdämd.

Oktober markerade årsdagen av hennes friskförklaring. Hon fick samtalet i Berlin i oktober 2015, och benen vek sig direkt.

– Det bästa sättet att förklara det på var att jag kände mig ren. Extremt ren. Som när man precis gjort en vårstädning och man njuter av vetskapen att varenda dammkorn är borta. Inne i lådor, under sängen, till och med listerna är avtorkade. Kliniskt ren, nästan lite pånyttfödd.

Läs mer: Falsk video om bröstcancer sprids i sociala medier

Foto: privat

Foto: Privat

Rädslan för återfall lever fortfarande kvar i periferin. Qaroline är mer uppmärksam på sin kropp idag, hon skannar och kollar regelbundet efter avvikelser från det normala.

– Bara för att jag blev fri från en cancerform betyder ju inte att den inte kan komma igen, fast i en annan form. Man har fått sig en törn som gör att man ständigt går runt med en gnutta rädsla, men den bidrar också till att jag uppskattar livet mer än tidigare, säger hon.

En del av det livet heter Wilja, hon är drygt fem månader gammal och Qaroline beskriver henne som en chans på miljonen.

Behovet av att prata om cancern kommer i vågor. Qaroline skrev i oktober en text om sin sjukdom och sina känslor för sin egen skull, men efter en uppmaning från sambon publicerade hon texten i Facebook-gruppen Heja livet. Genom att berätta sin egen historia hoppas hon inte bara kunna bearbeta sina egna känslor, utan också inspirera andra och uppmärksamma vikten av att gå på regelbundna kontroller.

Läs mer:
6 saker du (förmodligen) inte visste om mens
Alicia Vikander designar årets rosa band
Hennes viktiga bröstselfie kan rädda ditt liv

Foto: Privat