Alexandra Pascalidou om hatet: ”Att sjunga ut som kvinna har sitt pris”
Alexandra Pascalidou har länge synts i offentligheten – och för det har hon fått betala ett högt pris. Om hot, hat, förtryck och mycket mer pratar hon om i veckans avsnitt av När jag var 15-podden.
Journalisten, författaren och människorättsaktivisten Alexandra Pascalidou är aktuell med ”Alexandras Odyssé” på Göteborgs stadsteater. Hon menar att det inte är ett problem att vara aktivist och journalist eftersom de två rollerna går hand i hand.
– Att journalistiken är helt opartiskt är inte sant. Journalistiken ska ta ställning för mänskliga rättigheter och står på demokratins sida. Utan demokrati har journalistiken inget existensberättigande alls, säger hon i åttonde avsnittet av Baaams podd, som baseras på boken ”Saker jag hade velat veta när jag var 15” av Diana Olofsson och Johanna Wester.
Missa inte: Nu lanseras När jag var 15-podden: ”Det blir många skratt och ett och annat tårat öga”
Alexandra föddes i Rumänien 1970 och växte upp i Grekland. Men när militärdiktaturen föll flyttade familjen till Rinkeby utanför Stockholm. I det nya landet fick hennes föräldrar jobb som städare.
– Mina föräldrar var ingenting. Ingen såg dem, de städade korridorer och toaletter och ingen sa någonsin ”hej” till dem.
När det så plötsligt kom ett hotbrev i hennes pappas brevlåda var det en något märklig situation.
– Jag hade diskuterat kriminalitet i förorten och som kvinna skulle man inte yttra sig om sådant. Men jag är bara en av många som får den här typen av hot. Att sjunga ut som kvinna har sitt pris.
Under sitt offentliga liv har hon fått utstå mängder av hot, hat och blivit förföljd av människor som motarbetat hennes gärning.
– De har kommit hem till mig med hakkors och vapen. På den tiden hade jag en hyllad karriär på SVT – men efter hoten och rättegången fick jag sparken och fick inte visas i rutan för att inte provocera rasister och nazister. Det är som att man blivit våldtagen och så får man inte visa sig ute för man kan ju bli våldtagen igen.
I podden berättar hon om att hon i dag faktiskt inte längre står ut.
– Det finns dagar när jag verkligen inte orkar – och jag behöver inte ens göra någonting för att tvingas utstå trakasserier i dag. När folk ser mig ser de en blattebrud från betongen som står upp för förorten, arbetarklassen och mångfalden och för många är det ett hot, säger hon.
Men hon menar att kvinnor har behandlats illa världen över – och de har inte gett upp.
– Vi kan tacka dem som vågade gå främst i ledet, vågade blotta sig och aldrig gav sig. Tack vare dem kan vi sitta här i dag.
Hör detta och mer i hela podden här!
Läs mer om När jag var 15-podden:
Ebba Witt-Brattström: Jag vill att unga tjejer ska vara stolta över att de är kvinnor – och inte män
Mikaela Laurén: Jag har varit på botten men jag vägrar att ge mig
Underbara Clara: När jag gör samma saker som män betraktas jag som antifeminist
Suad Ali i Baaams podd: Jag vill bli FN:s första kvinnliga generalsekreterare
Sabina Ddumba i Baaams podd: Som svart var jag aldrig den snygga tjejen
Seher Yilmaz i Baaams podd: Fattar inte killarna att det inte är okej att tafsa?
Foto: IBL