Alexandra Rejsmar: Systerskapet är ingen bluff och det har aldrig varit tydligare

Att skriva en krönika om #metoo är ingen lätt uppgift efter alla fantastiska texter den senaste tiden.

Det enda jag alltid kommer tillbaka till, är hur skribenterna envisas med att trycka på hur #metoo ska förändra männen.

Varje artikel i kvällstidningarna tycks vara baserad på hur männen ska stå till svars, hur de känner för kampanjen eller hur de ska bidra till ett skönare klimat för oss kvinnor.

Jag är inte arg på de faktum att vi kvinnor dragit ner byxorna på sexualförbrytare en efter en.

Tvärtom, jag är glad.
Jag är glad att vi äntligen tagit mod till oss och visat hur arslet ser ut på en våldtäktsman och gissa vad – det ser ut som ett helt vanligt arsle.

Det som värmer ett feministhjärta mest är hur vi gjort det tillsammans, utan män. Jag tycker inte vi trycker nog på det.

Männen har inte gjort ett skit för den här kampanjen och våga inte påstå att förvandlingen från Instagram till katolska kyrkan som resulterade i ett flöde av patetiska halverkännanden, like-raketer och övergrepp på ordet ”mod”, hjälpt oss i kampen mot sexism.

Vi är ensamma i det här.

Läs mer: Den ultimata manualen: 10 dräparsvar till Inte alla män-männen

Vi slänger oss med ordet ”revolution” som om vi vore mitt i den. Men jag vill höja ett varningens finger.

Det finns ingen tvekan i mig om att vi har satt en eventuell revulotion i rullning, men det hänger på hur vi går vidare efter det här.
Vi måste fimpa männen. Jag menar inte mord nu, även om mord legat nära i tanken de senaste två veckorna. Jag menar att vi behöver kasta av dem från tåget som börjat rulla.

#Metoo behöver användas som ett verktyg för oss kvinnor, fokus bör ligga på vår resa till jämställdhet. Jag tror inte att metoo väckt männens medvetenhet om den rådande övergreppskulturen. Dom är inga barn, dom vet.

Jag kan inte vart den enda som himlade med ögonen åt Timells uttalande som löd typ ”jag fattade inte att jag kunde göra någon ledsen”?

Vi kan inte lägga den här striden i männens händer. Vi brände våra BH:ar på sextiotalet och i år grät hela världen när Hugh Hefner dog. Ett lysande exempel på hur början på en revulotion kan sluta i en push up-BH och ett hus fullt med Playboy bunnies. Man pratade om BH:n som det patriarkala kopplet och idag är Victoria’s Secret en familjetillställning på nyårsdagen. Well, Victoria’s Secret är att Victoria är en man.
Jag vill se tillbaka på #metoo som ett gemensamt jävla fuck you från oss kvinnor. Metoo var för oss, vi satte det i rullning och vi måste ta det i land. Vi kanske inte får med männen på tåget, men det är inte det vi står och faller på. Vi kvinnor vet nu och männen vet det med och dom är skitnödiga. Systerskapet är inte en bluff, det finns på riktigt och det har aldrig förr varit så tydlig.

Läs fler krönikor här

Vi beträder ny mark. Männen är oroliga över hur de ska kunna ragga på krogen utan att få en anmälan i brevlådan och plötsligt är Leif Mannerström ”rädd för att klappa en kallskänka på axeln”. Det är inte synd om dom.
Det är en hälsosam rädsla, och kallas för skam. Det pratas om huruvida det är rätt att hänga ut män med namn, jag är säker på att det är den enda vägen.

Snubbarna har bara kommit så långt att skammen inte ligger i deras handlingar, snarare hur andra män ser på dem.

Metoo har planterat ett frö hos männen men bildat en skog hos oss kvinnor och vi inte bara vill utan kräver trygghet i den.

Läs även: Vi har samlat 6 gåshudsframkallande effekter av #metoo

Det är där vi kan lyckas. Skit i snubbarna, fröet är sått. Det kommer gro och det kommer ta tid. Men vi har inte tid att vänta på det. Så länge måste vi fortsätta.

Häng ut, anmäl, säg nej, berätta för en kompis. Det ni känner er bekväma med, alla behöver inte vara ”hjälten” men det är absolut nödvändigt att vi fortsätter vara förenade i kampen vi påbörjat. En revolution är bara en revolution om någon kommer ihåg den, så låt oss bli ihågkomna.