Black Panther är en feministisk milstolpe – och du bör se den

Läs också: ”Star Wars-filmen ’Rogue One’ ger nytt hopp för kvinnliga hjältar”

Hur många gånger har du sett en film på bio som slutat i stående ovationer? Jag kan minnas ett fåtal gånger, bland annat på premiärer av ”Star Wars”-filmer (givet) och när jag såg första ”Sagan om Ringen”-filmen 2001. Men nu kan jag lägga en till film till listan – ”Black Panther”.

Läs också: Vet du din färgpersonlighet? Det borde du – och vi har testet för det

För den oinsatte är ”Black Panther” det nyaste tillskottet i den kulspruta av Marvel-rullar som haft premiär de senaste åren. Karaktären Black Panther (Chadwick Boseman), eller T’Challa som han egentligen heter, introducerades för första gången i filmen ”Captain America: Civil War” 2016. Då tvingades han ta på sig rollen som kung och beskyddare över det fiktiva, afrikanska landet Wakanda efter att hans far dödats i ett terrordåd. Men det är i ”Black Panther” vi för första gången får höra hans bakgrundshistoria och se landet Wakanda, som för omvärlden tycks vara ett fattigt jordbrukssamhälle men som egentligen döljer ett högteknologiskt rike.

Låter det som vilken superhjältefilm som helst? Det är det inte. Känner du direkt när du hör ordet ”superhjältefilm” att du vill somna och gå hem? Gör inte det. Du borde verkligen se ”Black Panther” och jag ska förklara varför.

Läs också: Därför tar Jennifer Lawrence en paus från skådespeleriet – i ett år

För det första för att det aldrig varit en så bred och bra representation av starka, kvinnliga roller som i den här filmen. Trots att det är män i huvudrollerna är det kvinnorna som stjäl scenerna varje gång de dyker upp i rutan. Något T’Challa själv understryker då han enbart utser kvinnor till höga poster när han tar över landet.

Ska du lägga något på minnet är det namnen Shuri, Okoye och Nakia. Shuri, spelad av Letitia Wright, är T’Challas tekniska geni till lillasyster som ansvarar för landets vapenutveckling. Okoye (Danai Gurira) leder Wakandas benhårda vaktstyrka Dora Milaje – som endast består av kvinnor och detta helt okommenterat. Och Nakia, som spelas av Lupita Nyong’o, som är spion och tidigare medlem i landets så kallade War Dogs, som skickas världen över för att arbeta för Wakanda. Hon är även T’Challas ex men väljer alltid sitt kall över hans försök att få tillbaka henne. Något han därtill, hör och häpna, respekterar.

”Black Panther” är en feministisk milstolpe och regissören Ryan Coogler bevisar gång på gång att det går att göra roliga superhjältefilmer utan att tumma på välskrivna karaktärer. Det finns här inga sexualiserade kvinnoroller som bara agerar spegel för den manliga huvudrollen att agera mot. Och kvinnorna tävlar heller inte mot varandra om utrymmet på bioduken utan får sin plats och tid.

Läs också: Här är 15 anledningar till att du absolut ska kalla dig feminist

För det andra har filmen något så ovanligt som två riktigt bra skurkar. Andy Serkis har redan tidigare briljerat i rollen som den skoningslöse tjuven Ulysses Klaue, men nu får han även sällskap av Michael B. Jordans i rollen som Erik ”Killmonger” Stevens. Och i och med Killmonger läggs även ytterligare ett lager till paletten av mångfacetterade karaktärer i ”Black Panther” – klass.

Killmonger är ingen vanlig skurk som är entydigt ond. Tvärt om har Killmonger växt upp i ett USA där svarta förtrycks och står utan de möjligheter som finns i Wakanda. I ett fattigt arbetarklassområde ser han död och orättvisor redan vid ung ålder och beslutar sig för att Wakanda måste dela med sig av sin teknologi till världen och ge stöd åt de som behöver. Hans desperation att få sin vilja igenom gör dock hans metoder allt annat än nobla men det gör honom bara till en bättre karaktär. Detta gör att filmen inte går i givna spår utan ställer två starka och i grunden välmenande karaktärer mot varandra.

Det leder mig osökt in på den tredje punkten — representation. Hur Hollywood och filmindustrin världen över i så många år kommit undan med att göra filmer med uteslutande vita karaktärer – och eventuellt en svart side-kick – är för mig helt oförståeligt och oförlåtligt. Men efter åratal av missar har nu Marvel lyckats med en fullträff.

”Black Panther” är, återigen, beviset för att filmer inte måste följa exakta mallar bara för att ängsliga studios så gärna vill ha sina investeringar tillbaka. Här tar en lång rad av namnkunniga och nya svarta skådespelare plats utan att en enda av dem porträtteras stereotypt. Här är det afrikanska landet Wakanda världens ledande inom teknologi och det land som kan hjälpa resten framåt i sin utveckling. Och här lyfts svåra ämnen som slaveri och rasism upp på sätt som sällan syns på bio – och framförallt inte i superhjältefilmer, exempelvis då en karaktär tar upp hanterandet av exilafrikaner i USA som exempel på varför alla bör hjälpa varandra.

Läs också: Ska du byta jobb? Testa dig här!

När uppdraget att göra filmen gick till regissören Ryan Coogler accepterade han det med två motkrav: han skulle inte behöva stöpa filmen i samma Marvelform som alla andra stöpts i och han skulle få med sig teamet från sin film ”Last Stop Fruitvale Station”, som handlar om den svarta 22-åringen Oscar Grant III som sköts ihjäl av polisen. Och han gjorde rätt. Redan innan ”Black Panther” hade nått biograferna hade premiären sålts slut och Lupita Nyong’o kunde inte ens få biljetter till sin egen film.

Och trots att filmen nu knappt spelats i en vecka är den redan den bäst säljande Marvel-filmen någonsin. Det förtjänar den. Från detaljer som att Nakia tar av sig klackskorna för att köra en biljakt till hur varsamt värmen mellan alla filmens karaktärer hanteras är den ett sant mästerverk. Men mer än så, hela filmen är en stående ovation till att bryta normer och förväntningar och ge publiken något helt nytt. Om detta bara är början kan jag knappt vänta på vad som kommer härnäst.

Foto: IBL