Så blev Beyoncé vår största artist – enligt fanet och forskaren

Läs mer: Vad är det här? Läs mer om Baaam

För drygt ett år sedan slog hennes visuella album ”Lemonade” ner som en bomb och i några timmar kändes allt annat i populärkulturen irrelevant. Hon har förmågan att skapa hysteri med bara en bild, ett framträdande eller ett citat – och biljetterna till förra sommarens Sverigespelning sålde slut direkt.

Beyoncé är otvivelaktigt en av samtidens största och mäktigaste artister och hennes fans går att finna världen över, i alla generationer. Baaam gräver djupare i hur Beyoncé blev en av samtidens största artister och vad hennes politiska aktivism egentligen innebär.

Ann Werner är lärare och forskare i genusvetenskap på Södertörns högskola. Hon tror att balansen mellan mainstream pop och musikalisk och politisk radikalitet är det som ligger bakom Beyoncés stjärnstatus idag.

– Artister som lyckas på det sättet hon lyckas behöver tilltala mainstream-publik och samtidigt uppehålla en kredibilitet hos kritikerkåren. De har ofta det gemensamt att de lyckas framföra musik som är populär och lite vanlig, men även utmana på olika sätt. De tar in mer radikala och kritiska element utan att de blir alltför vågade så att de utestänger mainstream-publiken. Det gäller både musikaliskt och ideologiskt. Beyoncé utmanar – men inte för mycket.

Ann menar att Beyoncé må vara en av de största artisterna just nu men att hon, likt andra kvinnliga artister, inte undslipper kritik i medier.

– Det finns inga stora kvinnliga musikartister som aldrig får skit av pressen, det gäller även Beyoncé. Det har rapporterats om hennes vikt, äktenskap, graviditet och så vidare, och inte alltid på ett positivt sätt.

Aida Wondimu är journalist och har varit ett Beyoncé-fan sedan gymnasiet. Hon tror att hemligheten bakom Beyoncés ikonstatus ligger i hennes breda fanbase och långa karriär.

– Hon har varit med länge och hennes storhet går genom olika generationer. Folk upp till 30 år har vuxit upp med henne och dagens 9-åringar lyssnar också. Hon fortsätter att hålla sig aktuell och nyanserad, är innovativ och är en svart kvinna. Sammantaget är det extremt sällsynt, säger hon.

Aida växte likt många andra upp med Destiny’s Child men det är tiden efter Beyoncés album ”4” (2011) som har blivit viktigast för henne.

– Då bröt hon med sin pappa som manager, det blev en vändpunkt i hennes konstnärsskap och hon tog kontrollen själv. Man märker en skillnad i hur hon porträtteras i gamla musikvideos. Efter ”4” lyser styrkan igenom när hon får bestämma.

Beyoncés pappa Matthew Knowles var stjärnans manager sedan hon först började uppträda med gruppen Girls Tyme som barn. Hans förhållande med Beyoncés mamma Tina Knowles kantades av anklagelser om otrohet och Tina ansökte om skilsmässa från maken 2009. I mars 2011 meddelade Beyoncé att hon avslutat sin affärsrelation med pappan och senare under året släpptes albumet ”4”.

Gradvis har Beyoncé blivit allt mer politisk i sin musik och sina framträdanden. Hennes uppträdande med ”Formation” på Super Bowl 2016 sågs av många som en hyllning till Svarta pantrarna och Malcom X och Beyoncé tog tydlig ställning i Black Lives Matter-rörelsen.

I låten ”***Flawless” samplade hon ett citat från författaren Chimamanda Ngozi Adichies TED talk “We should all be feminists” och fick stor uppmärksamhet.

Ann Werner menar att kombinationen av frågor kring feminism, antirasism och klassfrågor i USA är det som kännetecknar hennes politiska artistskap idag, men att den första tiden i Destiny’s Child inte var lika tydligt politisk.

– I det första Destiny’s Child-albumet finns det inte så mycket tydlig politik. Det var en grupp som växte fram som ett afrikansk-amerikanskt Spice Girls och salufördes som kaxiga unga tjejer. I det finns det kanske en typ av feministisk idé, att de inte skulle vara mesiga. Det första tillfället jag tänker på då de uppmärksammades för att adressera en feministisk fråga är låten ”Independent Woman”, säger hon.

Även Aida Wondimu menar att Beyoncés tidigare år som artist var mindre politiska och att det finns en skillnad i bland annat hennes musikvideos.

– Hon faller in i stereotyper, blir sexualiserad och dansar mycket för en manlig blick. Idag dansar Beyoncé absolut sexigt, men det är för en annan blick och kommer inifrån.

Den stora vändningen menar Aida kom med albumet ”4”, låten ”Who run the world (girls)”.

– Alla tänkte ”Gud, är Beyonce feminist?”. Sedan kom hon ut som feminist i albumet efter det och på MTV-galan 2014. I Sverige hade det inte varit en jättestor grej, men i USA är det fortfarande kontroversiellt.

För Aida har Beyoncés ställningstagande för feminism och antirasism stärkt hennes trovärdighet och ikonstatus. Hon var stor redan innan sin politiska aktivism, och skulle antagligen fortsätta vara det oavsett, men nu är hon viktig på en ny nivå.

– Som svart kvinna i offentligheten kommer hon alltid att vara politisk eftersom hon tar för sig, tjänar sjukt med pengar och är hämningslös. Hennes politiska engagemang för till exempel Black Lives Matter har stärkt hennes trovärdighet och ikonstatus, säger hon.

Efter ”Formation” syntes Beyoncés genomslagskraft även i svensk nyhetsmedia. Polisbrutalitet mot svarta i USA fick större plats i nyhetsrapporteringen, Black Lives Matter var en del av samtalet och fler plattformar för unga afrosvenskar dök upp.

– Beyoncé har en chans att påverka så många människor och normalisera att kända personer som har ansvar och makt står upp för sådana här saker och belyser problem. Jag märker att fler svarta artister vågar ta det utrymmet. Tidigare har de ofta varit tysta och inte tagit ställning, och det har säkert funnits en rädsla för att sabba sin karriär, säger Aida.

Men Beyoncés politiska aktivism är inte utan kritik. Många av hennes mer feministiska låttexter lägger fokus på ekonomisk makt och självständighet och hon har kritiserats för att tjäna pengar på svarta amerikaners historia och kamp.

Aida Wondimu menar att man inte ska blunda för den kapitalistiska delen av det som är produkten Beyoncé, men att konsekvenserna av hennes aktivism är viktigare än motiven bakom.

– Jag tror att hon är väl medveten om de positiva effekterna av att anta en position som aktivist, men det kommer även med vissa risker. Black lives matter-rörelsen är inte så omtyckt i USA. Hon riskerar att hennes vita fans känner sig exkluderade eftersom ”Formation” var mycket om och för svarta kvinnor. Så det finns absolut en kapitalistisk effekt, men hennes genomslagskraft och plattformarna hon bygger är viktigare än hennes motiv.

Foto: IBL