Efter Weinstein – är det okej att gilla ett verk skapad av ett as?
Producenten Harvey Weinstein blir en i mängden av Hollywoodmän anklagade för sexuella övergrepp och trakasserier. Baaams redaktör Elsa Sjögren ställer sig frågan om det är möjligt att ta del av kultur utan att stödja en vidrig man – och om det ens är eftersträvansvärt.
Läs mer: Alexandra Rejsmar: Hur ska jag kunna veta att du inte kommer att våldta mig?
I veckan har flertalet kvinnor berättat om hur den mäktiga Hollywoodproducenten Harvey Weinstein har, under flera år, ägnat sig åt sexuella trakasserier och övergrepp. Producenten har varit inblandad i filmer som ”Shakespeare in Love”, ”Pulp Fiction” och ”Gangs of New York”. I över 20 år har han omgetts av rykten om sexuella trakasserier, något som har varit allmänt känt Hollywood. Det har rört sig om oönskade sexuella inviter på hotell, frågor om kvinnornas sexuella preferenser och förflutna och rena våldtäkter. Men först nu talar kvinnorna ut om övergreppen och skådespelare som Ashley Judd, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie har berättat om deras erfarenheter av Weinsteins vidriga beteende.
Men Weinstein är långt ifrån ensam i skaran av idioter till män i kulturvärlden. Amber Heard har anklagat exmaken Johnny Depp för misshandel och strax efter att hon ansökte om skilsmässa begärde hon besöksförbud. Depps filmkarriär har trots det inte avstannat och han är snart aktuell med ”Mordet på Orientexpressen”.
Dylan Farrow har berättat om hur adoptivpappan Woody Allen begick sexuella övergrepp mot henne som barn. Allen förnekade anklagelserna och har aldrig varit åtalad för övergreppen. Han har däremot vunnit fyra Oscars, tio Bafta och två Golden Globes.
2010 anmälde två kvinnor som jobbat på Casey Afflecks film ”I’m Still Here” honom för sexuella trakasserier. En av kvinnorna hävdade att Affleck, utan hennes samtycke, krupit ner i hennes säng. Affleck krävdes på sammanlagt 4,25 miljoner dollar av de båda kvinnorna och i båda fallen nådde parterna en förlikning. I fjol vann han en Oscar för bästa manliga skådespelare.
Antalet män som anklagats för trakasserier och övergrepp mot kvinnor är många fler än så. Ta till exempel Chris Brown och Roman Polanski och Bill Cosby och Sean Penn och Dr. Luke och R. Kelly. Listan kan göras lång. Och ändå vi älskar deras filmer, deras tv-serier och deras musik. Hur många Woody Allen-filmer har du sett och uppskattat? Jag kan nämna tre stycken på rak arm. Har du verkligen helt slutat lyssna på Chris Brown? ”With You” finns fortfarande i mina spellistor. Så, bör man skilja konsten från konstnären? Verket från personen?
En hel del fantastisk konst genom historien har skapats av as. Richard Wagner var antisemit. Miles Davis var en hustrumisshandlare. Och då har vi inte ens pratat om manliga konstnärer som ”bara” betedde sig allmänt dåligt gentemot sin omgivning och i sina relationer. Som Liv Strömquist skriver i ”Kära Liv och Caroline” så kanske man rentav måste vara ett as för att skapa bra konst då det kräver att man prioriterar sitt skapande framför allt annat, även anständighet och heder.
Om vi ska bojkotta all konst som skapats av idioter till män går vi om inte annat miste om en massa bra grejer. En bra låt slutar inte vara bra för att personen som ligger bakom den är ett as. Att konsumera deras verk gör oss inte medskydliga till deras beteende, men det hjälper sannerligen inte. I stället stöttar vi de här männen ekonomiskt genom att konsumera, och vanligtvis betala för, det de har skapat. Om de fortfarande är vid liv, det vill säga.
Så var drar man gränsen? Är det okej att se en film gjord av en generellt dryg idiot men inte av en våldtäktsman? Behöver en person begå ett brott för att vi ska bojkotta det den har skapat? Svaret är med största sannlikhet komplicerat – och jag har det inte själv. Men oavsett om vi bojkottar eller inte är det viktigt att berätta om de här männens beteende, diskutera, kritisera och fördöma det. Var medveten om att fantastisk konst inte är lika med en fantastisk person.
Foto: IBL