Fia Anderberg om ångest, ätstörningar och KBT.

Fia Anderberg: ”Kunde väga mig tio gånger om dagen”

Sophia ”Fia” Anderberg har lidit av ångest i många år, och ofta kopplat till kropp, mat och träning. Men en dag undrade hon om inte livet borde handla om mer än kroppshat och sökte hjälp – och vågade prata.

0:52

Efter reklamen: #Vågaprata

(0:52)

Som en del i vår artikelserie om psykisk ohälsa #vågaprata har vi pratat med influencern och kroppsaktivisten Fia Anderberg. Hon har länge lidit av ångest och självhat kopplat till sin kropp och berättar hur hon till slut lyckades ta sig ur det genom att söka experthjälp.

– Jag upplever att många kanske känner att de inte är tillräckligt sjuka eller att deras ätstörning inte är tillräckligt allvarlig. Så är inte fallet. Alla är vi olika och upplever saker olika. Och ett skevt förhållande till mat som är kopplat till att man inte mår bra är tillräckligt allvarligt. Hjälpen finns där, sök den!


Du är ju en av Sveriges största kroppspositiva profiler, hur känns det att du har den positionen i dag?

– Det känns galet att bli kallad det men också enormt fint. Jag älskar det jobb jag får spendera mina dagar med att utföra, att inspirera mina följare till kroppsacceptans och självkärlek. Jag önskar att jag själv hade haft så nära till det när jag var yngre. Sociala medier är ju fantastiskt på det viset, att kunna sprida viktiga budskap och nå så enormt många! Jag älskar det och jag älskar den fina vänskap jag har med mina följare!

Tidigare i livet har du lidit av kroppsfixering och haft ett skevt förhållande till mat – hur uttryckte det sig?

– Ja, det stämmer. Det uttryckte sig i olika former beroende på ålder. Jag har bland annat haft bulimi men mestadels har tiden gått ut på att tänka på mat och kroppsvikt. Det har varit en enorm besatthet hos mig i många år och som jag blev frisk ifrån efter att ha gått i KBT hos ätstörningsmottagningen för fem eller sex år sedan. Men framåt slutet, när jag var som sjukast, uttryckte det sig i form av kaloriräkning, väga all mat och ständiga tankar kring viktnedgång och träning. Jag kunde väga mig tio gånger om dagen för att försäkra mig om att jag inte hade gått upp i vikt till exempel. En otroligt tung tid i livet men också det som tagit mig dit där jag är i dag.

Hur tog du dig ur det?

– Jag sökte hjälp. Jag fick nog efter så många år av självhat, destruktiva tankar och bantning. Jag minns att jag tänkte ”Är det det här livet går ut på? Nej, det måste finnas mer än detta. Att alltid sträva efter en lägre siffra på vågen och att alltid känna ångest så fort man ätit något”. Där tog jag upp telefonen och ringde ätstörningsmottagningen. "Hej, jag heter Sophia. Och jag behöver hjälp!". Det låter enkelt. Och där och då var det faktiskt det. Jag hade fått nog och bestämt mig. Nu får det vara nog. Efter det väntade en lång och tuff resa men så, så värd!

Vad har du för tips och råd att ge till tjejer och kvinnor som befinner sig i samma sits som du gjorde då?

– Jag har mängder med tips men något som jag ofta faller tillbaka till är: sök hjälp! Hjälp finns att få! Jag upplever att många kanske känner att de inte är tillräckligt sjuka eller att deras ätstörning inte är tillräckligt allvarlig. Så är inte fallet. Alla är vi olika och upplever saker olika. Och ett skevt förhållande till mat som är kopplat till att man inte mår bra är tillräckligt allvarligt. Hjälpen finns där, sök den! Du förtjänar att må bra

– Något annat som jag också tycker är värt att tipsa om är att följa bra inspiratörer på sociala medier. Vi spenderar så mycket tid där och därför är det viktigt att vi mår bra av dem vi följer. Bli peppad till att förstå att vi duger som vi är.

Har du några tips till tjejer som får ångest av sociala medier?

– Återigen, följ rätt konton. Det är så viktigt att följa konton som man mår bra av, som gör gott för oss, som peppar oss.

Du fick diagnosen lipödem i samband med din första graviditet, hur har det påverkat dig fysiskt - och psykiskt?

– Just fysiskt påverkar det mig mycket i form av smärta. Smärta i benen, trycksmärta och tyngdkänsla i benen. Jag orkar helt enkelt inte lika mycket som innan och vissa dagar är riktigt tunga. Men det finns mycket jag kan göra för att underlätta min vardag, bland annat egenvård i form av lymfmassage, kompressionstights och att undvika stress.

Hur kändes det att diagnosticeras med en kronisk sjukdom?

– Jag minns så väl hur jag grät i bilen efter det mötet för nästan exakt ett år sedan. Jag grät av lättnad att äntligen ha blivit tagen på allvar. Men också över beskedet att lida av en kronisk sjukdom. Jag kände mycket där och då. Det var skönt att äntligen få veta vad som orsakar smärtan. På det viset kan man ju också lära sig metoder som underlättar ens vardag. Men naturligtvis är det inte roligt att få besked om en kronisk sjukdom. Det önskar man ju definitivt inte.

Ser du på din kropp på ett annat sätt nu när du har fött ett barn?

– Visst gör jag det. Jag har större respekt för den och de förändringar som den genomgår i livet. Vi sätter så stora krav på våra kroppar. Att den alltid ska se likadan ut trots allt den får gå igenom. När man tänker på det är det ju helt orimligt. Naturligtvis förändras kroppen och vi gör oss själva en tjänst i att acceptera det.

Vad har du för tips att ge till tjejer som inte känner sig trygga i sin kropp?

– Det är ett otroligt tufft jobb. Man jobbar i motvind att gilla sin kropp i ett samhälle som ständigt arbetar för att vi ska vilja förändra oss. Men det går att ta sig dit. Man behöver inte älska allt med sig själv, det gör inte jag alla dagar heller. Men acceptansen i att jag är jag och jag är bra som jag är är viktig. Jag vill återigen belysa hur viktigt det är med vilka vi följer på sociala medier, och att vi mår bra inne på just sådana plattformar. Men också att försöka tänka mer inifrån och ut. Inte utifrån – utseende –och in. Vad mår jag bra av? Välmående har ju med så mycket mer att göra än bara mat och träning. Umgänge, jobb, hobbys, familj med mera. Sätt dig själv i första rummet och ställ frågan, vad behöver jag för att må bra, inifrån och ut?

Vad tänker du på när du hör ångest?

– Åh, det ordet får ögonen att tåras direkt. Jag har så många år i bagaget med just det ordet. Det ordet som jag inte kunde beskriva eller förstå när jag var tio år. Känslan är ju nästintill omöjlig att beskriva även nu. Men när jag hör ordet ångest tänker jag direkt på själen. Vi känner något någonstans i kroppen som också är svårt att beskriva. Att själen mår dåligt liksom.

Du har tidigare berättat att du upplevt ångest i olika skepnader – kan du berätta mer om det?

– Ja, men precis. Den har verkligen antagit olika skepnader genom åren. Exempel på det är ju mina ätstörningar. Det har varit en skepnad av ångest som jag då försökt hantera på olika sätt. Även separationsångest som jag har haft sedan min pappa dog när jag var tio och även har i dag i vissa fall.

Hur hanterar man sorgen efter ens pappas bortgång?

– Ja, hur hanterar man det? Jag var tio år så det är otroligt svårt att svara på. Men med en stöttande mamma och en stöttande familj runt mig tog vi oss igenom det som familj. Även om den händelsen ligger som grund till mycket utav min ångest jag haft under åren. Jag har från start tagit hjälp, gått hos psykologer och kuratorer sedan jag var barn för att lära mig hantera den där tunga känslan i kroppen, ångesten, som jag då inte kunde beskriva.

Psykisk ohälsa har ökat markant de senaste åren hos unga – varför tror du att det är så?

– Vi sätter väldigt stora krav på oss själva, och det redan från tidig ålder. Hur man ska vara och hur man ska se ut. Vi är också ständigt uppkopplade, ständigt närvarande och alltid anträffbara. Vi ger oss själva sällan ett break liksom och jag tror det blir för mycket till slut. Vi vuxna har ett enormt viktigt ansvar att lära våra barn att de duger som de är i dag.

Tror du att det finns en kunskapslucka inom ämnet?

– För min del tror jag det är otroligt viktigt att prata om ångest och lära ut om psykisk ohälsa som vilken annan sjukdom som helst. Det blir så lätt att man trycker undan känslor och att man inte tas på allvar när man säger att man har ångest. Dels av vården men också på arbetsplatser och av anhöriga. Även här ser jag positivt på just sociala medier; det pratas mer om det, vi delar med oss mer av våra erfarenheter och vi känner oss mindre ensamma tack vare det. Det saknade jag. Jag kände mig så ensam i min ångest. Ingen förstod liksom riktigt. Och hur skulle jag då kunna förstå själv?

Har du några tips på vad man ska göra när man känner att ångesten börjar krypa på?

– Efter många år hos kuratorer och psykologer har jag lärt mig att acceptera. Ångesten kommer aldrig att försvinna – precis som mitt lipödem. Jag har börjat se ångesten som en vän som kommer och knackar på. Jag blir inte alltid glad av att se den, men jag omfamnar den och accepterar den. Det hjälper inte att kämpa emot. Jag har också lärt mig vad jag behöver göra, som jag brukar kalla det: linda in själen i bomull. Jag varvar ner och gör saker jag mår bra av. Allt detta har jag landat i genom att söka hjälp. Därav är jag så himla noga med att ännu en gång poängtera – sök hjälp! Du varken behöver eller ska klara detta ensam, det finns hjälpmedel och verktyg att få och att lära sig av. Jag vill också nämna att detta är något som har fungerat för mig efter flera år av ångest. Alla är vi olika och har olika sorters ångest som behöver tas om hand på olika sätt.

Här kan du läsa Fia Anderbergs 8 bästa tips till dig som känner rädsla för viktuppgång!

Relaterade artiklar

Tusse om ensamheten: ”Kommer någon ens bry sig om jag försvinner?”

Nu lanserar vi #vågaprata – för att belysa psykisk ohälsa

Tjejzonen möter upp den ökade psykiska ohälsan bland unga tjejer