”Jag har alltid velat ha barn, och när jag plussade för lite mer än två år sedan så ville både jag och min pojkvän ha barn. Men det var inte planerat. Vi bodde båda hos mina föräldrar, han hade inte fått sitt uppehållstillstånd, och den enda som hade ett jobb var jag, och det var bestämt att ta slut till sommaren.
När vi fick reda på det så stängde jag av totalt. Min pojkvän grät, ringde sina föräldrar och grät, jag satt tyst och vägrade berätta för mina föräldrar. Jag berättade för min vän som var övertygad att jag skulle behålla barnet och övertygade mig att jag skulle få köpa begagnade barnsaker av henne billigt, och sen så fanns hon inte där för mig under själva aborten.
Läs även: Johannas abort blev en dokumentär: Vi måste prata om abort
När jag väl kom in för att göra aborten så var jag fortfarande helt känslokall, jag svarade kort och sakligt, jag ville inte att någon skulle tro att jag hade det minsta ånger i kroppen. Jag sa till och med nej till kurator. Jag kände inte ens något när jag såg ultraljudet.
Jag var i vecka 7 och aborten sattes igång samma dag, jag fick göra aborten hemma så någon dag efteråt så var jag hemma med de där pillren man ska stoppa in i slidan för att värkarna ska börja. Då bröt jag ihop. Jag var rädd, jag grät, jag ville inte. Men vid den här punkten så går det inte att backa ur längre, så det slutade med att jag gjorde det ändå. Det gjorde ont, inte nära mensvärk-ont, utan värre, men jag kunde hantera det. Vid några tillfällen så fick jag krystvärkar och kunde trycka vilket kändes så mycket bättre än att inte göra något. Det var en ganska lugn abort ändå. Efteråt när det var över så var jag avstängd igen.
Läs mer: Paula Bieler (SD): Svenska kvinnor ser abort som preventivmedel
Det var inte förrän jag fick min mens tillbaka igen som jag bröt ihop totalt, jag grät, jag låg bara i soffan och försökte se på komedier för att få något tillbaka som kändes som lycka, men det gick inte. Jag var bara deprimerad.
Jag ångrar aldrig mitt beslut och det gjorde jag inte då heller, men det var det jobbigaste jag någonsin gått igenom. De enda som vet är några väl utvalda vänner och min pojkväns föräldrar. Mina föräldrar vet fortfarande inget. Varje dag tänker jag på hur mycket jag vill ha barn, och varje gång någon tar upp aborträtten så blir jag arg. Arg, rädd, ledsen. Det här är ju inget folk gör för att de vill, det är inget kul eller lätt.
Jag är fortfarande livrädd för ett positivt test, även fast jag numera har stabilt jobb, pojkvännen med, och vi har egen lägenhet. Jag är så rädd att vi ska komma fram till att det är rätt val igen. För jag vill aldrig gå igenom det igen.”
Läs också: Kvinnor protesterade mot amerikansk abortlag – klädda som i ”The Handmaids Tale”
