”Allt började när jag slutade att amma min son när han var 8 månader gammal. Ganska snart efter det började jag känna mig magsjuk, jag kräktes hela tiden oavsett vad jag åt och började snabbt gå ned i vikt. I slutet av graviditeten hade jag vägt 74 kilo men på 8 månader gick jag ned till 46 kilo.
Jag sökte hjälp på vårdcentralen men de trodde att jag hade en ätstörning och sa att jag skulle komma tillbaka när jag vägde under 40 kilo. Till slut vägde jag 38 kilo och då fick jag till sist hjälp. Läkarna såg att jag har något som heter gastroparesis som betyder att magsäcken inte jobbar som den ska. På ett halvår var det enda jag kunde äta yoghurt och snart orkade jag inte ens gå och hamnade i rullstol. Jag började svimma och i november 2016 fick jag en hjärtinfarkt. Kroppen gav upp”.
”Jag fick en pacemaker och då syntes även att jag hade en medfödd hjärtsjukdom och den kroniska magsjukdomen Crohns. Jag har alltid motionstränat och hållit igång men också alltid tyckt att det varit tungt och motigt, äntligen fick jag svaret på varför.
Efter det började livet sakta återvända. Jag kunde börja äta igen, fick rätt mediciner och blev bättre. När jag var sjuk hade jag inte alls orkat leka med min son, så fort han sprang iväg grät jag för att jag inte orkade mer och min sambo fick under nästan ett års tid ta allt ansvar för honom. Nu kunde jag äntligen orka leka med honom, jag började löpträna smått och bli mer den jag varit innan.
Löpningen blev verkligen mitt sätt att hantera allt jag varit med om. Jag tänkte ofta att jag skulle gå och prata med en psykolog men för mig blev terapin att få springa. Efter ett tag började jag dock träna mer och kände att det gick bra”.
”I helgen anordnades det en mil långa terrängloppet Hässleholmsloppet och jag anmälde mig för att springa. Jag hade aldrig sprungit ett lopp innan och aldrig ens sprungit i terräng. Så de efter de första två kilometrarna som i stort sett enbart var backe tog jag ut mig helt, resten av loppet sprang jag på ren vilja. Men så kom jag i mål – på en andraplats! Jag hade sprungit en mil på 44 minuter och 11 sekunder. När jag fick pacemakern hade läkaren sagt att jag kanske kan träna men aldrig bli helt bra eller snabb – men 44.11 är snabbt nog för mig.
För mig blev loppet beviset på att jag är tillbaka, jag har överlevt detta och det känns så stort. Hela den här resan har varit så lärorik och gjort mig till en starkare person. Jag har lärt mig så mycket om mig själv på vägen och insett att man måste ta vara på tiden med sina barn för man vet aldrig när det kan ta slut. Jag förlorade ett år med min son och vi har inte den mamma-son-relation jag hade önskat, han tyr sig mycket mer till sin pappa men jag är bara glad att jag är här. Och att min sambo varit en så fantastisk stöttepelare och hjälpt så mycket”.
”Om det finns andra som går igenom svårigheter vill jag bara säga att ge inte upp. Våga också be om hjälp och försök inte klara allt själv. Man måste kunna erkänna att man behöver stöd. Och möter du oförstående vårdpersonal – säg ifrån. Byt läkare, byt vårdcentral, byt sjukhus och lita på din magkänsla om något inte känns rätt”.
Foto: Privat
