Ibland säger folk att det är konstigt att till och med jag ”dragits med i träningshysterin”. De undrar om jag, som är en ”träningsmänniska” numera, verkligen borde dricka vin och äta godis. Och så ska det gnällas lite över att det tränas så mycket, att alla verkar ha ”fallit offer för trenden”.
Jag förstår varför. Jag var likadan. Jag trodde att det fanns en sorts skillnad mellan de som tränade och de som inte gjorde det. En gammal bild som hängt med från gymnasiet; träningsmänniskor vs icke träningsmänniskor. Jag trodde att ”träning och hälsa” var ett helt koncept präglat av torra rawfood-bollar, ytlighet och tråkiga cardio-maskiner. Det var standard att skämta om de hurtiga stackare som var ute och sprang tillsammans.
Nu vet jag bättre. Att börja träna är det absolut bästa jag gjort för mig själv, någonsin. Och ingenting har tagits ifrån mig för att jag springer och går till gymmet – för att jag blivit en så kallad träningsmänniska. Det är bara en sak som adderats till mitt liv. I övrigt är allt som vanligt. Jag gillar fortfarande vin, fet mat och godis. Plus löpning och styrketräning.
Någon träningshysteri har jag inte sett, inte utanför Instagrams skimrande värld. Tvärtom, faktiskt. Det är lugnt på gymmen, ingen trängsel i löparspåret. Inte en antydan till hets eller hysteri. Ofta är jag ensam, och jag älskar det.
Vad jag vill säga är att träning inte är ett färdigt koncept. Det kan se ut på många olika sätt, och det är bara du som bestämmer hur. Du behöver inte stå på ett löpband och stirra in i en tv-skärm om du inte vill, du behöver inte ta i tills du blir yr. Du behöver inte springa ett maraton eller anlita en dyr PT. Det viktiga är att du rör på dig.
Du tränar för din egen skull. På ditt eget sätt. Det blir vad du gör det till. Det är alltid värt det.
Läs mer
Läs Mia Skäringers känslosamma text om utbrändhet
När vänskapen blir en tävling – psykologens bästa tips
Må bättre med modern mindfulness