Nathalie Mark: Jag slutade ta tid på mina löparrundor – och det gjorde all skillnad

Under många år tog jag aldrig tid på mina löparrundor – jag visste inte ens hur långt jag sprang. Och trots alla möjliga, lättillgängliga appar sa jag till mig själv att det var strikt förbjudet att ens öppna dem. Vissa dagar när jag sprungit riktigt bra och kände hur det fanns spänst i stegen var frestelsen svår att stå emot. ”Jag kan ju bara kolla i dag, det gick ju så bra”. Tankarna smög sig in i huvudet men jag slog bort dem – och det finns flera bra skäl till det.

Ett av skälen är att jag under många år, och som så många andra, slaviskt tog tid på alla mina löparrundor. Jag klockade mellantider, räknade ut exakt hur fort varje kilometer hade gått och visste precis var alla kilometermarkörer låg i hela min förort. Först var det för att det var så kul att se hur mycket bättre jag blev på kort tid. Varje runda jag sprang gick snabbare än den tidigare och det var härligt att se tiderna pressas ned. Tills det inte var härligt längre.

Efter ett tag blir framstegen oundvikligen inte lika tydliga, siffrorna tickar inte nedåt lika snabbt och många gånger gick det tvärt om sämre och sämre istället för bättre. Vissa dagar när jag, trots att jag varit trött och egentligen helst stannat hemma i soffan, givit mig ut och avverkat en fyrakilometersrunda var allt jag brydde mig om tiden. Kom jag i mål på en tid som var en minut ”för långsam” blev jag förbannad och bestraffade mig själv med hårda styrkepass. Att jag faktiskt varit ute och sprungit för min hälsas skull spelade ingen roll för mig. Allt handlade om minuter och sekunder.

Till slut gav jag upp. La upp löparskorna på hyllan och vägrade ge mig ut alls. Men så gick åren och när jag här om året började springa mer regelbundet igen gjorde jag det med helt andra regler än tidigare: jag fick inte mäta avstånd och jag fick inte ta tid. Och det var så skönt. Utan det hade jag aldrig kunnat hitta tillbaka till löparglädjen igen. För plötsligt blev rundorna något jag gjorde för min egen skull, för att må bra, få frisk luft och motion. Tider struntade jag fullständigt i – och det har gjort all skillnad.

I dag har jag så smått börjat logga mina rundor igen men mest för att känna mig nöjd och glad över att jag är ute och rör på mig – aldrig för bestraffning. Det finns för mycket i det här samhället som vill bryta ned oss, håna oss och peka på våra fel och brister. Jag vägrar vara en sån pekpinne mot mig själv också – jag är värd mer än så.

Foto: Baaam/IBL