Stephanie Brown har gjort sig fri från anorexi och släppt en bok.

Stephanies hjärta slutade slå av anorexin – då vägde hon 23 kilo

Hon kunde inte längre komma upp på spinningcykeln. Kroppen var för svag. Några dagar senare slutade hennes hjärta slå, men ändå ville Stephanie Brown fortsätta gå ner i vikt.

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud. Någon som gör och säger smarta, coola saker och som vi vill hylla. Juli månads Baaambrud är Stephanie Brown, 31, som efter en 17 år lång kamp lyckades göra sig fri från anorexin. Nu har hon utbildat sig till livscoach, är ambassadör för organisationen Hjärnkoll och har just släppt sin första bok, självbiografin Jag vill bara vara fin.


Som 24-åring var Stephanie Brown så sjuk att hon inte orkade lyfta huvudet från sjukhuskudden. Strax innan hon lades in vägde hon 23 kilo men försökte ändå gå ner i vikt. Spinningcykeln kom hon inte längre upp på, så den hade hon fått överge. Istället gick Stephanie med stavar. Hon gick och gick – tills hennes hjärta en dag stannade.

Hur såg du på dig själv då, när du tittade i spegeln?

– Jag kunde se att jag var smal, att min mage var platt och att höftbenen stack ut, men det var ju det jag ville. Jag såg inte att jag såg jävlig ut. Det hade jag ingen uppfattning om alls.

Stephanie Brown är 31 år gammal och bor i Simrishamn. Men egentligen skulle Stephanie ha varit död nu sedan flera år tillbaka. Läkarna som tog hand om henne när hon var som sjukast stod nästan handfallna – de hade aldrig behandlat någon som varit så sjuk i anorexi men ändå överlevt.

– De tvingade mig att börja äta, men jag ville egentligen fortfarande gå ner i vikt. Jag fick biafframage, fick dunhår överallt och skäggväxt. Jag tappade allt huvudhår och blev blå som en smurf. Varför vet jag inte riktigt. När min vänstra sida av kroppen fungerade kunde jag inte minnas vad jag hette, och när min högra sida fungerade kunde jag inte prata. Allting var bara kaos.

Lider av BDD och borderline

Stephanie lider av dysmorfobi (BDD) som gör att hon ständigt är missnöjd med sitt utseende. Hon har även fått diagnosen borderline personlighetssyndrom, eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom som det också heter. Det innebär att hon hanterar starka känslor på ett sätt som blir skadligt för henne.

Stephanie  berättar att hon alltid har varit melankolisk, även som barn. När andra lekte bröllop med Barbie-dockorna lekte hon begravning. Och redan då jämförde hon sig med andra.

– Jag minns en gång i förskolan när vi skulle måla självporträtt. Jag satt bredvid en tjej vars teckning var så himla fin, den var verkligen fantastisk. Alla gick fram till henne och sa ”gud vilken fin teckning du har gjort”, men ingen sa något till mig. Jag blev helt förstörd, och när jag kom hem till mamma berättade jag hur dålig jag var.

En bit in i sjunde klass åkte Stephanie till Thailand med familjen, och det var där hon började jämföra sin kropp med andras. När hon fick se de framkallade bilderna från resan var måttet rågat.

– Då ställde jag mig på min mormors gröna badrumsvåg och bestämde mig för att jag skulle börja banta. Och det var så det började.

Bilden som fick Stephanie att börja banta:

Fascinerades av anorektiker

I början av 2000-talet var det på modet att banta bland unga tjejer, och på tv visades dokumentärer om anorexia.

– Det gick någon anorexi-dokumentär på tv som jag och mamma satt och kollade på och hon sa: ”usch så hemskt och fruktansvärt” medan jag mest tyckte att det var vackert. Jag beundrade tjejens kropp och hennes mentala styrka. Och jag bestämde mig för att också bli så där fin.

Så påbörjades ätstörningen som senare skulle utvecklas till fullfjädrad anorexi. Panikattackerna. Självskadebeteendet. Besöken på BUP. Självmordstankarna. Kroppshatet. De antidepressiva medicinerna som fungerade, men som också fick henne att gå upp i vikt. Och så fortsatte det under hela skoltiden.

När Stephanie började jobba stal hon ibland mat från kollegornas matlådor och från papperskorgen. Hon var hungrig, men skämdes för att hon åt. Senare under sjukdomen skulle hon även äta kattmat i ren svältinstinkt.

Efter ytterligare ett par jobb, som hon tvingades lämna på grund av anorexin, blev Stephanie sjukskriven. Och det var det absolut värsta som kunde hända skulle det visa det sig.

– Då fick jag massor av tid över, sjukskriven och utan dagvård. Så jag bestämde mig: nu kunde jag lägga all tid på att gå ner i vikt. Så jag satte som mål att spinna minst tre timmar varje dag tills jag nått en vikt jag var nöjd med. Och därefter rasade jag.

På åtta månader gick Stephanie från hyfsat normalviktig till att väga 23 kilo, och det var då hennes hjärta stannade.

Tiden innan hennes första död

– Jag hade fått överge spinningcykeln för att jag inte längre kunde ta mig upp på den. Jag kunde knappt gå utan stavar. Det fanns ingen ork och jag var helt uttorkad. En promenad som hade tagit tio minuter för någon annan tog en timme för mig. Men jag gick.

Stephanie bodde tillfälligt hos sin mormor de sista dagarna innan hjärtat skulle stanna, och en natt var hon med om något märkligt.

– Det var en massa änglar i mitt rum som sa att jag skulle dö. Jag blev rädd och sprang in till mormor och berättade. Då tittade mormor på mig med tårar i ögonen och sa att hon hade haft exakt samma upplevelse. Änglarna hade varit där och sagt att hennes barnbarn skulle dö.

Dagen därpå började det surra i Stephanies öron, och hon kunde inte längre minnas sin mormors namn. Att resa sig var omöjligt.

Poliserna kom intrampandes i mormoderns hem. Hon hade till slut ringt och fått ett tvångsomhändertagande utfärdat. Stephanie vägrade följa med.

– Jag minns att den ena polisen var tvungen att gå ut för att han inte klarade av synen av mig, berättar hon.

En vit sjukhuskorridor, några stapplande sista steg, en bår och sedan mörker. Nästa minne Stephanie har är när hon vaknar upp på intensivvårdsavdelningen med en massa pipande apparater och slangar runt sig.

Hjärtat hade stannat.

Plastikoperationer och sexuella övergrepp

Trots omgivningens chock och förtvivlan vände det inte här. Stephanie fortsatte att tampas med sin skeva kroppsuppfattning och förutom vikten blev skönhetsoperationerna hennes nya besatthet. Hon opererade brösten tre gånger, så att de till slut var större än Natacha Peyres (som numera heter Elena Belles). Det var viktigt, tyckte Stephanie. Och hon skickade ut massmejl till plastikkirurger i Sverige och bad om en rabatterad ”helrenovering”, men ingen nappade på hennes förfrågan. Så hon vände sig utomlands, till Turkiet.

Med sig till Turkiet hade hon bilder på sina näs-förebilder: Megan Fox, Angelina Jolie och Kissie. Hon bad läkaren fixa kinderna också, men eftersom det inte fanns något fett att ta av fick det räcka med näsan.

– Sedan flyttade jag till Stockholm, och där kom jag i kontakt med en kirurg som inte ville operera mig men som kunde spruta in saker i mig till ett bra pris. Och det fick han. Samtidigt tog han på mig och utnyttjade mig sexuellt.

I Stockholm blev också matsituationen sämre. Stephanie började stjäla mat från affärerna. Men bara lite. Bara ett kex ur digestiveförpackningen, och så någon bit av en avbruten paj. Givetvis bidrog det till hennes redan starka ångest.

Problemen fortsatte. Hon tränade, stal och svalt sig varje dag.

Vändningen i Mexiko

Efter att ha sålt allt hon ägde drog hon tillsammans med en kompis på yogalärarutbildning i Thailand. Där fick hon träffa kända gurus och yogalärare som gav henne rådet att åka till Mexiko för att få till en livsförändring på riktigt.

– Jag köpte en enkelbiljett och blev kvar i ett år. Och det var under det året som jag fick nog. Det var fruktansvärt tufft. Ridayayoga heter det jag gjorde; meditation och tio dagars-perioder av tystnad, inga tidningar, inga speglar, yogisk filosofi, att lära sig lyssna inåt. Allt det gjorde att jag till slut började komma till insikt. Jag började växa upp.

Stephanie Brown går längs en stig i Mexiko.

Bilder från Mexiko, Stephanie Brown längst fram i bild. Foto: Privat

Hon åkte hem till Simrishamn igen. Väl där satte hon sig på sin mammas sängkant och drog upp ärmen på tröjan.

– Jag höll fingrarna runt min ena biceps och sa: ”mamma, jag vill inte nå runt här längre”.

Då var Stephanie 29 år gammal, och samma år skulle hon få sin första mens någonsin.

– Det är fortfarande tufft, och det kommer det alltid att vara. Jag säger inte ens i dag till någon att jag är frisk, för jag vet inte vad det innebär riktigt. Men jag är nykter anorektiker, och jag lär mig mer och mer varje dag. Det är en balansgång och en ständig kamp.

I dag, två år senare, kan Stephanie gå ut och äta på restaurang om hon vill, något som tidigare varit helt otänkbart. Hon har också tagit ut de stora bröstimplantaten och ersatt dem med ett par mindre.

Trots framstegen jämför sig fortfarande Stephanie med andra och hon lider ännu av ”tjockkänslor” som hon kallar det, men hon vinner över dem varje dag.

Hur mår din kropp efter allt den gått igenom?

– Ingenting är fel på den. Kroppen funkar, trots att den var helt förstörd. Mitt enda bestående men är att jag har en viss försvagning på hjärtat. Och jag har ingen känsel i baksidan av mitt ena lår. Den försvann när jag var som sjukast och hjärtat stannade.

Stephanie har också träffat en kille. Han är väl medveten om att vissa perioder är tuffare än andra, och de är väldigt öppna med varandra. Det senaste året har hon utbildat sig till livscoach och hon har åkt runt och föreläst. Hon har även blivit ambassadör för organisationen Hjärnkoll som vill göra psykisk ohälsa mindre skambelagt.

Och i juni släpptes äntligen hennes bok Jag vill bara vara fin.

Stephanie Brown som är aktuell med boken Jag vill bara vara fin om anorexia.

Stephanie i dag, 31 år gammal. Foto: Jenny Lindqvist / Siljans Måsar

– Jag var livrädd inför boksläppet! Framför allt på grund av min enorma prestationsångest. Men jag är konstigt nog inte ett dugg rädd för att min historia ska komma ut. Att jag blottar mig så extremt som jag gör. Det bekymrar mig inte ett dugg. Det är det jag vill, blotta mig, visa mig sårbar så att andra ska våga.

Hur mår du i dag?

– Att svara på hur jag mår är som med allt annat, ständigt föränderligt. Jag mår inte lika jävligt som jag en gång gjorde, men det tar inte bort att jag sällan känner riktig livsglädje. Trots det så mår jag helt okej. Jag känner en mognad och en styrka jag inte riktigt upplevt förut. Jag känner mig tryggare i den jag är. Jakten på att bli och vara någon annan är ständigt där, men jag börjar acceptera mig själv mer och mer. Jag har slutat trycka bort Stephanie och hennes behov. Det är med andra ord helt okej att andas för tillfället.

Stephanie Browns starter pack

Baaambruden Stephanie Browns starterpack.

Läs alla tidigare Baaambrudar här:

Baaambrud i juni:

Aktieexperten Anna Svahn: ”Därför är det viktigt att kvinnor vågar investera”

Baaambrud i maj:

Cilla Holm om att skaffa barn själv: ”Gjorde tio misslyckade försök”

Baaambrud i april:

Emma Knyckare: ”Jag brukar tänka: ‘Vad skulle en snubbe göra?’”

Baaambrud Emma Knyckare april

Baaambrud i mars:

Skådespelaren Maria Wärme: ”Allt hade varit enklare om jag fötts till en gående man”

Baaambrud i februari:

Kroppsaktivisten Karin Kajjan Andersson: ”Man har sexualiserat min kropp mot min vilja”

Baaambrud i januari:

Annahita Yazdi slutar shoppa och flyga 2019: ”Jag behövde göra något radikalt”

Annahita Yazdi slutar flyga, shoppa och blogga om skönhet 2019

Baaambrud i december:

Barnmorskan Asabea upplyser om kvinnokroppen på Instagram: ”Folk kan förvånadsvärt lite”

Baaambrud i november:

Amanda Oxell: ”Reklam skapas oftast för den som ska titta på kvinnans kropp”

Amanda Oxell

Baaambrud i oktober:

Hedda Siternstedt: Förväntningarna på oss kvinnor har bara bytts ut

Baaambrud i september:

Ida Ovmar: Bilden av oss samer är så stereotyp

Baaambrud i augusti:

Eva Röse tar kampen för feminismen varje dag: ”Vi är en armé av systrar”

Baaambrud i juli:

Elin Häggberg bloggar om tech: ”Teknik ska vara roligt”

månadens baaambrud är elin häggberg

Baaambrud i juni:

Jessica Hallbäck fyller tunnelbanan med feministisk konst: ”Allting är totalt spontant”