Jenny Nordlander har skrivit boken Mellan raderna om livet som kvinnlig journalist.

Jenny Nordlander: "Jag hittade bara två kvinnor som aldrig blivit utsatta för sexism på jobbet"

Jenny Nordlander lämnade drömjobbet som chefredaktör för Nöjesguiden för att skriva en bok om att vara kvinna och journalist – och hur svårt det kan vara. ”Jag har mått skitdåligt”.

Jenny Nordlander är en erfaren journalist. Efter fyra år på Dagens Nyheter och ett år på Aftonbladet rekryterades hon till Nöjesguiden och blev snart chefredaktör. Ett hedersuppdrag och en stor chans många drömmer om att få. Men drömmen visade sig vara något helt annat och i april i år valde hon att lämna tjänsten.

Nu släpps boken ”Mellan raderna – En bok om att vara kvinna och journalist” där hon beskriver den historiska bakgrunden till hur kvinnor fick ta plats på redaktionsgolven blandat med vittnesmål från ett trettiotal kvinnliga journalister om de trakasserier, hot och förtryck de fått utstå i sitt jobb. Och även Jenny själv.

– Jag hade höga förväntningar när jag började på Nöjesguiden eftersom det är en arbetsplats som utåt verkar jämställd och medveten. Dessutom skulle jag arbeta som chefredaktör med både det mandat och ansvar som det medför vilket kändes som ett sätt att kunna påverka mycket. Men jag fick hela tiden strida för att få göra ens det som var mitt jobb. Till slut tog det upp all min tid och jag tog slut, berättar Jenny.


I ett kapitel i boken beskriver hon sin tid på Nöjesguiden under de tre åren hon arbetade där. Det är en rad saker som var för sig hade kunnat bortförklaras av olika anledningar men som tillsammans tecknar en bild av att motarbetas, nedvärderas, fråntas uppdrag och baktalas. Händelser som det tog år för Jenny att sätta ord på och förstå att de hörde samman i ett mönster. Ett konkret exempel rör när en vikarie för henne skulle tillsättas under Jennys mammaledighet.

– Trots att jag tyckte att en av våra två redaktörer – som var journalister, insatta i materialet, hade rätt perspektiv och var kvinnor – skulle få chansen gick hela styrelsen förbi mig och tillsatte en man från styrelsen som inte ens var journalist. Och trots att jag sa att risken var stor att de duktiga redaktörerna skulle säga upp sig om det hände struntade man i det och mycket riktigt sa de upp sig, säger hon och fortsätter:

– Under den här tiden tappade jag alla mina drivkrafter tills dess att det enda jag hade kvar var att jag var förbannad. Jag hade parallellt med jobbet också pratat mycket med andra kvinnliga journalister om det som pågick och alla hade liknande historier. De förstod frustrationen och maktlösheten och då slog det mig att jag ville samla in alla de historierna.

Hur kände du inför att skriva ut din egen historia i boken?

– Jag har varit jätterädd och mått skitdåligt. Det har inte varit en härlig resa att skriva den här boken eller att berätta om varför jag sa upp mig från mitt jobb. Men jag tyckte att jag hade rätt och därför ville jag berätta om det.


Under processens gång har Jenny varit i kontakt med ungefär 100 kvinnor och drygt hälften av dem deltar på något sätt i den färdiga boken.

– Var och en för sig är vittnesmålen jävligt upprörande men det är när man ser mängden av dem som man verkligen förstår. Så det kändes viktigt att ha en bred representation.

Jenny menar också att, som vi sett i #metoo, är detta inte ett problem som rör enbart journalistbranschen utan samhället i stort. Hur det ser ut i journalistbranschen påverkar dock fler eftersom de val journalister fattar, vilka de väljer att intervjua och lyfta upp speglar världsbilden många möter genom media.

Därför var representation något Jenny arbetat hårt med i boken och det på en rad olika nivåer, så som geografisk spridning, spridning i ålder och kvinnor med utomeuropeiskt ursprung, lika delar tv, tidning och radio liksom både landsorts- och storstadspress. Och nästan alla hade något att berätta på temat.

– Det var faktiskt bara två stycken som menade att de aldrig upplevt sexism eller annan typ av diskriminering på arbetsplatsen.

Några av kvinnorna hörs i egna kapitel, andra har bidragit till den översikt över kvinnornas kamp om plats i spalterna där Jenny gått igenom 400 år av journalisthistoria. Och det är ett perspektiv hon menar kan hjälpa ibland.

– Jag ville bevisa att det under de 40 år som gått sedan kvinnor på Aftonbladet skrev ett dokument över sin situation har det inte hänt någonting. Men när jag skrev om historien ur ett längre perspektiv insåg jag att det absolut hänt en massa saker och det gav mig faktiskt hopp. Vi har ju kommit långt men det kan behövas stora perspektiv för att se att varje litet steg man tar är framåt.


Jenny började skriva på boken innan #metoo briserade i slutet av 2017 men när boken nu släpps har revolutionen svept över världen. Hon tror att det gjort att boken tagits emot mycket bättre än den hade gjort annars.

– #metoo har gjort att folk inte ifrågasätter sanningshalten i historierna utan faktiskt väljer att tro på de här kvinnornas upplevelser. Samtidigt ser jag att inte en enda man har skrivit en enda text om boken. Det är en kompakt tystnad som kan tolkas på flera sätt, såklart, men samtidigt hade det ju varit så lätt att bara skriva att ”När jag läste detta upplevde jag det och det…”. Det är inte farligt direkt.

Hur kan vi se till att den här typen av upplevelser som du lyfter fram inte får fortgå? Hur går vi vidare?

– Dels behöver vi inse att förändring tar tid men att allt vi gör spelar roll. Det är också viktigt att reflektera över sitt eget beteende som kvinna för vi bär alla på ett kvinnoförakt och det går att motarbeta. Känner du att du hellre vill ha beröm av en man än en kvinna? Jobba emot det. Stötta andra, räkna på allt från löner till vem som får göra vilken typ av jobb och vilka idéer som blir hörda.

Själv skrev Jenny ned allt som hände under flera års tid och det är något hon rekommenderar alla att göra.

– Det var så skönt att kunna gå tillbaka och få ”bevis” för att det man minns stämmer. Och skriv så rakt du kan utan att värdera, bara vad hände, vem sa vad. Ett tips är också att föreställa dig att detta hänt någon du älskar, inte dig själv. Hur skulle du då reagerat?

Nu är ju boken ute, har någon av dina gamla arbetsplatser hört av sig?

– Nej, men jag har fått höra att det faktiskt skett lite förändringar. På Nöjesguiden har man tagit in en extern konsult som pratat med alla anställda och försökt bilda sig en uppfattning om vad som behöver göras. Bara det räcker för att allt detta ska vara värt det.

Läs mer: Ida Ovmar vill bredda bilden av samer: ”Är extremt stereotyp”

Foto: Natur och Kultur