Utbränd mamma sover med bebis.

Sofia Börjesson: ”Efter föräldraledighet kommer utbrändhet”

Baaams redaktör Sofia Börjesson kom tillbaka från föräldraledigheten i oktober 2020. I den här krönikan beskriver hon livet som heltidsarbetande med småbarn hemma: ”Kvinnor mellan 30 och 39 är överrepresenterade bland utbrända. Jag förstår varför.”

1:05

Efter reklamen: Intervju med Carina Berg om olika knasiga knep hon testade för att bli gravid

(1:05)

”Du borde skriva en krönika om hur det är att ha småbarn och jobba”, hör jag någon säga långt bort, som i ett annat universum, eller i alla fall ett annat rum.

”Hallå?”

”Vad sa du?” säger jag samtidigt som jag blinkar för första gången på en minut och slängs tillbaka in i rätt universum: Teamsmötet med redaktionen.


Att vara förälder till en 1,5-åring och att jobba heltid är att vara trött. Jag hade en väldigt naiv bild av hur det skulle vara att börja jobba igen efter föräldraledigheten. En bild av att barnet skulle sova på natten, och om inte så var det ändå min föräldralediga partner som skulle ta henne när hon vaknade. När morgonen kom kunde utvilade jag leka lite med barnet innan jobbet medan nämnda partner fick sova ut. I ett välstädat vardagsrum med öppen balkongdörr som släpper igenom en svalkande vårbris genom fladdrande gardiner i morgonljus. Bubblande barnskratt och spontana pussar.

Sedan skulle jag gå till jobbet. I rena kläder och tvättat hår, sätta mig ner med en varm kopp kaffe och jobba som fan – för det var ju så kul att vara tillbaka! Jag hade så många idéer som jag samlat på mig under föräldraledigheten och nu kunde sjösätta.

Allt det där är fortfarande min, och vår, målbild. Men det är inte riktigt så det ser ut i verkligheten. Jag vet det nu.


Att nattamma och jobba

I verkligheten ville vårat barn amma hela nätterna igenom, och min partner, som är man, har inga mjölkproducerande bröst. Så när jag började jobba sa välvilligt inställda barnexperter på sociala medier att det är bra att låta barnet samsova och amma så mycket det vill under separationen för att inte skapa onödig otrygghet. Jag tror på det. Jag tror i alla fall att just mitt barn mådde bra av att få hänga med mig på nätterna när jag plötsligt var borta på dagarna. Hon behövde det.

Men jag var bara så trött. Är.

I två månader jobbade jag heltid och ammade mitt barn varje natt, hela natten. Hon vaknade minst en gång i timmen och slet i mig för att jag hade lagt min onda rygg rak och därmed tagit bröstet ifrån henne. När två månader hade gått planerade vi in en helg för att sluta nattamma. Vi förberedde oss på det värsta, men det gick ganska bra. Efter några dygn sov hon bättre än någonsin, med bara 1-3 uppvak per natt.

Nu kunde äntligen min partner börja ta nätterna!

Sprången som förstör allt

Och det gjorde han. Det var så härligt. Jag blev förvisso väckt runt 04:30 varje morgon, men det var en drömtillvaro jämfört med innan. Att få sova flera timmar i sträck var som... jag vet inte. Jag minns inte nu för det har återigen gått så lång tid sedan sist. Men det var säkert jätteskönt.

För sedan kom ett språng. Ytterligare en grej som jag inte hade koll på innan jag fick barn. Barn går igenom utvecklingssprång där saker händer i deras hjärnor som gör att de förvandlas till griniga små monster som vägrar sova i långa perioder.

Och så var vi tillbaka. Barnet skrek efter mamma och tutte i timmar på nätterna. Min partner gjorde tappra försök att vyssja, sjunga och vagga men hon var hysterisk. Ibland kändes det som att hon skulle tuppa av i all gråt. Ingen i familjen sov. Så hon fick börja amma på nätterna igen.

”Bara tills språnget är över, så att vi orkar.”

Men sedan kom tänder. Och nya språng. Och 18-månaderstrotsen.


Tufft trots att vi är mer jämställda än snittet

Jag får egentligen inte klaga, jag vet det. Jag och min partner har gjort, och kunnat göra, allt för att föräldraskapet ska vara så jämställt som möjligt. Vi hjälper och avlastar varandra och ger varandra barnfri tid. Vi har delat på föräldradagarna nästan nitiskt, tio månader var, en prinicipsak som kändes viktig för mig.

Bara genom att dela på föräldraledigheten är vi mer jämställda än snittet, för svenska pappor tar endast ut tre av tio föräldradagar, enligt färsk statistik. Men vi har även försökt göra det jämställt på andra sätt.

När jag har tagit nätterna har min partner tagit morgnarna så att jag har fått sova ut, och vice versa. Och när jag kommer hem från jobbet lagar den ena middagen medan den andra tar hand om Lovis och städar.

Ja, hon heter förresten Lovis. Genibarnet som är det bästa som har hänt världen. Jag ska fan ha tack.

Men även om man delar lika så är det tufft. Förlåt för att jag säger så, alla grymma ensamstående, eller ensamansvariga, föräldrar där ute. Jag förstår fan inte hur ni orkar.

För trots all jämställdhet blir det ändå bråk om vem som gör mest och irritation som bubblar av all sömnbrist. Uppdämda behov av vila och egentid. Samtidigt vill man prestera på jobbet och försöka att inte kasta datorn genom fönstren när den fjärde personen i rad börjat prata med mute på i Teams.

Visste ni att kvinnor mellan 30 och 39 år är den mest överrepresenterade gruppen bland utbrända? Jag förstår varför.

Efter föräldraledighet kommer utbrändhet.

Relaterade artiklar

Jo ni kan dela lika på föräldradagarna – och därför är det bra

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: ”Kände mig ensam när jag blev mamma”

Psykologen om att jobba under småbarnsåren: “Alla som säger att det går ihop ljuger”