Annons
 

Läsaren Jessica: ”Jag är över 30 år men jag har inga vänner”

Att vara vuxen men inte ha ett kompisgäng är verklighet för många. För Baaam berättar Jessica om hur det är att vara 30+ och inte ha några vänner.

 

 
Annons
 
Annons
 
 

 

”Jag är en kvinna på över 30 år som bor i en mindre stad i Sverige. Varje dag matas jag med en bild av att man som tjej i alla fall ska ha en bästa tjejkompis eller ett tjejgäng – men det har inte jag. Jag är ensam.

Annons

Förut hade jag två olika gäng jag hängde med, men av olika anledningar finns de inte kvar och jag var aldrig en självklar del av någon av de gängen. Det var alltid upp till mig att höra av mig till dem och fråga om vi skulle ses. Så jag tröttnade på att det alltid var jag som hörde av mig och slutade. Och uppenbarligen ville de inte ses för de hörde aldrig av sig sedan.

Gilla Baaam på Facebook

I dag har jag en nära vän som bor 55 mil ifrån mig och vi hörs på telefon någon gång i veckan. Sedan har jag en nära vän i staden där jag bor men vi ses inte så ofta, kanske var tredje vecka ungefär.


Den här ensamheten äter upp mig och helgerna är värst. I lördags kväll tog jag en promenad och mötte då folk som var på väg ut tillsammans, hade roligt och skrattade ihop. Jag hörde folk från hemmafester genom öppna fönster och så gick jag hem till min tomma lägenhet. Jag försöker att låta bli att tänka på ensamheten men det är svårt.

Jag tycker om att dansa och hade gärna gått ut, men jag har ingen att gå på klubb med och det är inte så kul att vara där själv. Så jag stannar hemma. Men när jag vaknade i söndags morse låg jag kvar i sängen halva dagen och grät över att jag att det inte finns någon som hör av sig till mig. Ensamheten är ett svart hål i magen som äter upp mig inifrån och tar över hela kroppen. När jag ser på tv hör jag skratt från lägenheterna intill men jag har ingen att skratta med. Är jag den enda som inte har någon att skratta med?

Jag har visserligen min familj. Min mamma och pappa, min syster och min bror – men de bor alla 50 mil bort och därför ses vi inte så ofta, det blir bara på födelsedagar, jul och påsk. Ibland undrar jag ifall någon ens skulle sakna mig om jag inte fanns? Fastän jag vet att min familj tycker om mig och mina vänner tycker om mig kan jag inte låta bli att tänka på det.

Jag jobbar på ett vanligt jobb måndag till fredag men jag har inte så mycket gemensamt med mina kollegor och vi pratar sällan om något. Det finns därför ingen naturlig plats att träffa nya vänner på. Jag har testat att gå på en del ridkurser, danskurser, kvällskurser men många gånger går man bara dit, gör det man ska och sedan går man hem.

Det är inte så vanligt att man pratar med varandra på riktigt och jag vet ju att det kan ta lång tid att lära känna någon – men var ska man träffa folk när man är vuxen? Man kan inte bara gå fram till någon på en pub och säga ”hej”.


Hur gör man för att träffa vänner när man känner sig obekväm med mingel och stora folksamlingar? Hur gör man för att få nya kompisar när man är över 30 år och alla andra tycks ha sitt klart? När alla andra har sina vänner och sina gäng, sina familjer och respektive, sina karriärer färdiga. När jag verkar vara den enda som trevar mig fram som en 20-åring, fast jag är över 30. Jag önskar att folk hade hört av sig till mig och visat att de bryr sig om mig. Det handlar inte om att säga att det vore kul att fika någon gång och sen blir det aldrig av eller att man säger att man bryr sig men när det kommer till kritan visar det sig att det inte alls var så. Jag önskar att någon skulle tycka om mig för den jag är, att jag var en självklar del i en kompisgrupp.

En oro jag har nu är att jag inte vet vad jag ska göra på nyårsafton. Jag har ingen inbjudan till någon fest och det är ingen som frågat mig om vi ska umgås. Så jag kommer förmodligen att sitta ensam även då. Jag försöker att inte tänka på det. Sedan blir det väl vad man gör det till så jag hade någon idé att åka iväg till någon högre plats och titta på fyrverkerierna, så att det blir något av det i alla fall. Men vi får se. Det känns inte så kul.

Är det någon där ute som känner igen sig eller är jag på riktigt helt ensam?

– Jessica

Fotnot: Jessica heter egentligen något annat.

Bildkälla: Thinkstock