Aysha Jones om året med BLM: ”Många svarta inaktiverade sina sociala medier”

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, bra saker och som vi vill hylla. I maj 2021 är månadens Baaambrud grundaren av BLM Sweden, Isatou Aysha Jones.

Ett år har gått sedan mordet på George Floyd och Black Lives Matter blev världens största folkrörelse. Mycket gott har kommit ur att blicken äntligen riktades mot den strukturella rasismen, men året med BLM har också inneburit återupplevda trauman och en ständig påminnelse om all orättvisa.

– Jag känner så många svarta som inaktiverat sina sociala medier och sagt ifrån att de inte vill se eller höra om rasismen. Vi behöver inte det, vi vet redan, säger Aysha.

Vid det här laget är det väl ingen som har missat vad som hände den där dagen, den 25 maj 2020. Fyra poliser i Minneapolis ryckte ut efter att en man misstänktes ha försökt handla med falska sedlar. Mannen, den 46-årige George Floyd, greps och sattes i handfängsel. Tre poliser höll fast honom när han låg på marken, den fjärde polisen satte sitt knä mot hans nacke.

Vid 28 tillfällen upprepade han orden: ”I can't breathe”. Sedan var han död.

Entreprenören, stylisten och aktivisten Aysha Jones duckade först videon på mordet som spreds över världen. Hon mådde illa av nyheten.

– Men till slut kunde jag inte längre vara tyst och tog ton. Jag skapade ett event på Facebook och uppmanade till en digital demonstration.

Tanken var att de som deltog i demonstrationen skulle checka in på den amerikanska ambassaden tillsammans med en bild. Eventet fick snabb spridning och nådde 1,3 miljoner människor – bara under det första dygnet. Omkring 70 000 personer deltog aktivt i demonstrationen som sedan kopierades av våra nordiska grannländer.

Black Lives Matter Sweden var här för att stanna.

– Från det lilla Facebook-eventet har vi nu lyckats bli en förening som ska verka som en paraplyorganisation, vi har producerat en fantastisk show med svarta akter inom olika grenar, sänt live varje tisdag i flera månader och engagerat svenska folket i flera olika aktioner för svartas rättigheter såväl i Sverige som i USA, Afrika och övriga världen, berättar Aysha.

”Överallt såg man svarta kroppar som utsattes”

Vad har uppmärksamheten kring BLM inneburit för svarta i Sverige?

– För de jag har talat med, och det är många, så har det varit bitterljuvt. Många blev extremt trötta på att se och höra om all rasism. För gemene hen var det här något nytt men vi som är svarta har levt med utsattheten hela livet och det blev omöjligt att undkomma den nu när det var överallt. Alla nyheter, alla rum. Överallt såg man svarta kroppar som utsattes för en rad olika rasistiska påhopp. Mord. Hemska mord. Och vi hade ingenstans att ta skydd från alla intryck så många kände sig dränerade. Emotionellt och fysiskt.

”Hela 2020 gick jag runt med en klump i magen”

Personligen har det senaste året även inneburit väldigt mycket uppmärksamhet för Aysha Jones. Över en natt blev hon rikskänd. Älskad och hatad. Hyllad och hotad.

Hon har tvingats anpassa hela sitt liv. Barnen har fått ta omvägar till och från skolan på grund av hot, hon har blivit nerringd av media, bombarderad av hatmejl från rasister, tillfrågad om sin åsikt kring allt som rör svarta och rasism. Samtidigt pågick livet med helt andra kamper på hemmaplan.

– Hela 2020 gick jag runt med en klump i magen och det är inte förrän nu som jag på riktigt har insett vad året har inneburit för mig, min familj och mina vänner. Ena stunden ligger jag i fosterställning över sorgen av ett sprucket äktenskap och att min äldsta son utreddes för potentiell hjärntumör. Andra sitter jag som expert i paneler, tv-soffor och är på covern av Mama som Sveriges viktigaste Mama, säger hon och fortsätter:

– Samtidigt sker corona, vi blir permitterade på jobbet och allting står still. Alla planer jag hade för året grusas och ersätts ofrivilligt med att bli ansiktet utåt för världens största folkrörelse. Det är mycket att ta in och kanske omöjligt att bearbeta.

Men trots att det har varit tufft har Black Lives Matter-vågen 2020 gjort enorm nytta. Aysha menar att hon har sett samtalet om rasism förändras det senaste året. Istället för att diskutera om svarta utsätts för rasism har man börjat prata om hur svarta utsätts. Men än finns det mycket som behöver göras för att komma till bukt med problemen.

Besviken på politikerna

Besvikelsen på de svenska politikerna är fortfarande stor, menar Aysha. De verkar helt enkelt inte vilja prata om rasismen som strukturell i Sverige.

– Man vill gärna avfärda alla alarm om rasism till enskilda händelser, alltså att det skulle vara något enstaka individer har problem med. Trots att vi har forskning som säger annat. Men det är lite så i Sverige, man vill gärna inte prata om några problem som vi har här hemma. Samma gäller sexism, våld mot kvinnor och homofobi. Det sker och vi vet alla om det men vi talar helst om att det sker i andra länder – och gärna så kallade utvecklingsländer.

Men efter sommaren 2020 blev det svårare att blunda för rasismen, både globalt eller nationellt. Nu hoppas Aysha Jones på en lika god dialog med jämställdhetsminister Märta Stenevi som den förra ministern, Åsa Lindhagen.

BLM har fört med sig ett ökat intresse för antirasism, något som i sig är väldigt positivt. Men Aysha önskar att det inte behövde ligga på svarta människor att utbilda svenska folket i de här frågorna.

– Vårt numera vilande Instagramkonto har agerat kunskapsportal för de som inte utsätts för rasism, och avlastare för de som utsätts så att de inte alltid behöver vara dem som utbildar på sina jobb, i skolan och på bussen. Men jag ser mer intresse från allmänheten framförallt att lära sig mer och vilja vara delaktig i att förbättra livsvillkoren för alla som är utsatta. Och det är fint, det ger en hopp och vilja att fortsätta kämpa.

Ett år har gått sedan George Floyds död. En historisk dom föll i april där man fann polismannen Derek Chauvin skyldig till mordet. Men hemska saker händer fortfarande svarta människor på grund av deras hudfärg och det får fortfarande alldeles för lite uppmärksamhet.

I januari försvann till exempel 12-åriga Zipporah* från Linköping, och hon är i skrivande stund fortfarande försvunnen.

– Zipporah sätter fingret på så mycket. Det mest tragiska är att en liten flicka har varit borta i flera månader. Någon måste ju veta var hon är. Varför letar vi inte? Jag har aldrig varit med om att man inte letar efter ett vitt barn. Det finns till och med en term för det, the missing white girl, som innebär att vita kroppar sörjs mer än svarta kroppar gör. Det är väldigt tragiskt.

Aysha pausar och tittar bort en stund innan hon fortsätter.

– Min dotter har frågat mig om någon skulle leta efter henne om hon försvann. Barn är mer medvetna än vi ger dem kredd för. Signalerna vi sänder ut är att svarta barn inte sörjs och att vi inte letar efter dem. Redan där har man krossat deras själar. De får veta att de inte är något värda. Varför ska de kämpa? Varför ska de vilja något eller tro att de kan bli något? Vi ger dem noll orsaker till det.

”När får vi se en svart Malou?”

Samtidigt har Aysha aldrig sett så många svarta människor som fått ta plats i media som under det här året, berättar hon.

– Men det vore också fint om vi inte bara fick ta plats när vi pratar om våra trauman. Jag har gjort jättemycket innan BLM som lyft svart kultur. Men då har det inte funnits ett lika stort intresse att lyfta för svensk media, för det är inte trauman, våra sår. Vi ska alltid blotta oss. När ska jag få laga jollof i tv? När får vi se en svart Malou?

Vad tänker du om framtiden?

– Jag hoppas att den fällande domen mot Derek Chauvin var startskottet för en ny tid. En tid när människor äntligen kan vara lika inför lagen. Där vi kan våga hoppas på ett maktskifte. Där folket har makten och folket är de som sätter tempot för vilken typ av värld vi vill se. En värld där alla människor är betydelsefulla och trygga. Där man kan vara precis den man är.

*Har du sett Zipporah eller har du information som kan leda till att hon återfinns? Ring polisen på 114 14.

Signalement:
Zipporah har kort, mörkbrunt och lockigt hår. Hon är 12 år, cirka 140 centimeter lång och väger cirka 48 kilo. Hon var vid försvinnandet klädd i svart jacka, gul tröja, blå jeans och svarta skor.