Serietecknaren Bim Eriksson Baaambrud november 2021 Baby Blue

I Bim Erikssons Stockholmsdystopi måste alla vara lyckliga: ”Verkligheten är obehagligare”

Det har tagit Bim Eriksson fyra år att skapa ”Baby Blue”, en serieroman som utforskar hur det skulle kunna se ut i en värld där ingen får vara olycklig. För Baaam berättar hon om bokens likheter med verkligheten, varför tunga ämnen passar så bra i serier och varför hon är trött på hur vi pratar om psykisk ohälsa.

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, bra saker och som vi vill hylla. I november 2021 är månadens Baaambrud Bim Eriksson, serieskaparen som precis släppt den tecknade dystopin Baby Blue.

2:36

Efter reklamen: 10 frågor med serietecknaren Bim Eriksson

(2:36)

Med tusch, fyndiga repliker och mycket humor lyckas Bim Eriksson både fånga och ifrågasätta vår samtid. 2016 debuterade hon med Det kändes lugnt när mina känslor dog, en samling självbiografiska berättelser som bland annat skildrar destruktiva relationer, vänskap och styrkan i att ta sig ur något dåligt. Bim själv tror att boken kom alldeles rätt i tiden.

– Innan dess hade den var nog varit svår att ta till sig, men hade den kommit senare hade den drunknat i metoo. Jag är väldigt glad för den fortfarande. Jag tror att jag skrev den för att få upprättelse för saker som hade hänt, det märks verkligen att jag var yngre och väldigt arg.


När Baaam träffar Bim är hon allt annat än arg. Snarare ödmjuk och tacksam för allt hon lärt sig under det fyra år långa arbetet med Baby Blue. Men hon är också fundersam och analytisk. Det är som att tankarna sitter utanpå.

– Den har så många lager. Jag tror inte den hade blivit till om jag inte haft ett extremt samhällsintresse. Men det är svåra frågor. Nästa bok ska bara handla om hjärta och smärta, säger hon och skrattar.


Baby Blue – inte långt från dagens Stockholm

Baby Blue utspelar sig i ett lyckofascistiskt samhälle, där det är förbjudet att må dåligt, låtar med sorgliga texten är olagliga och alla medborgare är hårt övervakade. Men trots att händelserna i boken är dragna till sin spets finns det också mycket som påminner om vår värld.

– Det är typ ett Stockholm som det ser ut idag, men alla måste vara lyckliga jämt. Är man inte lycklig så medicineras man. Jag tycker inte det låter särskilt olikt det samhälle vi lever i just nu, säger Bim Eriksson.

Serieromanen Baby Blue av Bim Eriksson

Baby Blue handlar om ett lyckofascistiskt samhälle där det är förbjudet att må dåligt och alla medborgare är hårt övervakade.

Foto: Privat

Idén till boken föddes under en tid då hon själv mådde dåligt. Bim minns hur hon var så stressad att hon inte kunde somna om kvällarna.

– Jag hade stresspåslag och grubblade över helt meningslösa saker. Det kändes som att alla var så glada och hade det så härligt, medan jag var så stressad och inte mådde bra alls. Till slut förstod jag att jag behövde hitta ett sätt att särskilja mina tankar från mig själv.

Utdrag ur Baby Blue av Bim Eriksson
Bim Eriksson/Ordfront Förlag

Det var då Betty kom till liv. Hon är bokens huvudkaraktär, som klandrar sig själv för att hon känner sig deppig i en värld där hon inte tillåts vara det. Bim liknar det vid verkligheten, hur vi framställer oss för varandra och vad vi betraktar som eftersträvansvärt. Hon tror att det ständiga jämförandet kan få oss att börja jaga sådant vi egentligen inte mår bra av.

– Man kan sitta hemma och vara asnöjd med det, men när man ser att andra gör andra saker är man plötsligt inte nöjd längre. Jag försöker alltid ställa mig själv frågan "vill du vara där?", för oftast är svaret nej. Jag kanske inte trivs i alla typer av sammanhang.


Bim Eriksson om normerna få passar in i – särskilt inte kvinnor

I boken träffar Betty en märklig kvinna i kaninmask. Det är Berina, som till en början iklär sig rollen som en galen kvinna. Bim Eriksson har inspirerats mycket av den nu bortgångne idéhistorikern och författaren Karin Johannisson, som undersökt vad just galenskap kan innebära. Frågan om vad som är att vara sjuk och vad som bara är att avvika från normen har väckt många tankar hos Bim.

– Ramarna för att anses som tokig som kvinna är så himla snäva. Vad vi anser som galet är inget fast eller objektivt, utan det förändras hela tiden på grund av kultur, konvention, kön, sexuell läggning och hudfärg. Vi alla har olika förutsättningar för att passera som ”friska” och faller du utanför normen har du lättare att uppfattas som lite tokig, eller sjuk.

Utdrag ur Baby Blue av Bim Eriksson
Bim Eriksson/Ordfront Förlag

Bim säger också att samhället skulle må gott av mer flexibilitet och förståelse för varandras olikheter. Hon tror att normerna blir svårare att leva upp till i en värld där pressen på individen ständigt ökar.

– Vi förväntas alltid vara nåbara och vi jobbar mer fast vi borde jobba mindre. Kraven höjs på oss, men vi får aldrig tid att vila. Det är som att man måste passa in i en mall för att få saker att fungera. Betala räkningar, gå till jobbet, gå och rösta eller fira högtider. Om man avviker från det, som många gör, så blir man något annat.


Bim Eriksson vänder sig mot stereotypa bilder av psykisk ohälsa

Men trots att Baby Blue i stora drag handlar om att må dåligt vill Bim inte kalla det för en bok om psykisk ohälsa.

– Jag är trött på hur vi pratar om det. Vi måste hitta nya sätt att prata om psykisk ohälsa, massa olika sätt. Men det begreppet betyder ingenting längre. Det måste ske en strukturell förändring i samhället för att vi ska kunna må bättre och det är det jag vill peka på i boken.

En förändring skulle kunna vara att bredda bilden av vad det innebär att må dåligt. Bim tror att det är lätt att fastna i extrema stereotyper och minns särskilt hur psykisk ohälsa porträtterades i början av 00-talet.

– Då bildsatte man alltid psykisk ohälsa med en person i luvtröja som satt i en trappa med ansiktet i händerna. Jag tror det är väldigt få som kan känna igen sig i den bilden. Du kan vara jättedrabbad av psykisk ohälsa, men samtidigt skratta och klä dig färgglatt. Det syns inte alltid utåt.

Nuförtiden finns en helt annan transparens i vad vi delar med oss av, inte minst på sociala medier. Men Bim tror att det kan bli farligt om sociala medier är den enda platsen man öppnar upp sig och pratar om psykisk ohälsa på.

– Det kanske handlar om vår generation. Instagram känns som en fredad plats där vi kan välja hur vi porträtterar oss själva. Men i mötet med andra, på daglig basis, pratar vi väldigt lite om hur dåligt vi mår. Skulle det vara socialt accepterat att ringa till sin arbetsgivare och säga ”jag mår dåligt”? Ofta är det kanske sämre än att ha en förkylning.


Bim Eriksson om när verkligheten kom läskigt nära inpå

”Rent psyke, min plikt” står det på det plåsterlappen som Betty blir tilldelad i boken. De karaktärer som är oroliga, sorgsna eller grubblande blir tvångsmedicinerade för att inte belasta samhället. Bim Eriksson tror att rädslan för att inte leva upp till kraven och därmed bli klassad som en börda är lika närvarande i vår värld.

– Hela samhället har blivit mer individualiserat och mer liberalt, vilket innebär att mer ansvar läggs på individen. Men det blir tandlöst att prata om vad enskilda personer ska göra. Vi lever i ett samhälle tillsammans och jag tror att de stora förändringarna måste ske på ett strukturellt plan.

I Baby Blue festar karaktärerna på ”Brädgården”. Tvångsmedcineringen går att likna vid antidepp och i tunnelbanan ljuder uppmaningar som ”le mot dina medresenärer”. Bim förklarar att de är direkt inspirerade av coronameddelandena, och att alla samtidsreferenser har ett syfte.

– Det läskigaste är när allt ser exakt likadant ut, men allt samtidigt är annorlunda. Alla tendenser i boken finns i verkligheten. Ibland är verkligheten obehagligare, men det är svårt att få syn på något som är framför näsan på en.

Utdrag ur Baby Blue av Bim Eriksson
Bim Eriksson/Ordfront Förlag

Hon syftar på abortlagen i Texas, vars angivarsystem kan liknas med det i boken och på de övervakningskameror som fått människor i Kina att dölja sina ansikten med smink. I Baby Blue bär många av karaktärerna masker för att passera obemärkt. Ett annat genomgående tema är synen på välmående, som Bim hämtat från 30-talets Sverige.

– Då var det mycket snack om folkhälsan och att alla skulle vara goda delar av samhällskroppen. De hade tävlingar för att kora ”A-barn”, som hade en viss fysik och var duktiga i skolan. Det blir genast ganska obehagligt, säger Bim.


Bim Eriksson om humorn i misären: ”Man skrattar för att man känner igen sig”

Men Baby Blue är inte bara mörker. Det är också en superhjälte-historia med mycket humor och en komisk timing som får rutorna att bli filmiska. Bim tror att saker sällan är så svartvita.

– Jag tror att många kan skratta för att de känner igen sig. Vi är ju komplexa. Bara för att boken tar upp tunga ämnen betyder det inte att den inte kan vara rolig, utan det måste få samexistera.

Utdrag ur Baby Blue av Bim Eriksson
Bim Eriksson/Ordfront Förlag

Att berättelsen skulle falla så rätt i tiden och på många sätt likna den pandemitid vi lever i hade Bim aldrig föreställt sig när hon för fyra år sedan började teckna Baby Blue. Hon minns hur hon skapade den fiktiva enheten för psykiatri och folkhälsa, samtidigt som den verkliga Folkhälsomyndigheten blev alltmer uppmärksammad.

– När jag började kändes berättelsen skruvad, men nu gör den inte alls det på samma sätt. Vi har tänkt att vi har ett fritt och öppet samhälle, som aldrig skulle kunna drabbas av restriktioner. Men jag tror att vi har blivit ödmjuka inför att det kan förändras och att det kan gå ganska snabbt.


Att vara serieskapare är att ha fem jobb i ett

I sitt yrke som serieskapare axlar Bim Eriksson många olika roller på samma gång: regissör, manusförfattare, kostymör, scenograf och kameraperson. Dessutom är arbetsprocessen enormt tidskrävande och ofta går saker inte att ändra i efterhand. Därför tror Bim att många serieskapare funderar över vad de utsätter sig själva för. Men trots det hårda arbetet är Bim oerhört tacksam över den berättarform hon valt och alla dess möjligheter.

Bim Eriksson berättar om att serietecknare har långa arbetsdagar

Under arbetet var Bim tvungen att testa replikerna högt – något som inte uppskattades av henne sambo.

Foto: Privat

– I serier kan man berätta om väldigt tunga saker, som potentiellt skulle bli för jobbigt att prata om eller berätta i skrivande litteratur. För man kan alltid lägga in något roligt så läsaren kan hitta luft någonstans.

I Baby Blue är berättelsen helt dialogdriven, vilket gör att läsaren kastas rakt in i händelseförloppet och lär känna världen tillsammans med Betty. För att hitta rätt har Bim spelat upp alla dialoger högt för sig själv.

– Min sambo tyckte jag var jättejobbig som hela tiden testade repliker. Men de måste vara skrivna så som man pratar, annars funkar det inte.

Arbetsprocesserna kan se olika ut, men gemensamt för alla serieskapare är att de sitter stilla i många timmar. För Bim innebär det en möjlighet till research.

– När något tar så lång tid hinner man fundera på väldigt mycket. Sitter man och tecknar i 6-12 timmar om dagen har man väldigt mycket tid att lyssna på saker. Poddar, ljudböcker och dokumentärer.

Bim Erikssons arbetsredskap som serietecknare.

Om man tecknar 6-12 timmar om dagen, som Bim Eriksson, så hinner man använda sin beskärda del av pennor och block.

Foto: Privat

Baby Blue tog 4 år att rita och skriva, hur står man ut?

– Jag vet inte. Jag är också en så rastlös person, så det här har verkligen varit KBT för mig, att fortsätta dag ut och dag in. Det är fantastiskt att jobba med serier, men det är få saker som är så mentalt jobbiga på samma sätt. Det är också så fysiskt, ett tag var jag sjukskriven för att jag hade ritat för mycket. Det var en massa små barr och löv som fick min arm att klappa ihop helt.

Tror du att dystopin i boken är nära eller långt bort?

– Jag har svårt att se att det skulle bli precis så som i boken. Jag tror inte att folk i första hand kommer gömma sig i skogarna och bära vapen, men att inte räcka till kan ju vara en motståndshandling god nog. Att varje dag vara normbrytande är ju skitjobbigt.

Kommer det en fortsättning?

– Jag vet inte om det kommer någon fortsättning som tar vid där det slutar. Men jag är jätteintresserad av karaktärernas backstorys. Jag har redan det på alla, för det är så viktigt att förstå varför de agerar som det gör. Så det skulle vara häftigt att utgå från, men då måste jag hitta en story som jag står ut med i minst tre år.

Vad hoppas du att läsaren bär med sig?

– Om man känner sig ensam eller missförstådd hoppas jag att boken kan få en att känna sig mindre ensam. Om man är väldigt arg på sig själv känner jag att man ska vara arg på samhället istället. Är det ditt fel om du blir illa bemött, eller är det för att samhället ser ut som det gör?

Foto: Baaam/Privat/Johanna Arnström

Relaterade artiklar

Carin Wester om att starta eget klädmärke: ”Jag gjorde det för mitt eget välmående”

Entreprenören Negin Azimi: ”Jag vill inte jobba ihjäl mig, jag vill leva också”

Julia och Julia: ”Vi är Sveriges mest underskattade personer”