Karin jobbar ideellt – stöttar nyanlända tjejer

Att göra en god gärning gentemot andra var drivkraften som fick Karin Söderberg i Stockholm att för några år sedan börja leta efter frivilligorganisationer att engagera sig i.

– Jag kände då att jag var ganska nöjd med min tillvaro och vardag, men att det var något som saknades. Jag ville engagera mig i något utanför mitt vardagliga liv, och har alltid brunnit för kvinnofrågor. Därför ville jag gärna hjälpa unga tjejer på något sätt, säger hon.

Karin är Storasyster inom Tjejzonen

Valet föll på organisationen Tjejzonen, som erbjuder kostnadsfritt stöd till tjejer i åldern 10-25 år. Syftet är bland annat att minska psykisk ohälsa och utsatthet, och Karin kände direkt att det tilltalade henne.

– Jag kände att Tjejzonen passade perfekt för den typen av person jag är. Man behöver inte ha någon tidigare erfarenhet av arbete inom exempelvis socialtjänsten eller som psykolog, utan man kan komma som man är.

Efter att ha gått igenom ansökan, intervju och flera utbildningar var Karin redo att bli Storasyster och börja stötta unga tjejer. Hos Tjejzonen kan man antingen ge stöttning digitalt, via organisationens chatt, eller ses på riktigt. För Karins del innebär Storasysterskapet att hon träffar och stöttar unga tjejer som är nya i Sverige. Uppdraget sträcker sig över ett år i taget och hittills har hon hunnit vara Storasyster åt sammanlagt tre unga tjejer, som alla kommit till Sverige relativt nyligen och av olika skäl. De har alla varit i 20-årsåldern, medan Karin är 35.

– Det får inte vara för stor åldersskillnad, men inte för liten heller eftersom det ändå är en professionell relation man har där man ska stötta sin Lillasyster. Då är det en fördel om man är lite äldre, precis som en riktig storasyster.

Så funkar det att vara Storasyster

Karin och hennes Lillasyster träffas en gång varannan vecka i ungefär två timmar.

– Det är Lillasystern som bestämmer vad vi ska göra och prata om. Det ska vara på hennes villkor, även om jag så klart kan komma med förslag. De tre Lillasystrar jag har haft, har alla haft olika preferenser om vad de vill göra. En av dem ville gå till biblioteket och att jag skulle följa med henne och lämna in jobbansökningar, medan den Lillasyster jag har nu hellre vill fika och prata. Då är jag lite mer som en kompis.

Att vända sig till Tjejzonen ska kännas tryggt för de tjejer som tar kontakt. Därför har alla Storasystrar tystnadsplikt och det finns inga frågor man inte kan ställa eller problem man inte kan ta upp. Karin berättar att hennes Lillasyster brottas med precis samma problem och tankar som alla andra tjejer i 20-årsåldern. Det kan vara kärleksproblem, kompisproblem eller att man inte gillar en lärare i skolan. Samtidigt ställs de tjejer som nyligen kommit till Sverige också inför en annan dimension av svårigheter.

– Det kan finnas en oro över exempelvis uppehållstillstånd eller att de inte ska få ett jobb i framtiden med tanke på språket. Min nuvarande Lillasyster kom ensam till Sverige och har inte sin familj här. Så ibland pratar vi om det förstås, hur det känns att vara ensam och hur det är att sakna någon.

Viktigast är att lyssna

Karin förklarar att hennes roll som Storasyster innebär att i viss mån vägleda, guida och ge råd i livets små och stora frågeställningar, men att det framför allt handlar om att helt enkelt finnas där.

– De ska känna att det finns någon utanför systemet som lyssnar. Någon som inte gör det för att det är en del av deras jobb, utan för att de vill träffa de här tjejerna. Jag hoppas att de känner att jag bryr mig om dem och att jag ser dem. Många av dem har inte jättemånga de kan vända sig till, och då kan det vara skönt att träffa en annan tjej som är relativt nära i ålder och som tar sig tid att lyssna på deras personliga problem.

Får höra om jobbiga upplevelser

Stundtals kan Storasyster-uppdraget vara tungt. Karin har genom åren fått höra om flera upplevelser som har berört henne på djupet. De unga tjejer som nyligen har kommit till Sverige har ofta ett tungt bagage med sig och har upplevt saker ingen människa ska behöva gå igenom. För Karin gäller det att visa medlidande, men samtidigt hålla sina egna känslor i schack.

– Min Lillasyster har upplevt säkert tio gånger mer än jag någonsin kommer att göra. Jag har fått höra många saker som gör jätteont, och då reagerar jag såklart som vem som helst. Kanske inte där och då inför henne, för då vill jag visa mig stark. Men efteråt kan jag gå igenom det hon berättat för mig själv flera gånger. Och skulle det vara jättejobbigt finns Tjejzonen där som stöd.

Vara en medmänniska

För Karin själv ger det mycket att vara Storasyster. Att kunna få en annan människa att må bättre och kanske kunna lyfta en sten från hennes axlar, bara genom att finnas där, lyssna och kanske ge en liten knuff i rätt riktning, ger henne en känsla av tillfredsställelse. Hon tycker också att hennes perspektiv på tillvaron har påverkats av att vara Storasyster.

– Jag lär mig så mycket av de här tjejerna, för trots allt de gått igenom är de så starka individer – riktiga fighters. Man inser vilken tur man har haft som råkade födas i Sverige och har fått saker så enkelt. När jag hör deras livshistorier märker jag också hur lika vi människor faktiskt är. Vi strävar alla efter ungefär samma saker – att må bra, få en utbildning, ett jobb och leva i fred.

Allt sker på Lillasysterns villkor

Att träffa en person varannan vecka i ett helt år gör naturligtvis att en relation uppstår. Men hur nära kommer man egentligen varandra som Storasyster och Lillasyster? För Karins del har det varit olika från gång till gång. Och till stor del beror det på Lillasystern – det är nämligen hon som dikterar villkoren.

– Vissa är lite mer reserverade och då tar det längre tid att komma på djupet. Eftersom det är Lillasystern som bestämmer villkoren får man respektera om hon inte vill öppna upp och berätta saker på en gång. Min senaste Lillasyster är väldigt social och öppen och har ett stort behov av att prata. Och då är det klart att man kommer varandra nära, när det bli så personligt och privat.

Uppfyller en viktig funktion

För Karin har engagemanget fyllt den roll som hon kände att saknades i hennes liv. Hon hoppas kunna fortsätta vara Storasyster i flera år till och har inga planer på att lägga engagemanget på hyllan.

– Det enda som krävs av mig egentligen är att jag är en medmänniska. Och så två timmar varannan vecka. Det är väldigt svårt att motivera varför jag inte skulle fortsätta med det så länge det går.