Sofia Börjesson och hennes misslyckade tatuering.

Sofia Börjesson: ”I 15 år har jag låtsats att jag INTE ångrar min tatuering”

I veckan skrev Josefin Jinder på Instagram att hon vill ta bort sina tatueringar. Det fick Baaams Sofia Börjesson att springa till biktbåset genom den här krönikan: ”Vet ni att jag kände att folk inte riktigt visste vad de skulle säga när de såg min tatuering. Så dålig blev den”.

Året var 2005 och jag skulle äntligen fylla 18 år. Jag skulle få bestämma själv, dricka öl på pub och – viktigast av allt – tatuera mig. Jag skissade i ritblocket i flera månader och hade en rad otroliga förslag. Min tilltro till mina skisser var såklart helt orimlig. Jag tyckte att alla blev HELT perfekta, till och med trollsländan med snitsiga Carpe Diem-bokstäver invävda i vingarnas ådror.

Det är sant. Håna på. Men kom ihåg att tatueringsmodet back then var japanska karpar, stora blomrankor och stjärntecken på insidan av handleden.

När 18-årsdagen kom bokade jag tid hos den coolaste tatueraren jag visste. Jag var nervös för att gå dit. Tatuerare har ju något väldigt häftigt över sig. På något sätt kändes det som att jag var tvungen att bevisa att jag fick vara där. Att jag fick andas deras luft. Jag ångrade snabbt mina skisser när jag började bläddra i tatuerarens pärm, och jag hörde mig själv be om ett notband på höften.

”Kanske med några blommor runt, och en våg? Det är ju mitt stjärntecken...”

”Vad ska det vara för låt?” frågade den omåttligt coola tatueraren och 18-åriga jag svarade så tvärsäkert jag kunde:

”Monty Pythons Always look on the bright side of life.”

Spoiler: den blev inte särskilt snygg. Och noterna stämmer inte alls överens med den ikoniska Monty Python-låten jag efterfrågade. Trots att tatuerarens sambo tydligen var musiker.

Notbandet fortsätter som ett S ner en bit på skinkan, här syns ungefär halva konststycket. Foto: Givetvis privat

Min pappa har mången gång suttit med gitarren i trädgården medan jag har solat och försökt spela efter noterna som mest verkar ditslängda helt random. Och flinat. Han var givetvis en stark motståndare till tatueringen från första början.

Vet ni att jag faktiskt kände att folk inte riktigt visste vad de skulle säga när de såg min tatuering. Så dålig blev den. Och ångesten i bröstet växte.


Hua. När jag läste artikeln om att Little Jinder vill lasra bort sina tatueringar kände jag dock en sorts lättnad. I 15 år har jag gått runt och varit tyst om hur gärna jag skulle vilja få min första tatuering ogjord.

Jag har inte vågat erkänna att jag inte tycker om min tatuering. Jag har tvingats låtsas vara nöjd med den, på grund av stolthet och kanske för att det skulle innebära så mycket ångest över den där numera blekta, stora färgbomben på min höft att jag inte skulle palla.

Men också för att det finns någon slags skam kring misslyckade tatueringar. Jag visste ju att den skulle sitta där för alltid. Jag valde att lita på tatuerarens okända sambos musikskills. Så när folk frågade mig sa jag att jag var nöjd.

Men varför har jag inte bara tagit bort den, undrar ni?

Den är för stor. Har man inte hört att det kostar typ 20 000 att ta bort en kvadratmillimeter bläck? Och att det är typ helt omöjligt om den är i färg? Jag vet inte, det var några år sedan jag undersökte den saken.

Någonstans känner jag väl att jag får skylla mig själv. Jag kan inte lägga mina besparingar på laser och därmed minska mina chanser att någonsin ta mig in på Stockholms bostadsmarknad – bara för en dum grej jag gjorde när jag var 18.

Nej, den får sitta. (Om du inte jobbar på en lasermottagning och känner för att göra något pro-bono? Vi kan göra ett reportage och en film av det? Nej? Någon? Inte?)


Nu tror ni väl säkert att jag lärde mig något efter den där första misslyckade gaddningen och att jag inte har några fler.

Nej då, jag har fortsatt på inslagen väg. Tatuerat och tatuerat. Fått lite ångest varje gång, även om jag innerst inne gillar tatueringar och inte heller ångrar de senare. Känslan efter den första sitter liksom kvar. Men det finns bara en tatuering jag verkligen vill ha bort, och det är den där första. Den går helt enkelt inte att försvara.

Så jag vill nog egentligen bara säga tack till Little Jinder som så öppet ångrar sina tatueringar. Det kändes plötsligt som att jag också kunde våga erkänna samma sak. Och fan vad skönt det är att efter 15 långa år öppet kunna säga: “Vad fan tänkte jag på?“.

Little Jinder vill ta bort sina tatueringar – efter sonens födsel

Hailey Biebers mini-tatueringar och deras betydelse

35 fina fingertatueringar att inspireras av

Mer livsstilsinnehåll från oss på Baaam: