”Har du hört något från Jonte?”
Jag var med min vän när han plötsligt fick ett meddelande från en gammal pluggkompis som han inte hade haft kontakt med på flera år. Meddelandet förbryllade. Nej, Jonte hade han inte träffat på nästan två år. Senast var på en AW där han berättade att han skulle flytta ihop med sin kille i en ny stad. Han verkade glad och tycktes ha planer för framtiden. Det hade glatt min vän, eftersom Jonte hade varit rätt nere i perioder.
Så kom nästa meddelande:
”Han är försvunnen.”
Och då visste min vän. Jonte var död.
Det finns ännu inget statistiskt belägg för att självmorden har ökat under coronaåret 2020, enligt Socialstyrelsen. Och det kan faktiskt vara så att de inte har ökat – än. Forskning visar nämligen att självmord faktiskt minskar under en period medan ett samhälle befinner sig i kris, för att sedan ”överkompenseras” i en ökning när krisen väl har lagt sig.
Slutet på coronapandemin kan alltså potentiellt bli starten på en självmordsvåg. Och precis som nu kommer hela samhället behöva ta ansvar för att komma till bukt med problemet.
Risken för självmord ökar inte bara för att vi blir isolerade av pandemin. Många har förlorat jobb och pengar, vi dricker mer alkohol och rör på oss mindre. Många tar sig inte ut eller har kanske själv förlorat en nära anhörig under året som gått. En anhörig som kanske brukade kolla läget då och då.
Enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP) finns det en rad andra faktorer som också kan leda till fler självmord under en pandemi, till exempel en ökad ojämställdhet i samhället, lågkonjunktur och begränsningar inom vården.
Och så stundar julen.
Julen är en tid då självmordstalen alltid går upp, pandemi eller ej. Inför helgerna har Suicide Zero kampanjen ”det finns inget vaccin mot ensamhet”, och i den manas vi att ta ett medmänskligt ansvar för att mota ensamheten – och självmorden – i grind.
På samma not har Karolinska Institutets nationella centrum för suicidforskning och prevention (NASP) försökt nå ut till svenska folket för att få oss att ta hand om varandra under pandemin. Men för många känns det nog enklare att lyda restriktioner och råd om distansering än att höra av sig till den som är ensam.
Det betyder inte att vi inte bryr oss, men det är svårt att identifiera varningssignaler när vi inte längre ses. Hur ska man veta vem som mår dåligt? Och så pågår livet.
Det går kanske inte att vaccinera bort känslan av ensamhet, men fysisk distansering behöver inte betyda social distansering. Så hör av dig till den som du tror har det lite tufft just nu. Det behöver inte vara så stort som att lyfta luren och ringa om det känns konstigt, det kanske räcker med att skicka ett meddelande eller en emoji på sociala medier eller att kommentera några bilder på Instagram. Lyssna fördomsfritt och visa att du bryr dig. Att du ser hen. Och om du kan: ingjut hopp om framtiden.
Man letade efter Jonte i flera dagar. Missing people engagerades och det delades bilder på Facebook. Men plötsligt slutade uppdateringarna komma.
Min vän skickade ett meddelande till sin gamla pluggkompis, den som han knappt haft kontakt med på flera år.
"Har de hittat honom nu?"
Men frågan innehöll lika lite hopp som svaret:
"Ja, nu har de hittat honom."
