Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, bra saker och som vi vill hylla. I juni 2021 är det Syster Sol, som för första gången på fyra år släpper ny musik.
Syster Sol, som egentligen heter Isabel Sandblom, är tacksam över att göra musik igen. Hon beskriver det som att komma hem efter en trist resa och möter mig med öppen blick. Trots att vi träffas en blåsig majdag, innan hettan slagit till, fylls rummet av värme.
– Nu kommer det kaffe här, åh vad underbart! Kan vi ta en paus och bara fokusera på det här fantastiska?
Musiken har gått från politisk och samhällskritisk till mer avskalad och utelämnande. I det nya albumet är låtarna baserade på faktiska händelser ur Isabels liv.
– Även om musiken blivit mer personlig är det samma urge att få uttrycka något. Tidigare har jag varit naiv och tagit genvägar, men i slutet av dagen handlar det om en själv. Lever jag jämställt? Är jag en sådan samhällsmänniska som jag vill vara?
Den sortens självrannsakan, att möta alla sidor och nyanser av sig själv, ser Isabel i högsta grad som en feministisk fråga.
– Det är så givet för oss kvinnor att rannsaka oss själva. Män missar stora delar av livet om de inte får lära sig att det är okej att prata om känslor, analysera sig själva och ifrågasätta beteenden. Jag menar, hur många killar har man inte terapiat genom livet?
”Jag om någon är extremt sårbar”
Albumet speglar den resa som Isabel själv gått igenom de senaste åren. Första låten handlar om att må riktigt dåligt och ta sig ur det, sedan följer en historia som slutar i insikter hon själv har kommit fram till. Titel ANITYA är ett buddhistiskt begrepp som blivit ett mantra för Isabel. Kraften i att ingenting varar för evigt.
– Vad som än händer kommer det passera. Jag måste påminna mig själv om det konstant. Särskilt nu när många bygger sina identiteter genom sociala medier, karriärer och relationer. Vad finns kvar om alla stämplar faller bort? I slutet av dagen är vi något mycket mer beständigt. Det såg man nu i pandemin, att folk fick ett uppvaknande och förstod vad som verkligen är viktigt.
Albumet handlar också om vad det egentligen innebär att vara stark. Inom den urbana genren, Isabels genre, är det vanligt att kvinnorna förväntas vara obrydda och ta för sig.
– Att bara promota sig själv som en kaxig, kapabel, oförstörbar varelse är extremt skadligt. Jag kan uttrycka mig självsäkert, men jag om någon är extremt sårbar. Jag kan vara skör, osäker, behöva hämtas hem och bli tröstad. För mig är det styrka, att våga visa alla aspekter av sig själv som människa.
”Det är inte min uppgift att stå för mina artistkollegor”
Tack vare producenten Partillo har Isabel hittat en ny väg in i musiken. På det här albumet ville hon få in manliga röster, även om det till en början tog emot.
– Jag har varit väldigt anti att jobba med män, eftersom det ofta har inneburit osofta studiosituationer, utnyttjande och guilt by association.
Med det sistnämnda menar Isabel att hon själv ofta blivit ifrågasatt när hennes manliga kollegor betett sig illa.
– Jag har blivit dissad för att jag jobbat med dem, men sällan har snubbarna själva fått stå till svars för vad de gjort. Det är helt absurt! Jag har fått ta ansvar för andras agerande och det har förföljt mig en hel karriär. Vi kvinnor är nog vana vid att ta det ansvaret, men det är inte min uppgift att stå för mina artistkollegor.
För Isabel var det viktigt att våga jobba med män igen. Albumet är en mix av reggae, soul och modern R&B, och gästas av artisterna Seedy och Ivory.
– Seedy har ett unikt uttryck och samarbetet med Ivory var helt magiskt. Jag har aldrig upplevt den respekten från en man i studion förut, det var helande för mig.
”Jag vill inte dissa systerskapet”
Isabel har alltid haft ett stort behov av att få tänka ifred och landa i vad hon egentligen tycker. Med det följer också rädslan för att bli placerad i ett fack eller förknippad med saker hon inte står för.
– Typiskt att jag som kvinna inte bara kör på, men det är nog för att jag fått så mycket kritik. Antingen är jag för lite feminist, för mycket feminist, eller samarbetar med fel personer.
Behovet av att få gå sin egen väg har också gjort det svårt för Isabel att förlika sig med idén om ett systerskap.
– Jag vill inte dissa systerskapet, men jag tror många kan känna igen sig i att man känner sig utanför. Länge var jag väldigt rädd för kvinnor, rädd för att inte passa in. Men det vände i möten med andra som var mer som jag.
Det var bland andra vännen Cleo och basisten Johanna som fick Isabel att upptäcka ett systerskap som kändes rimligt för henne. En känsla som hon vill förmedla med singeln Make Sense.
– Det handlar om att ställa sig själv frågan, vad är rimligt för mig? Den känslan får jag i relationen till min son och till människor i min närhet, men också av att bana väg för nya artister i branschen. Att backa andra kvinnor är det bästa jag vet.
”Det finns så många sätt att utföra sitt moderskap på”
Under den fyraåriga pausen från artisteriet har Isabel hunnit bli mamma, starta ett eget label, krascha och resa sig upp igen.
– När man flyttar fokus från sig själv till en annan person ser man vad som är viktigt på riktigt. Det är så mäktigt. Mitt viktigaste jobb just nu är att vara mamma.
Men till skillnad från musiken går föräldrarollen inte att ta ledigt från. För Isabel, som ensamstående, har det varit en stor utmaning.
– Även om du har en dålig dag måste du fortfarande vara mamma. Det kan vara lite panikartat, men jag lär mig hela tiden. Anknytningen till min son är det vackraste jag varit med om.
Hon vill också understryka att mammarollen kan se ut på tusen olika sätt.
– Du måste inte vara den ”perfekta mamman”, som gör allt by the book. Det finns många sätt att utföra sitt moderskap på. Min son var med på turnéer i början när jag fortfarande sprang mellan scenen och hotellet för att amma. Han har ätit burkmat och pommes on the go. Det funkar! Han mår skitbra trots att hans föräldrar skilt sig och hans artistmamma har svårt med matlagning.
Singlarna Vissa cuts och Display handlar om breakups. Handlar de om något särskilt för dig? Ett speciellt cut eller svek?
– Vissa cuts handlar om ett breakup från en kärlekspartner och Display handlar om ett kompisbreakup. Tack vare låten har jag förstått hur vanligt det är, att ens kompis gör slut. Men det pratas det inte lika mycket om. Jag hade aldrig hört om det innan det hände mig och det var nästan värre. Vi hade känt varandra sedan vi var barn och gått igenom olika perioder i livet tillsammans. Det var jävligt tufft.
”Ribban ligger ganska högt, prova hitta nån som mig”, berätta om den raden?
– När man går vidare från en relation som varit strulig och bråkig är det vanligt att bli ifrågasatt. Då måste man försöka sortera bort det som bara sagts i affekt och ta till sig av det som är rimligt. Jag ville förmedla fasen efteråt, när man jobbat med sig själv och kommit till insikt med att man är jävligt bra och faktiskt förtjänar en nice relation. Alla är ju jobbiga ibland, det går upp ner och det är viktigt att påminna sig själv om.
Hur hanterar du breakups?
– Jättedåligt! Jag har anknytningsproblematik, vill reda ut och inser alldeles för sent när det är dags att lämna. Det är något jag jobbar på. Tidigare har jag tänkt att en relation ska göra allt bra, rädda mig och göra mig trygg. Vi blir så matade med att tvåsamheten är det som gör livet härligt och ultimat, men egentligen är det nog samhörigheten vi söker.
”Musiken måste få upplevas”
När Baaam träffar Isabel har coronarestriktionerna ännu inte lättat. Publiktaket gör det nästintill omöjligt för artister att genomföra livespelningar. På frågan om hur det känns att vara tillbaka svarar hon ”jättekul, men hur fan gör man nu?” och syftar på att inte få dela musiken med en publik.
– Jag går på knäna ekonomiskt. Vi artister är vana vid att trolla för att få ihop det, men folk behöver kultur och nu märker man hur lågt prioriterat det är.
Isabel är övertygad om att vi människor behöver mötas kring kultur och framförallt musik. Vid frågan om hon känner tillit till sin publik skrattar hon och skakar på huvudet.
– Jag blir helt chockad varenda gång, men det handlar nog om mig själv snarare än publiken. Jag vänjer mig aldrig vid att folk dyker upp och faktiskt kan mina låtar.
Ödmjukheten lyser igenom när Isabel berättar om sitt arbete. Under alla år hon varit aktiv som artist är det snarare publiken än musikbranschen i stort som funnits där.
– Självklart hade det varit skönt med någon egoboost, någon slags bekräftelse från branschen. Men det är så mycket mer än bara hype. Det handlar om att göra jobbet, att åka runt och spela. Mötet med publiken är det absolut viktigaste. Musiken måste få upplevas.
