Tone Sekelius vill inte leva upp till samhällets bild av en transkvinna

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, bra saker och som vi vill hylla. I mars 2021 är månadens Baaambrud Tone Sekelius som är aktuell med dokumentären Mitt namn är Tone där hon kom ut som trans.

För Baaam berättar hon om rädslan inför att komma ut, den tuffa tonårsperioden och hennes tankar kring samhällets syn på transkvinnor.

”Det här är steg ett på resten av livet”

Tone Sekelius, 23, är en av Sveriges största youtubers och i hennes kanal ryms både sminktutorials och vloggar om hbtq-frågor. Häromåret vann hon årets look på ELLE-galan, 2017 släppte hon singeln Awakening om hur det är att komma ut som gay och 2018 kom boken Two faced.

Men framför allt: den 21 februari 2021 släpptes den livsomvälvande dokumentären Mitt namn är Tone på Discovery +, vilket innebar att hon äntligen kunde vara sig själv fullt ut.

Hej TONE! Hur känns det att folk säger så till dig nu?

– Det känns jätteskönt. Jag väntade länge med att byta både namn och pronomen även i min vänskapskrets. För jag tyckte att det kändes jobbigt att folk skulle behöva ställa om och sedan behöva anpassa sig i olika sammanhang där folk inte visste. Men det känns så jävla skönt att folk faktiskt använder Tone nu.

En lättnad. Så beskriver hon hur det är att nu ha passerat två av sina stora milstolpar: att komma ut för sina föräldrar och att komma ut för svenska folket.

– Det är liksom det enda jag har gått runt och tänkt på, men nu när båda grejerna är avklarade så känner jag bara: det är nu det börjar! Det här är steg ett på resten av livet.

Våren 2020 tog Tone beslutet – nästa gång hon skulle åka hem till Växjö skulle hon också berätta för sina föräldrar att hon är trans.

– Det var skitjobbigt. Jag var så fokuserad på allt som kunde gå dåligt just då, och jag tänkte på alla hemska historier man ofta hör talas om när folk kommer ut för sina familjer – att även om man inte förväntar sig det så kan det gå fel.

Men trots de svåra känslorna åkte Tone till Växjö. På altanen berättade hon för sin syster och sedan gick de in och berättade för mamman och hennes sambo. Och sedan var det pappans tur att få nyheten.

– Och det gick liksom.... bra? Det kom inte som någon jättechock för dem och mamma hade redan tänkt i de här banorna.

Panikkänslan av att vara i fel kropp

I 23 år levde Tone som Thomas. I tidiga tonåren var inte könsidentitet något som hon reflekterade över. Det var först när kroppen började förändras och bli mer manlig som obehagskänslorna kom. I takt med behåringen, skägget och de allt mer maskulina dragen.

– Jag känner fortfarande väldigt mycket obehag kring allt det där, berättar Tone och fortsätter.

– Jag har inte påbörjat någon hormonbehandling än, vilket betyder att min kropp fortfarande bildar testosteron och för varje dag som går blir den bara mer och mer maskulin.

Det är en panikkänsla, förklarar hon. Något som hon hoppas att kommande hormonbehandling ska råda bot på.

Hur tänker du kring samhällets bild av vad det är att vara transkvinna? Känner du en press kring hur du måste vara eller se ut?

– Absolut, gud ja. Många har en väldigt fyrkantig bild av att det bara finns ett sätt att vara transperson på. I mitt fall, som har gått från male to female, finns till exempel en bild av att man alltid måste vara väldigt feminin och att man som transkvinna måste genomgå könskorrigering, fixa brösten, operera näsan... Allt! Annars är du inte ”värdig” som transkvinna.

Och till en början var det också så Tone tänkte; hon ville göra allt direkt. Men så träffade hon skådespelaren tillika transkvinnan Saga Becker som berättade om hennes erfarenheter och tankar, och då började hon tänka om.

– Nu känner jag att jag måste göra det som jag vill göra, inte det som skulle passa en allmän bild av vad folk tror att en transkvinna är.

Så nu ska Tone ta det i sin takt. Ett steg i taget, och det första steget är könsutredning och hormonbehandling. Sedan ska hon bara lyssna på vad hon vill, och förhoppningsvis kommer hon att närma sig en kropp som överensstämmer bättre med den hon är.

Den ångestfyllda tonårstiden

Tones resa till sitt sanna jag har varit brokig. Högstadieperioden i Småland var en enda lång tid av anpassning. Hon umgicks i killgängen och gjorde saker som de tyckte om, för hon ville hellre ha vänner än att vara ensam. Men hon visste att hon var annorlunda, och hon intresserade sig inte alls för samma saker som killarna i klassen.

En dag i omklädningsrummet, efter skolgymnastiken, blev Tone inträngd i ett hörn. Fasthållen såg hon hur en av killarna tog fram sin pung och tryckte upp den mot hennes ansikte.

– Jag hatar fortfarande omklädningsrum. Jag tror inte att de skulle kalla det mobbning om man frågade dem idag. Men för mig var det annorlunda. Och allting grundade sig i en jävligt giftig machokultur.

Vad hade du sagt till dig själv i den åldern?

– Anpassa dig inte. Sluta kompromissa med dina gränser för att bli inkluderad.

I nian började saker och ting förändras. Tone fjärmade sig från killgänget och började mer och mer umgås med tjejer. Allt började kännas lättare – åtminstone ett tag. För sedan tilltog ångesten och med den kom självskadebeteendet och ätstörningarna.

BUP kopplades in och Tones mamma kunde sitta utanför badrumsdörren och lyssna för att försäkra sig om att hennes dotter inte skadade sig själv.

Vart tänker du att den här ångesten kom ifrån?

– Jag vet faktiskt inte det än idag. Mycket av det kan säkert kopplas till min könsdysfori. Allt började egentligen med en app som räknade kalorier, och anledningen till att jag använde den var för att jag hade en skev bild av mig själv och min kropp. Jag inbillade mig att jag hade någon form av kontroll när jag var ätstörd. Men det hade jag ju egentligen inte. Jag hade inte kontroll över någonting.

”Mina följare har varit avgörande”

När Tone var 16 eller 17 blev hon utskriven från BUP. Hon minns inte riktigt, hela perioden är väldigt suddig. Men en tid efter utskrivningen hamnade hon vid ett viktigt vägskäl i livet: gå tillbaka till det destruktiva levernet eller satsa på hennes nya intressen: smink och Youtube.

Och resten är, som man brukar säga, historia. I takt med att följarantalet ökade växte även självförtroendet.

– För första gången kände jag att jag hade hittat mitt kall. Jag kände mig uppskattad och värdefull och folk sa att jag var duktig, säger hon med sitt största leende och med glitter i blicken.

– Jag tror inte att mina följare fattar hur stor påverkan de hade på mitt mående, för det var verkligen avgörande. Jag kände mig äntligen värdig.

Sedan dess har Youtube-kanalen vuxit explosionsartat och Tone har fått utmärkelser på bland annat Guldtuben, QX-galan och ELLE-galan. Hon är långt ifrån BUP och killarna i omklädningsrummet nere i Växjö. Och så har hon dessutom äntligen rätt pronomen.

”Var rädd att folk skulle se mig som ett skämt”

Nu ska allt det administrativa tas om hand, för det är också en stor del av att komma ut som trans. Namn ska ändras juridiskt, mejl, företagsnamn och alla sociala medier.

Kommit ut har hon ju redan gjort – många gånger. Och för varje gång blir det lättare.

– Första gångerna jag kom ut så kunde jag inte vara nykter. Det krävdes alltid 2-3 glas vin för att ens nudda vid ämnet. Och första gången jag skulle göra det nykter var också skitjobbig, även om det i efterhand gick bra.

Vad var din största rädsla med att komma ut?

– Jag var rädd att folk skulle se mig som ett skämt. Men jag var också rädd för att hamna i farliga situationer enbart för att jag är trans, jag bävade inför alltifrån dejting till att gå på hemmafester där det kunde komma fram att jag var transkvinna för fel personer. Mycket av rädslan kom från hemska historier som jag hade hört från folk som kommit ut tidigare. Men samtidigt visste jag ju var mina vänner och mina följare stod, så i bakhuvudet kände jag ändå att det skulle gå bra.

Du talar om dig själv som transkvinna. Finns det ett behov av att använda transkvinna som begrepp tycker du? Är du inte bara kvinna?

– Jo, jag är ju bara kvinna. Men samtidigt är jag en produkt av ett cis-normativt samhälle där man vill sätta en label på oss som är trans, lite som att säga: ”du är inkluderad, men du är inte helt inkluderad”.

– Men samtidigt har man ju olika struggles som kvinna och transkvinna, och när man pratar om transkvinnors problem så kanske det finns en poäng att använda begreppet. Jag vet inte, jag har inte landat helt i det här ännu.

Har du en förhoppning att samhället i framtiden inte ska göra någon distinktion mellan transkvinnor och kvinnor?

– Ja, det har jag. Men det ligger nog väldigt långt fram i tiden. Alla framsteg i transhistorien hittills är ju fortfarande väldigt nya. Det är inte så länge sedan man inte trodde att transkvinnor ens fanns på riktigt, att det bara var män som klädde ut sig.

De senaste åren har transkvinnor börjat synas mer i popkulturen. Jag tänker på skådespelare som Hunter Schafer (Euphoria), Elliot Page (Juno) och tidigare nämnda Saga Becker till exempel. Vad betyder det?

– Enormt mycket. Jag minns när Youtube-stjärnan Nikkie Tutorials kom ut förra året. Då kände jag bara: fan vad skönt! Ju fler som berättar sina historier desto mer normaliserat blir det och ju mer kunskap kan man sprida till allmänheten om det här – och det skulle innebära en bättre framtid för transpersoner.

Foto: TT/Tone Sekelius privat

Illustrationer: Unni Zetterling