Lizet, 31, kollapsade av stress: "Yogan hjälpte mig ur krisen"

Läs mer: Det här är Baaam

”Jag kan nästan sätta fingret exakt på när kroppen började säga ifrån. Jag var ny på jobbet, inom en stor organisation. Det var stressigt, men väldigt roligt. Samtidigt levde jag i ett förhållande med mycket svartsjuka och oro. Det var ett dåligt förhållande, men jag intalade hela tiden mig själv att det skulle bli bättre, så där som man gör. Jag hade också haft, och har fortfarande, mycket oro och ångest för familjeproblem som ligger många år tillbaka i tiden.

Kvällen när jag fick min första panikångestattack var min dåvarande pojkvän ute med sina kompisar. Jag hade precis tagit en dusch och satt på sängkanten. Plötsligt kände jag, från ingenstans, en enorm hetta som spred sig – från tårna och uppåt. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det var utanpå kroppen, samtidigt som ett kraftigt illamående tog över. Jag hade ingen aning om vad det var. Jag, som är livrädd för att kräkas, tänkte att nu har jag fått magsjuka. Men så plötsligt försvann alla symptom och allt var som vanligt igen.

Det var dock långtifrån över, det var bara den första attacken av väldigt, väldigt många. Jag anade att det var stressrelaterat, och tänkte att det kanske är lite mycket nu. Jag har svårt att leva i nuet, och tänker mycket framåt, vilket ger mycket oro och ångest. Jag vill prestera bra, i alla sammanhang och aldrig visa mig nedslagen.

Symptomen fortsatte avlösa varandra. Under en Mexiko-resa med min dåvarande pojkvän och mina föräldrar fick jag problem med magen. Det ilade på ett konstigt sätt och jag mådde väldigt illa. Jag gick till läkare direkt när vi kom hem och fick order om att lugna ner mig och se över mitt liv.

Förhållandet tog slut. Först var jag förkrossad, inte för jag var ledsen över honom, utan för hur jag skulle kunna samla mig på bästa sätt. Inte en dag tog jag ledigt från jobbet för att vila ut.

Det blev sommar och jag träffade min nuvarande sambo, som jag ska gifta mig med i sommar. Utan honom hade jag nog inte varit den jag är idag. Han har hjälpt, och hjälper, mig på ett sätt jag aldrig kommer kunna tacka honom nog för.

Men magproblemen, illamåendet och panikångestattackerna fortsatte. Jag besökte samma läkare igen och grät, grät och grät. Hon sa ”Du behöver vila upp dig, så jag kommer att sjukskriva dig”. Jag kände mig patetisk, tänkte ”Hur fan kan man bli sjukskriven i min ålder?”.

Jag bönade och bad om endast två veckor och jag lyckades övertala henne, vilket jag ångrar idag. Under dessa två veckor fick jag gå till en KBT-terapeut. Sakta men säkert mådde jag bättre, trodde jag i alla fall. Två veckor var ju lång tid, enligt mig.

Jag flyttade från Stockholm till min sambo i Göteborg. Jag började på ett nytt jobb, i en ny bransch. Där hade jag ögonen på mig, jag kände att jag ständigt behövde vara på tårna och prestera maximalt. Det är sådan jag är, jag vill vara grym på allt. Det personlighetsdraget hos mig har förstört mycket av mitt liv. Jag tävlar aldrig med andra, endast med mig själv. Jag kan alltid bli bättre.

Samtidigt som jag kämpade på jobbet så var jag omgiven av mycket negativ energi, med fel vänner. Jag hamnade i en mörk spiral av prestationsångest och stress. Allt tillsammans var bara för mycket.

En dag drabbades jag av ett nervsammanbrott, jag bara tog bilen och körde iväg. Ute på motorvägen fick jag inte i växeln. Jag drabbades av fullständig panik. Det var nära att jag krockade där och då. Men på något sätt tog jag mig hem och parkerade bilen. Jag förstår inte hur. Allt var som i en dimma.

På väg in i lägenheten ramlade jag, för jag kände knappt mina ben. Jag kravlade mig upp och lyckades komma in genom dörren. Jag ringde en kollega som kastade sig på spårvagnen för att komma och hjälpa mig. Mitt i allt var det enda jag kunde tänka på att jag måste informera jobbet om att jag var sjuk, men det enda jag fick fram var orden ”bilen, bilen”.

Jag fick tag på min sambo. Medan jag pratade med honom kände jag hur ena sidan av mitt ansikte föll ihop och hela min mun blev sned. Min sambo förstod inte ett ord av vad jag sa.

När min kollega och min sambo kom fram låg jag och skakade och grät. Jag hade ingen känsel i ena halvan av ansiktet. Jag kände inte heller mina fingrar. Det var helt fruktansvärt. Vi åkte raka spåret till akuten. De tog in mig direkt, satte elektroder på kroppen och försökte prata med mig genom frågor som ”Vad jobbar du med, hur lever du ditt liv?” och ”Har det hänt något idag?”.

Ansiktsförlamningen släppte lyckligtvis efter en kort stund. De gjorde flera undersökningar, bland annat för att kontrollera min känsel. Sedan skrevs jag in på strokeavdelningen, bland alla sjuttioåriga tanter. Jag saknade insikt i hur sjuk jag var och tyckte inte alls att jag passade in där. Det enda jag tänkte på var vad jag skulle säga till folk. Jag skämdes.

På sjukhuset förklarade de att jag drabbats av en så kallad tia. En tia är en snabbt övergående syrebrist i något av hjärnans blodkärl. Det kallas även mini-stroke. En tia är ingenting man kan behandla eller göra något åt när det händer, det är livsstilen som måste förändras.

Det visade sig även att mitt blodtryck var ganska högt. Läkaren var väldigt oroad för mig, sa att jag behövde vila från jobbet. Jag var förstås tillbaka redan nästkommande måndag, men blev snabbt hemskickad med tidigarelagd semester.

Efter det här blev allt bara värre. Vändpunkten kom när min svägerska kontaktade en läkare, som skulle visa sig vara världens bästa. Hon såg rakt igenom mig. Jag sjukskrevs för utmattningsdepression i två månader till att börja med.

Alla sa att träning var det bästa som fanns i min situation. Att styrketräning skulle hjälpa. Jag bokade massor av PT-timmar i hopp om förändring, men kom hem och storgrät för att jag inte kunde göra övningarna ordentligt. Jag kände en sådan enorm press – orkade inte, ville inte. Även här var mitt fokus på att prestera, men jag tyckte inte att jag var bra på någon träningsform.

Jag är gammal latindansare och började längta efter att stretcha ut kroppen och ägna mig åt en träningsform som skulle göra mig glad. Genom sociala medier kom jag i kontakt med yoga. Jag var ärligt talat ganska skeptisk, och tyckte mest att det verkade vara någon andlig, flummig skit.

Men jag gick i alla fall till Sats där jag gjorde mitt första yogapass. Efteråt kändes det som om jag var två meter längre! Rakryggad gick jag ut, full av ny energi. Äntligen kunde jag tänka klart igen. Varje pass gjorde skillnad, successivt blev jag starkare, både mentalt och fysiskt. Och bäst av allt, jag kunde stänga alla andra tankar ute och bara vara i nuet.

Yogan hjälper mig att tänka utan att det blir suddigt. Att bli starkare i kroppen och själen har gjort att jag vågar stå på mig mer. Jag har kraft att säga nej när det behövs, istället för att skjuta upp det som jag gjorde förr. Om jag är bra eller dålig skiter jag. Jag tränar yoga bara för att det får mig att må bra. För det mesta gör jag det själv hemma.

Nu gör jag någon form av yoga varje dag. Ibland blir det tio minuter, ibland en timme. Yogan har hjälpt mig genom tiden när jag var sjuk, och det hjälper fortfarande. Jag var sjukskriven i ett halvår, sedan tog jag mig sakta men säkert tillbaka till arbetslivet. Nu jobbar jag heltid igen, och det fungerar bra. Men jag vill inte promota mig själv som att jag är helad, för det är jag inte. Det är tveksamt om man någonsin blir det. Jag får konstant dra i handbromsen när jag känner av det; den där värmen från fötterna som kommer, illamåendet i magen.

Ibland möter jag folk som inte förstår eller ens vill försöka förstå. Det handlar bara om okunskap. Jag tycker synd om dem.

Var snälla mot varandra där ute. Om du har någon i din närhet som du tror kan känna igen sig i min berättelse, ge den personen all kärlek och stöttning, för hen kommer behöva det. Döm aldrig någon.