Av: Johanna Sandwall
Det bubblar inuti som en okontrollerbar storm. Tankarna snurrar men jag kan inte sätta orden på det. Jag är så arg. Så. Jäkla. Arg. På vad? Jag vet inte ens.
Redan mina första år med mens och PMS förstod jag att det inte skulle bli en enkel match. Det var ett ständigt krig inombords för att klara skolan och jag genomled otaliga strider med mamma i hallen när jag gråtandes inte fick rätt på outfiten och det var dags att gå till bussen. Jag grät för allt. Kudden var inte puffig nog när jag skulle sova, min syster lade en fullt rimlig kommentar som jag misstolkade, maten smakade fel eller jag kände mig ful. Svetten rann bara jag andades och ilskan kom som ett brev på posten.
Det är en märklig känsla att vara arg på hela världen på en och samma gång. ALLA runt om mig gör något fel. De snörvlar för ljudligt, pratar för högt, är för långsamma i kön eller går framför mig vid fel tillfälle. Jag har fler gånger än jag vill erkänna stött ihop med någon ofrivilligt och på fullaste allvar behövt hejda ett ”VAD I HEL**TE J**LA IDIOT SE DIG FÖR DIN DUMME F*N”, ta ett djupt andetag och blunda några sekunder innan jag kan fortsätta.
Humöret, ja. Det där jäkla humöret som jag fortfarande kämpar med drygt en vecka varje månad. Hur gärna jag än vill låta bli att explodera så kan jag inte. Det är som om en ostoppbar sjukdom sprider sig ut i fingrar och tår. Humöret som försökt lindras med alla p-piller på marknaden men fortfarande är mitt största problem. Det är inte rättvist. Jag avskyr att jag en vecka i månaden blir en helt annan person än den glada och kärleksfulla Johanna jag faktiskt är. En vecka ser jag fler potentiella mordoffer än vänner, och jag skulle kunna klippa sönder vartenda plagg i garderoben. Känslorna är överallt.
Jag vet dessutom att många där ute har det ännu värre och till er vill jag bara skicka en stor mental kram. Vilka krigare ni är – VI är. Att just vi skulle få denna, livets käftsmäll, det är inte rättvist. Vi kan bara göra det bästa av det och därför måste vi prata om det. Skratta med varandra åt hur tragiskt det är när tårarna rinner helt utan anledning eller när vi bara inte förstår vad vi håller på med. Stötta varandra när vi mår skit, har ont och blöder igenom byxorna på bussen (japp, har hänt). Förstå varandra när vi tappar det fullkomligt på ICA eller är så fruktansvärt irriterade på våra älskade att man vill hugga honom i ryggen med en slö sked.
Det är inte självvalt, kom ihåg det. Vi kan bara göra vårt bästa och hoppas att de runt omkring oss har förståelse och viljan att stå ut med oss. Jag är så tacksam att min kille, min klippa, har lärt sig hur jag fungerar. Han förstår när jag säger saker jag inte menar eller om han bara ska låta mig vara en stund. Han vet att jag ibland behöver en kram trots jag säger nej – och den där kramen betyder allt. Ibland behöver jag ett ”du är fin” trots jag skriker ”DU SÄGER JU BARA DET MEN DU MENAR DET INTE” tillbaka. Inuti, långt in värmer det ändå. Vi kanske inte alltid förtjänar kärleken, men det är då vi behöver den som mest. Hittar du någon som förstår det – håll hårt.
Googla, lär dig mer och prata om det både med din partner och vännerna. Lär känna din kropp och sluta skämmas för något du inte kan påverka. Gör ditt bästa för att ändå vara en snäll person och när det inte går – ja då får man be om ursäkt för sitt beteende. En ursäkt räcker långt och jag lovar dig att offret för din aggression förstår om du förklarar.
Så nästa gång den röda vågen ska knacka på dörren och PMS-monstret vaknar till liv – gråt, skratta, svettas, grubbla och håll (helst) inne vansinnesvrålet på stan. Du fixar det, du är stark. Men du måste inte spela hjälte. Glöm inte att det är okej att bara hata allt ibland. Vi förstår dig.
Foto: Aller Media/Unni Zetterling
Läs mer från Menssplaining:
Mensaktivisten Josefin Persdotter: ”Vi borde snacka mens i hela samhället”
Baaams kampanj Menssplaining kan vinna stort journalistpris
Därför får du och din vän synkad mens – och 6 andra saker du inte visste om kvinnokroppen
