Nathalie Mark: ”I tusentals vandrar vi i ett Stockholm som är så vackert att det värker – men i dag värker allt”

När första flashen kommer är jag förvirrad. Jag tittar upp och säger: ”Jag tror det hänt något på Drottninggatan”.

Jag möts av tvekande blickar från mina kollegor. Först skepsis men sedan, när nyheterna fortsätter att trilla in och någon slår på livesändningen, rädsla.

Vi sitter mitt i fredagsstressen, mitt emellan att göra klart allt för helgen och ge oss ut i Stockholmsnatten men allt stannar av. Våra ögon är klistrade på sändningen, i mitt öra hörs en chockad reporter berätta om det som inte kan ha hänt, det som inte får ha hänt, det som faktiskt har hänt. Överallt ropas rykten ut i panik: det är skottlossning på Fridhemsplan, skottlossning på Stureplan, skottlossning på Mariatorget. Det är omöjligt att veta vad som stämmer men hela stan är avspärrad och polisen uppmanar alla att lämna city eller, om man inte kan, hålla sig inomhus och vänta.

Vi barrikaderar oss på kontoret, bara kvarter från detta ofattbara. Jag försöker få tag i alla mina nära och kära medan skräcken stiger i mig. När tanken ”Lever de?” snurrar förbi i huvudet blir det svart. Det här kan inte vara sant. Men jag har en oerhörd tur. Alla mår bra, min mamma som var på väg till Drottninggatan bestämde sig för att åka hem. Och jag vill hem, allt jag vill är att lämna stan men vi får inte gå ut. Inte än, ingen vet vad som sker. Allt är obegripligt.

Efter några timmar är vi några som bestämmer oss för att gå, vi måste gå. Hitta våra anhöriga och försöka ta oss hem. Tunnelbanan är avstängd, pendeltågen stoppade, bussarna inställda. Så vi går. Som så många andra vandrar vi längs Stockholms gator. Alla vägar ut från staden är igenstockade av bilar, alla vägar in helt tomma. Och gatorna fylls. I tusentals och i tystnad sicksackar vi oss genom ett Stockholm som är så vårvackert i solnedgången att det värker i mig – men i dag värker allt. Tillsammans vandrar vi över broar och vatten, genom gator som med tanke på folkmängden skulle kunna härbergera någon slags folkfest. Men det finns ingen fest och vi fortsätter vandra. Jag vet inte hur långt vi går men någonstans ute i förorten får vi till slut tag i en buss och kan komma hem. Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle komma hem. Några fick aldrig komma hem.

Jag somnar av utmattning men har svårt att sova. Allt snurrar i huvudet. Drömmarna väver verklighet med fantasi och skapar fler skräckscenarion, fler attentat. Jag vaknar svettig men allt är mörkt och stilla. På nyheterna fortsätter rapporteringen att rulla. Jag sätter mig i tystnad och tittar. Har fortfarande svårt att ta in vad som hänt. Känner oron mullra som åska i kroppen.

Men det får inte sluta här. Många har sagt det förr och många kommer att säga det igen men vi får inte låta rädslan och terrorn vinna. Vi får inte ge vika, ändra våra rörelsemönster och titta på varandra med blickar som pekar ut alla som möjliga förövare, alla som potentiella offer. Vi måste göra som London, Madrid, Paris, Nice, Bryssel, New York och Aleppo gjort före oss, vi måste försöka resa oss igen. Ställa oss upp på tio och göra allt vi kan för att skaka av oss detta fruktansvärda.

Och det jag sett det senaste dygnet visar att vi kommer att göra just det. Under gårdagen svämmade hela min Facebook över av människor som erbjöd varandra en sovplats, mat och sällskap, som erbjöd varandra skjuts ut från stan och hem och som gjorde allt för att kvällen skulle bli lite mer dräglig. På söndag hålls en stor manifestation på Sergels torg för att visa att kärleken för den här staden inte dör med detta, den växer. Och, såklart, för att visa stöd för alla de som förlorade någon och drabbades av denna fruktansvärda attack.

Det är er jag tänker på när jag tar en klunk av mitt kaffe och inser att det redan blivit kallt. Jag har fortfarande svårt att förstå vad som har hänt, min hjärna försöker ännu bearbeta att det vi var med om igår faktiskt var på riktigt. Jag känner mig rädd och det får jag vara. Idag. Sedan ska jag resa mig på tio jag med och ge mig ut för att ta tillbaka staden som är mitt hem. Gör det du också.

Foto: IBL