Aliette Opheim: ”Hollywood ser ut som ett nedgånget tivoli”

Varje månad utser vi på redaktionen en Baaambrud, någon som gör och säger smarta, coola saker som vi vill hylla. Januari månads Baaambrud är ingen mindre än Aliette Opheim, högaktuell i tv-serien Kalifat.

En mamma med sin dotter ska ut på stan i Raqqa i Syrien för att träffa en vän. De möts men hamnar mitt i en tortyrscen där en man får handen avhuggen. Så inleds SVT:s nya serie med titeln Kalifat. Kvinnans namn är Pervin. Hon vill fly från landet och får via en insmugglad mobiltelefon kontakt med Fatima, som arbetar på Säpo i Sverige.

Aliette Opheim gör rollen som polisen Fatima.

– Fatima har ett visst temperament. Hon styrs av känslor, kanske lite för mycket för att vara polis egentligen. Hon är paranoid. Jag försökte spela henne rappt. Men inte uppkäftigt för det blir tonårsaktigt. Hon identifierar sig mycket utifrån sitt jobb och lägger värderingar utifrån prestation. De flesta av mina scener är i telefon. Det var en utmaning att göra det levande för att få känslan av att Fatima och Pervin utvecklar en relation.

Kalifat handlar om radikalisering

Fatima och Pervins telefonkontakt utgör en av historierna i Kalifat. Flera parallella tidslinjer i både Syrien och Sverige pågår. Scenerna i Syrien är inspelade i Jordanien.

På en skola i en förort till Stockholm jobbar elevassistenten Ibbe. Han hjälper till med samhällskunskapen samtidigt som han långsamt radikaliserar eleven Sulle och hennes vän Kerima. Han skickar videoklipp till Sulle på fritiden samtidigt som han, utan hennes vetskap, också krigstränar två unga män.

Kalifat är ju en politisk serie som kretsar kring radikalisering. Hur är det att ge sig in i en process som gestaltar något så allvarligt?

– Från början låg mitt fokus inte på att det skulle bli diskussioner. Jag tänkte inte på det. Vi lever i ett samhälle där det kanske är viktigt att vara PK. Jag tror att en ängslighet kan födas ur det. Alla trippar lite på tå och vet inte hur vi ska göra med något. Men människan har berättat historier om samtiden sedan lägerelden. Det är så inbyggt i oss. Det är inte konstigt att vi berättar om det här med. Sedan är det viktigt att det görs på rätt sätt. Det här landar olika hos olika personer men jag tycker det är viktigt att våga.

Rasistiska uttalanden på Twitter

I DN:s recension beskrivs Kalifat som ett projekt som knappast är ofarligt.

”Kalifat öppnar för onekligen för en debatt om islamofobi  i samband med reproducerade bilder av islamistisk terror, men samtidigt känns det onekligen befriande danskt med en serie som vågar var rejält obekväm”, går det att läsa där.

På Twitter har serien fått både ris och ros. Samtidigt som den fått beröm för att ”ta radikalisering på allvar” kritiseras den för att ”normalisera IS”. En hel del twittrare uttalar sig rasistiskt.

– Det är viktigt att förstå att serien är en sanning om extremism och absolut inte en sanning om islam som religion eller om muslimer. Har man redan såna åsikter tror jag att man ser det man vill se. Men det är en ganska puckad grej att säga. Då har man inte satt sig in i vad religion eller extremism är.

Aliette Opheim har själv inte Twitter. Men hon läste kommentarer i flödet under premiärdagen av Kalifat.

– Jag tycker att vi balanserar upp serien genom att visa en annan bild också. Det är en hårfin gräns som vi såklart haft en diskussion om hela vägen. Men jag tror att det blir farligt om man gör en serie med utgångspunkten att vi måste gardera oss mot allt och alla.

”Sociala medier är inte min grej”

Hon har Instagram, men det räcker, tycker hon. Efter premiären har många tittare hört av sig med beröm.

– Jag har aldrig varit med i något som varit så uppmärksammat. Den bekräftelsen jag fått har varit fantastisk. Sedan får man påminna sig själv om att det inte är så jämt eller avgör ens värde.

Aliette säger själv att hon har ett behov att vara privat. Och även om beröm är kul och värdefullt för ”skådespelar-egot”, tycker hon att Instagram tar alldeles för mycket tid.

– Jag kollar på djurklipp alldeles för mycket. Helt plötsligt har det gått jättemycket tid, haha. Då tänker jag att ’herregud, jag kunde gått ut istället’. Men jag tror det handlar om att jag är från en generation där man fortfarande har en fot fast i hur det var förut. Jag vet hur man umgicks då. De senaste åren har jag börjat lägga bort telefonen. Jag kan inte vara tillgänglig hela tiden. Det har ingenting att göra med att man är otrevlig.

Vad har du för tips till den som vill använda sin telefon mindre?

– Du kan inte göra något helhjärtat om du inte ger det ditt fulla fokus. Det är till exempel jättesvårt att läsa en bok och ha mobilen bredvid. En bra grej är att lägga telefonen upp och ner. Då störs man inte, om man nu måste ha den vid sig.

På tal om internet och sådant… När man googlar dig kommer ett nyhetsinslag på TV4 upp med rubriken ”Hon spås bli vår nästa stora filmstjärna”, hur känner du kring det?

– Det där var ju 2016 så det har ju inte hänt, haha! Jag tycker att det kan finnas något osunt kring kändiskulturen och att man ska vara en stjärna. Jag älskar att skådespela och jag har mycket kvar att lära. Det finns massa roller jag inte gjort och jag har blivit lite mer picky kring vad jag vill göra för att styra min karriär. Jag vill göra det bästa men det behöver inte vara att jag ska bli någon Hollywoodstjärna, säger hon och fortsätter:

– Det är häftigt med miljardbelopp som budget för då kan man göra mycket roliga grejer i en produktion. Därför vill jag jobba i USA igen. Jag älskar glamouren som det var då i Hollywood. Det fanns något dekadent över det. Men så ser det inte ut nu. Hollywood ser ut som ett nedgånget tivoli. Det är inte vackert och sexigt direkt. Det är någon neonskylt som står och flimrar lite. Då bor jag hellre i Sverige. Jag älskar Södermalm och att åka upp till Norrland och se norrsken. Jag har inget behov av att bosätta mig i LA även om jag gärna jobbar där.

Så fokus är hantverket och yrket snarare än målet att gå på så många röda mattor som möjligt?

– Absolut. Röda mattor kan man ju gå på. Det inte så svårt att bli känd.  Det finns jättemånga olika vägar. Men det har aldrig varit en drivkraft för mig. Men man får ju absolut en kick av bekräftelse. Jag har en sådan sida också såklart. Jag tror att väldigt många skådespelare och konstnärer har en narcissistisk sida.

Ofta när jag intervjuar kvinnliga skådespelare diskuterar vi problematiken med att hamna i ett fack. Är det något du upplevt?

– Jag vet inte. Är det inte så med män också? Jag är själv rädd för att hamna i ett fack.

Jag tänker till exempel på kvinnor som fått spela rollen som korkad grannfru i 15 år…

– Vissa kanske har börjat så. Men när det gäller mig och mina kvinnliga kollegor som också provfilmar för grejer utomlands så skulle ingen ta en sån roll. Det kommer inte leda någonstans. Eller jo, du kanske får gå på någon löjlig fest där borta. Men då är det väl softare att stanna hemma? Jag tycker det är viktigt att formulera vad det är man vill. Det fantastiska med det här yrket är ju också att man kan hålla på hur länge som helst. Man kan alltid lära sig mer. Det måste jag påminna mig själv om när jag hamnar i tankarna att ingen vill ha mig.

När tänker du så?

– Jag hade så den här hösten. Det var jättetufft. Jag var jättenära en stor filmroll i en amerikansk serie som jag kämpat för i flera månader. Allt var mer eller mindre klart men sen var det några finansiärer som inte ville att jag skulle göra rollen. Efter det blev det en dominoeffekt. En annan film bytte regissör, då var min karaktär inte med. Jag tänkte att jag suger och kanske ska sadla om. Men man får påminna sig själv om att det går upp och ner, det är det som är livet. Man får känna sorg och vara arg och ledsen men det är viktigt att inte ätas upp av det.

Hur gör du för att inte ätas upp av det?

– Jag tror dels att jag varit igenom en del men jag har också sett när händelser i livet får enorma konsekvenser för folk. Och nu pratar jag större saker än att inte få ett jobb. Jag tror det gäller att gå igenom katastrofer men fortsätta vara öppen och positiv. Att inte låta det som hänt bli ett fängelse, för då kan det definiera en. Man får hitta sitt sätt. För mig är naturen viktig, mina yogarutiner och att syna mig själv.

Läs alla tidigare Baaambrudar här:

Baaambrud i november:

Alla våra ligg: ”Kvinnlig njutning är nedprioriterat i samhället”

Baaambrud i oktober:

Emma Frans: “Vetenskap ses idag som en förklaring av flera”

Baaambrud i september:

Amanda såg 13-åringar räkna valkar: ”Något behövde göras”

Baaambrud i augusti:

Dona Hariri gjorde karriär av sin aktivism: ”Kvinnan har varit min styrka”

Baaambrud i juli:

Stephanies hjärta slutade slå av anorexin – då vägde hon 23 kilo

Baaambrud i juni:

Aktieexperten Anna Svahn: ”Därför är det viktigt att kvinnor vågar investera”

Baaambrud i maj:

Cilla Holm om att skaffa barn själv: ”Gjorde tio misslyckade försök”

Baaambrud i april:

Emma Knyckare: ”Jag brukar tänka: ‘Vad skulle en snubbe göra?’”

Baaambrud i mars:

Skådespelaren Maria Wärme: ”Allt hade varit enklare om jag fötts till en gående man”

Baaambrud i februari:

Kroppsaktivisten Karin Kajjan Andersson: ”Man har sexualiserat min kropp mot min vilja”

Baaambrud i januari:

Annahita Yazdi slutar shoppa och flyga 2019: ”Jag behövde göra något radikalt”