Intervju med Linda Rosendal och Alice Hollingworth i "Tack gud jag är homo".

Flatorna Linda och Alice synar trötta fördomar i "Tack gud jag är homo"

Den nya tv-serien "Tack gud jag är homo" behandlar fördomar utifrån ett humorperspektiv. Programledarna Alice Hollingworth och Linda Rosendal träffar bland annat den lesbiska 90-åringen Molly, den mjuka butchen Petrina Solange och åker till den gömda platsen "Lesbiska dalen".

Två hundrametersflator åker runt i Sverige och testar sina, och andras, fördomar om homosexuella kvinnor. Har alla som är lesbiska sport-bh? Kan två väldigt feminina flator vara ihop? Och varifrån kommer den lesbiska vurmen för flanellskjortor och katter?

Det är vad den nya tv-serien ”Tack gud jag är homo” handlar om, och bakom den står Linda Rosendal, 28, och Alice Hollingworth, 28.

Vi tog ett väldigt härligt snack med programledarna om fördomar, flator, HBTQ i mindre städer och om den där straighta kvinnan i gaysällskapet som alltid, alltid blir ”lite bisexuell” i slutet av kvällen.


Har ni fördomar mot lesbiska?

– Ja, gud ja! Vi utgår helt från våra egna fördomar i serien, säger Linda.

I programmet besöker duon bland annat det mytomspunna samhället ”Lesbiska dalen” ute på landsbygden i Östergötland. Där har flatorna Katarina och Marie bosatt sig tillsammans med flera andra som är lesbiska, och Linda förklarar att de först var skeptiska när de åkte dit:

– Frågan vi ställde oss när vi åkte dit var om det var svårare att vara gay ute på landsbygden. Vi trodde att det skulle vara inskränkt och svårt för flator att leva där med grannar som tittar snett och så vidare – men så var det verkligen inte.


Linda Rosendal och Alice Hollingworth är programledare för serien "Tack gud jag är homo" på UR.

Linda Rosendal och Alice Hollingworth är programledare för serien ”Tack gud jag är homo” på UR. Foto: UR

Har ni själva upplevt fördomar i era respektive barndomsstäder?

– Jag har varit väldigt skonad från sådant. Men jag flyttade också från Sala till Uppsala när jag var 16 eller 17 år och det var innan jag kom ut. När jag sedan kom ut hade jag varit tillsammans med min tjej i ett år, och i Uppsala togs det emot väldigt bra, säger Linda.

Hur var det när du kom tillbaka till Sala då?

– När jag kom hem i början så vågade jag inte hålla min tjej i handen eller prata öppet om det.

Varför?

– Jag tyckte att det kändes läskigt, säger hon.

Alice nickar och håller med. Själv kommer hon från Örebro, och liksom Linda väntade hon med att komma ut tills hon hade flyttat därifrån.

– Jag tror att man blir rädd i en mindre stad för att det känns som att alla vet vilka alla är och man är så rädd för att folk ska börja snacka. Då är det lättare att komma ut när man väl har flyttat därifrån, för då slipper man höra det.


Programmet "Tack gud jag är homo" hade premiär på UR play förra veckan och kommer att visas på tv i början av nästa år.

Programmet ”Tack gud jag är homo” hade premiär på UR play förra veckan och kommer att visas på tv i början av nästa år. Foto: Johanna Pettersson

Är det skillnad att vara gay i Stockholm eller i en mindre stad?

– Ja, lite ändå. Det känns som att man sticker ut mer i en småstad, säger Linda.

– I Stockholm går man inte runt och tänker på att man är gay, men det gör man lite mer när man kommer till ett mindre ställe, säger Alice.

I vilka situationer märks det?

– Nu när jag kommer tillbaka till Sala kan jag vara öppen med min tjej, men snacket där har ju alltid varit… Alltså, jag vet bara ett enda gaypar i Sala, och alla pratar om dem som ”tjejerna som är ihop”, ”de där lesbiska”, ”homosarna” – och då vet alla vilka de menar.

– Ja, och folk vågar inte riktigt använda ord som flata eller lesbisk verkar det som, det blir typ ”håmåsexuell”, skrattar Alice.


I det första avsnittet ”Gaydar” presenterar Linda och Alice en skala som går från de stereotypt feminina flatorna: ”hard femme”, till de mer manhaftiga flatorna: ”hard butch”. Det är en rad olika saker som skiljer dem åt, bland annat hårlängd, klädstil, underkläder och smink. De som är närmare ”butch” på skalan är lättare att se om de är lesbiska eller ej, menar programledarna.

– Titta på oss till exempel, vi är hundrametersflator. Med andra ord kan du se att vi är gay på på hundra meters avstånd, förklarar Alice som alltså tillhör ”soft butch” på skalan.

En skala som visar olika typer av lesbiska attribut.

Så här ser skalan över olika slags lesbiska ut, enligt programledarna. Foto: Skärmdump UR

Finns ”gaydar” på riktigt?

– Gaydar finns, säger Alice.

– Men jag har väldigt dålig gaydar, säger Linda.

– Jag hoppas att folk ser att jag är gay direkt, säger Alice och får genast en leende blick av Linda.

– Det behöver du nog inte vara orolig för.

De skrattar. Linda och Alice har varit nära vänner i sju år och 2014 började de plugga tv-produktion tillsammans. Examensarbetet? Pilotavsnittet till ”Tack gud jag är homo”.

– Det fanns liksom inget sådant här program. Allt man ser på tv är snyfthistorier om hur tufft det var att komma ut och hur jobbigt det kan vara, säger Alice och Linda fyller i:

– Ja, och så är det ju inte. Det är skitgött att vara gay.

– Ja gud ja, vi älskar ju det här med att vara lesbiska, det är det bästa som har hänt oss! Och vi vill visa den sidan också.

Vad är det som är så gött med att vara gay?

– Gemenskapen. Och man träffar så himla mycket öppet folk, säger Alice.

– Ja, och så hade vi ju aldrig fått chansen att göra det här programmet om vi hade varit straighta, säger Linda.

– Nej, just det. Det är mest därför det är gött att vara gay, skrattar Alice.


I "Tack gud jag är homo" träffar de bland annat Molly, 90 år och lesbisk.

I serien träffar de bland annat Molly, 90 år och lesbisk. Foto: Skärmdump från UR

Bland de många positiva sakerna som nämns är det ändå en som sticker ut. Och det är hur kul det är att bevittna straighta tjejer som får för sig att de är bisexuella på fyllan.

– Gemenskapen är härligt, men jag kan också tycka att det är roligt att vara gay i ett straight sällskap också. När man hänger med ett gäng straighta tjejer en kväll så är det till exempel alltid någon som vänder under kvällen och säger att den ”nog är lite bisexuell”, säger Linda och fortsätter:

– Det slår aldrig fel, det händer varje gång. Och när folk har blivit lite fulla brukar det också komma: ”Alltså, jag har en fråga, Linda.” Och jag bara: ”Mm, har det med nåt lesbiskt att göra?” – ”Ja!” – (skratt) Och då kommer det typ: ”Hur har ni sex?”

Här går både Alice och Linda igång. Tydligen är det många som tror att det är helt okej att fråga lesbiska personer som de aldrig tidigare har träffat om deras sexliv. Linda är så van vid frågan att hon har börjat kontra. Antingen säger hon att hon kan berätta om personen som frågade demonstrerar, eller helt enkelt ställa samma fråga tillbaka: ”Hur har du och din partner sex?”

Bild från första avsnittet av "Tack gud jag är homo" med Alice Hollingworth och Linda Rosendal.

Bild från första avsnittet av ”Tack gud jag är homo”. Foto: UR

Vilken är den mest tröttsamma fördomen skulle ni säga?

– ”Vem är mannen i förhållandet?”, svarar Linda blixtsnabbt.

– Men alltså ”vem är mannen” är en så jävla konstig fråga egentligen när allting handlar om att man inte vill ha någon man i förhållandet. Det är ju det som är själva grejen, säger Alice.

– Yeeez, that is the point of the lesbian relationship, säger Linda.

De skrattar och berättar om andra saker som straighta personer brukar säga till dem. Bland annat brukar de få frågan om de någon gång har haft sex med en kille eller ”om de saknar kuk”.

Det låter som att den här serien verkligen behövs?

– Exakt! Det är också poängen med programmet. Man ska lära sig någonting och skratta högt minst en gång varje avsnitt, säger Linda.

– Och att det ska bli ett avslappnat ämne; att hela grejen inte ska vara så jävla exotisk. Och förhoppningsvis lär man sig att inte vara rädda för att använda ord som lesbisk, gay, lebba eller flata, säger Alice.


Efter premiären förra veckan har reaktionerna varit nästan uteslutande positiva, det enda negativa de har hört är att avsnitten skulle vara för korta. Men huruvida det blir en säsong till kan de inte svara på ännu.

– Vi vill ju göra en säsong till. Eller vi vill göra det här resten av livet typ. Och det går ju, för det finns så himla mycket material och många vinklar som man kan göra på ämnet, säger Alice.

– Ja, det vill vi ju men vi har inte hört någonting om det ännu, säger Linda.

Alice och Linda är programledare för den nya serien "Tack gud jag är homo".

Linda Rosendal och Alice Hollingworth gör gärna en till säsong av ”Tack gud jag är homo”. Foto: Johanna Pettersson

Slutligen: Finns det någon fördom mot lesbiska som stämmer?

– Det är väl det som är grejen med fördomar, att det finns ju inga sådana sanningar. ”Inte alla flator”, liksom, säger Alice.

– Men det finns ju ett flatmode, säger Linda.

– Ja, det gör det ju. Sport-bh! Det är jävligt lesbiskt. Det spelar ingen roll var i skalan du är – alles har sport-bh.

– Ja, förutom hard femme då, kontrar Linda.

– Sant. Eller ja! Jag kom på det! Om du ser någon på stranden som har bikini och shorts – very gay.

– Flata! utropar Linda.

– Ja, hundra procent gay… Men det finns i och för sig flator som inte har så, och tjejer som har så men som inte är flator.. Nej, fan där sprack det igen, säger Alice och tänker efter innan hon avslutar:

– Nej, men okej: fördomen som stämmer är att om man är lesbisk så gillar man tjejer då. Det stämmer på alla flator.

De fyra första avsnitten av ”Tack gud jag är homo” ligger på UR play och det kommer två nya avsnitt i veckan, totalt är det åtta avsnitt. Programmet kommer även att sändas på linjär-tv i början av nästa år.