Märta Tikkanen – hemmafru och feministisk ikon

Den finlandssvenska författaren tillika debattören Märta Tikkanens betydelse för feminismen i Norden har varit enorm. På 1960- och 70-talet var hon en av de första feministerna i den andra vågen och outtröttligt försvarade hon sina medsystrar i debattartiklar och tog den ständiga kampen mot kulturmännen.

I dag är hon 85 år gammal och minnet börjar sakta svika. Något som författaren Johanna Holmström märkte under sina många intervjuer under arbetet med biografin Borde hålla käft som släpps i dagarna.

– Det är framför allt närminnet som har försämrats. Ibland mindes hon inte vad hon hade sagt några minuter tidigare, och ofta försökte hon dölja det, säger Holmström till Baaam.

Läs mer: Bråket bakom Märta Tikkanens biografi: "Hon hotade med att inte släppa boken"

Hemmafru och feminist

I böcker som Nu imorron (1970) och Ingenmansland (1972) skrev Märta Tikkanen banbrytande om småbarnsmamman Fredrikas drömmar om ett mer jämställt förhållande. Ett förhållande där både hon och maken får ta plats och kan stötta varandra. Ett förhållande där hon då och då kan få en stund för sig själv och sitt skrivande.

Den drömmen närde Märta även privat, men verkligheten låg oceaner därifrån. I själva verket levde hon med en alkoholiserad och misogyn man, Henrik Tikkanen, som gjorde allt för att motarbeta hennes yrkesmässiga framgångar, som inte höll med om hennes feminism och som inte la två strån i kors för att hjälpa till i hemmet.

– Relationen var fruktansvärt ojämställd med våra mått mätt, men också säkert ganska vanlig för den tiden. Hon var ju den här hemmafrun, och han skröt om att han aldrig hade bytt en blöja i hela sitt liv, berättar Johanna Holmström och fortsätter:

– Men jag tror också att det var därför hon ville skriva om relationen i sina böcker, så att hon kunde visa andra hur livet ser ut – för alla kvinnor. Och hon kände: ”kan vi inte göra något åt det?”. Det är en stor del av hennes feministiska gärning, att föra fram de här vardagsproblemen i litterär form så att de kunde nå ut till så många som möjligt.

Tog striden mot kulturmännen

En annan del av hennes feministiska gärning var hennes ständiga backning av sina medsystrar, framför allt andra kvinnliga författare. Ofta fick de motta kritik från recensenter och manliga författare som avfärdade det de skrev om som strunt och kvinnoproblematik. Till exempel var Märta Tikkanen snabb att försvara författarkollegan Kerstin Thorvall när hon fick skit på tidningssidorna för boken Det mest förbjudna (1976).

– Märta vågade ta striden mot kulturmännen som dominerade litteraturen på 1960- och 70-talet. Hon skrev debattartiklar och försvarade sina kvinnliga författarkollegor i alla väder. Hon har alltid slagit ett slag för systerskapet och solidariteten – kvinnosolidariteten – väldigt offentligt, förklarar Johanna Holmström.

Det feministiska dilemmat

Men varför valde Märta Tikkanen, systerskapets försvarare, att stanna kvar i sin ojämställda relation år efter år, fram till Henriks död 1984? Den frågan ställde sig Johanna Holmström flera gånger under sitt arbete med boken. Den enkla anledningen var att hon trots allt älskade sin make. Hon var medveten om problemen, vilka hon skrev om – ofta och ärligt.

– Hon ville helt enkelt inte offra sitt kärleksliv för sin politiska agenda. Hon valde att få igenom den på andra sätt, genom sina debattartiklar och böcker.

Ett av Märta Tikkanens mest älskade citat kommer från boken Två: scener ur ett konstnärsäktenskap (2004), vilken hon ägnar helt åt relationen med den då sedan länge avlidne Henrik Tikkanen. Citatet, som också avslutar boken, lyder:

”Jag saknar honom ofta, men inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka”.

Vad tänker du kring det här citatet?

– Det är ganska perfekt egentligen. Vilken perfekt mening det är, som säger det så precist. Det är ganska utmärkande för Märtas stil – hon lyckas fånga saker med så enkla medel men som ändå är gigantiska.

– Men hon sa faktiskt i en intervju för några år sedan att hon kanske skulle kunna tänka sig att önska honom tillbaka, så där 20 år efter hans död när hon återfått lite krafter, skrattar Holmström.

Levde ut efter makens död

Vid ett tillfälle fastnade Johanna Holmström i skrivandet av Borde hålla käft och det var när hon kom fram till Henrik Tikkanens död. Fram till dess var Märtas liv väldokumenterat, och hon återkom gärna till livet med Henrik i intervjuer såväl som i sina egna böcker. Väldigt lite fanns att hitta om tiden efter.

Tills hon fann brevkorrespondensen med väninnorna.

– Jag blev jätteglad när jag till slut hittade en allt starkare, mer levnadsglad, frisläppt och champagnedrickande Märta Tikkanen efter Henriks död. En Märta som åkte utomlands väldigt ofta, som köpte dyra kläder och på något sätt satsade på sig själv för en gångs skull.

Hur har din bild av Märta förändrats under tiden du har skrivit den här boken?

– Mycket. Just det här äktenskapet har jag tänkt mycket på, varför hon aldrig lyckades ta sig loss. Det förbryllade mig. I bokens början, innan jag hade träffat Märta, beskriver jag min bild av henne som tafatt och hjälplös. Svag. Men nu ser jag på henne och Henrik Tikkanen som lika starka i relationen, men på olika sätt. Hon fortsatte trots allt att ta striden med honom ända fram till slutet. Jag fann den där starka Märta som ger folk vad dom tål och som kan stå på sig.

Vad är Märta Tikkanens största bedrift?

– Hon har flera gånger lyckats öppna riktiga samhällsdebatter som har lett till resultat, som med boken Män kan inte våldtas som faktiskt ledde till riktiga politiska förändringar i Finland, säger Johanna Holmström och fortsätter:

– Men också Århundradets kärlekssaga… att hon har lyckats beröra så otroligt många läsare världen över. Hon var på turné i 10-15 år, över hela världen, och vart hon än åkte så kom kvinnor fram till henne och sa: ”du skriver om mitt liv”. Det visar att det finns en delad kvinnoerfarenhet som är universell. Och det har varit jätteviktigt.

Läs mer:

Bråket bakom Märta Tikkanens biografi: "Hon hotade med att inte släppa boken"