Få personer kan ha undgått hyllningskören som den nya SVT-serien ”Tunna blå linjen” rönt i både spaltmetrar och messengerchattar de senaste veckorna.
Jag ska erkänna att jag initialt var tveksam. Krimserier är verkligen längst ned på min lista över vad jag vill ägna mina få timmar ledig tid åt. Jag har sett tillräckligt många flåsande närbilder på skändade och mördade kvinnor för att räcka en hel livstid. Men när jag efter en idog övertalningskampanj från hela familjen till sist slog på första avsnittet blev jag direkt förvånad.
Cilla Jackert och Sanna Lenkens skapelse är något så ovanligt som en polisserie som på allvar försöker skildra samhällsproblem och polisens ofta snåriga vardag i Malmö. Här finns ingen Gunvald som alfa-gormar, ingen alkoliserad polischef som tar till sina egna metoder eller ens en tillstymmelse till svepningar över mördade kvinnor. Istället visar serien trovärdigt verkliga människor som bara råkar vara poliser.
Det är dock i den fjärde delen av serien jag på allvar inser storheten. I avsnittet skildras en otroligt psykiskt påfrestande och stressande dag för polisen Sara (Amanda Jansson). Vid ett tillfälle försöker hon febrilt hinna byta en binda bakom en sandvall på stranden, men tvingas avbryta när det går ett larm. Jag får direkt en lätt känsla av ångest i magen.
Alla som varit i den situationen vet hur oerhört psykologiskt ansträngande det är att hela tiden gå runt och oroa sig för att det när som helst kommer att börja läcka. Det är en skräck de flesta av oss levt med sedan tonåren, där en blodfläck bak på jeansen skulle lämnat en i ett totalt, socialt utanförskap. Troligen för resten av livet. Det indoktrinerade äcklet för att den smutsiga mensen ska synas sitter djupt och jag skruvar på mig i soffan.
Men när Sara framåt slutet av avsnittet till sist får tag i en toalett och lyfter ur en tung, röd binda ur trosorna baxnar jag nästan. I närbild får vi se henne hålla i den, vika ihop den och tvätta sina blodiga händer i handfatet. Det känns som jag bevittnar något historiskt. Min sambo intill tittar förvånat på mig och säger:
”Blöder man så mycket?”
Vikten av scenen är monumental. Det är inget annat än en revolution. Under de korta sekunderna som scenen pågår har Tunna blå linjen bidragit till folkbildningen för en hel nation.
”Ja, det gör man”, svarar jag och kommer på mig själv med att le.
På telefon är min mamma helt lyrisk:
”Förstår du hur stort det är! Vi fick se en kvinna med mens i tv! Vi som inte fått se annat än blått blod i reklamerna jämt!”.
Jag hör henne le också.
Foto: SVT
