Efter reklamen: Baaams popkulturredaktör tipsar: Bästa streamingtipsen i juni 2021
(2:19)
Av smått oklara anledningar har det dröjt fem år från inspelning till biopremiär för Vitt Skräp (det snackas om strul med finansieringen). Ola Rapace och Ida Engvoll spelar två småkriminella, trasiga och rotlösa personer som blir indragna i en metamfetaminhärva någonstans i Dalarna.
Filmen har marknadsförts som en svensk Tarantino med blinkningar åt både Pulp Fiction och Lock Stock and Two Smoking Barrels – och även om jag förstår varför så finns det några saker som skaver.
Här kommer mina tankar om Vitt skräp!
Fargo-pirret i öppningsscenen
Jag ska inte ljuga, jag var skeptisk när jag satte mig i biosalongen. När en film marknadsförs som en svensk Tarantino är magplasket inte långt borta. Särskilt när det handlar om en lågbudgetfilm i storfilmsformat. Men redan första scenen var jag omvänd! Det var Fargo-pirr i hela kroppen när kameran långsamt vandrade genom ett nattligt regnoväder och stannade vid en pissande man vid en vägkant, upplyst av billyktor. Kudos!
Snackar vi landsortsförakt eller vitt pulver?
Vitt skräp. Alltså titeln. Anspelar den på metamfetimet eller på den engelska översättningen white trash? Om det är det senare hade jag velat ha lite mer white trash-känsla. Men också: var det mer okej att använda uttrycket white trash 2015? Idag känns det väl sådär, va?
Jag tar inte riktigt 80-talsreferenserna
I början blir jag osäker på vilken tid vi befinner oss i. Jag tar inte referenserna riktigt – men efter ett tag landar jag i typ mitten på 80-talet. Jag har uppenbarligen inga minnen från mina tre år i livet på 80-talet.
Vitt skräp – trying to make rökning great again
Kids! Kolla hit! Det är coolt att röka igen! Nej, men hur mycket kan man röka? Det röks i regnet, i bilen, i sängen... Jag vet faktiskt inte om vi fick se Ola Rapace i en enda scen där han inte höll i en cigg. Han tjuvstartar liksom till och med en bil med ciggen i mungipan och röken stickande i ögonen. Det känns bara krångligt? Antalet cigg-scener hade absolut behövt halveras. Minst.
Den (oerhört) stereotypa mansbilden
Ola Rapace spelar en oerhört stereotyp bild av den mystiska mannen. Det är nästan på gränsen till humoristiskt. Lång, mörk, mystisk, tyst och hemlighetsfull. Stökig. En sådan som folk blir kär i och hoppas kunde förändra (men som alltid gör en besviken).
Är en 80-talsreferens (se punkt nummer 3)?
Jag saknar de slängiga och humoristiska karaktärsdragen som finns i John Travoltas roll i Pulp Fiction och Jason Stathams i Lock Stock and Two Smoking Barrels.
Den (oerhört) stereotypa kvinnobilden
Ida Engvolls karaktär är också stereotyp. Alltså verkligen. Hon är den enda kvinnan som innehar en större roll i filmen (som alltså inte klarar bechdeltestet) och hon är sexig, kaxig – och såklart psykiskt instabil. Skillnaden mellan de båda trasiga huvudrollerna är att den manliga gestaltas som mystisk medan den kvinnliga gestaltas som hysterisk. Det känns väl sådär fräscht egentligen.
Älskar du Tarantino blir du inte besviken på våldet
Vidare med Tarantino-liknelsen! Något som känns väldigt tarantinskt (?) är våldet och blodet. Tarantinos signum är ju de överdrivet blodiga våldsscenerna, och är det något sådant man hoppas på i Vitt skräp så blir man inte besviken.
Sebbe Stakset briljerar som metamfetamin-nojig
Nej, men SEBASTIAN STAKSET!! Herregud! Han BRILJERADE i rollen som metamfetamin-nojig och hög som ett hus. Det kändes så sjukt äkta? Så äkta som bara en före detta kriminell missbrukare som funnit Jesus kan göra det.
Sebbe Stakset gör filmens bästa roll – och då är det egentligen ingen som gör det dåligt.
Summa summarum!
Jag måste ändå säga att jag gillar den här filmen! Man får ta den för vad den är. Stereotyp – absolut. Men bortsett från det så är den jävligt snyggt gjord med tanke på budget, och skådisarna gör det bra. Speciellt Sebbe Stakset.
Klart sevärd!
Vitt skräp hade premiär på bio den 4 juni 2021.
Foto: Joakim Eriksson
