15 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen, avsnitt 7

Jag visste att avsnitt sju av Tunna blå linjen skulle bli något alldeles särskilt. Hur? Jo, jag följer (givetvis) skådespelargeniet Gizem Erdogan (Leah i serien) på Instagram och hon lade upp en sneakpeak i form av ett klipp på Leah i ett dammoln med tårar rinnande nedför kinderna och med sirener ljudande i bakgrunden.

Och är det något vi vet så är det att ingen jävel gråter som Gizem Erdogan. Detta skulle bli storslaget.

15 tankar jag hade när jag såg Tunna blå linjen, avsnitt 7

Gizems tårar är ta mig fan av guld och de kommer att ta henne till Hollywood – om hon vill. Jag menar: Helena Bergström, släng dig i väggen! Sveriges nya queen of tears heter Gizem Erdogan och jag skäms nästan för hur mycket jag ryser varje gång hon gråter.

Kan någon snälla göra Gizem Erdogan crying compilation på Youtube, tack?

Jag tror att jag är kär i skådisen som Leah ligger med (Hannes Fohlin), trots att han spelade den vidrige Erik Rehnsköld i Vår tid är nu, och kanske enbart på grund av rollen som Janne i SVT-serien Systrar 1968.

Hans blick. Hans charm. Hans leende. Gud jag blir tonårig. Jag har inte känt så här för någon kändis sedan jag var 18 år och någon kompis storasyster lyckades få gitarristen i Millencolin att sms:a grattis på födelsedagen. Jag grät. Som ett barn.

Får man ha en svensk skådis som frikort? Nej?

Hur kunde de göra demonstrationsscenen så trovärdig? Det var så dokumentärt och snyggt så jag vet inte. Det kändes som att man var där. Och nazisterna såg så onda ut! Och även om jag hatar dem så var det najs att de bara satt och var hotfulla och inte slogs, det hade bara blivit överdramatiserat på något vis. Det behövdes inte. Man hatade dem ändå.

Det är också en så vidrig men genial idé av serieskaparna att låta något så tragiskt som en flickas död användas som politiskt argument i serien. Och att visa hur föräldrarna inte vill att deras dotter ska bli en bricka i någons spel. Och mammans otroliga skådespel ska inte heller snackas bort...

Jag vill ha Jesse som chef.

Jag vill ha Jesse som pappa.

Jag vill ha Jesse som EX?!

Fan vad man har saknat ett ordentligt övertramp från polisens sida för att göra serien trovärdig. Dock oväntat att det kom från Sara och inte från typ Magnus.

Det piggade upp!

Men hur kan... Men ni... Varför... NI KAN JU SKAFFA BARN TROTS ATT NI HAR EN LESBISK RELATION??!! Och vart fan kom det här ifrån, DANI?!

Synliga hjälmnummer? HA! Där tappade ni mig tyvärr. Ej trovärdigt.

MEN NU BLEV JU SARA O-GOD! ÄNTLIGEN!!!!! Jag älskar Amanda Janssons skådespelarinsats i varenda avsnitt, men karaktären Sara har varit så fruktansvärt god att jag vill kräkas. Skönt att hon blir lite mindre endimensionell nu.

Ska det där på Saras hjälm föreställa bajs? Det ser inte ut som bajs. Är det bajs? Det ser i och för sig inte heller ut som något annat än bajs? Det måste föreställa bajs. Men dåligt bajs!

Varje gång ryser jag till av cringe när de visar tweetsen. De är ofta väldigt stolpiga och orealistiska, men den här gången var de ganska trovärdiga? "ACAB" och "Sälj Skåne till Danmark" har man väl till och med sett sin beskärda del av på Twitter.

Den här serien får aldrig ta slut.

Musiken är så bra. Lyssnar på den när jag jobbar varje dag tbh. Och håll i er, för nu knyts säcken ihop: Irya Gmeyners och Martin Hederos som gör musiken till Tunna blå linjen gjorde även musiken i Systrar 1968 (se punkt 2).

MIC DROP!

Foto: TT/SVT