Av: Alexandra Rejsmar
Det bästa jag vet är när unga kvinnor skriver till mig privat och säger att jag öppnat deras ögon för feminism. Det har hänt ett par gånger, tro’t eller ej, och varje gång känner jag att ett nytt ljus tänds. Ett litet jävla feministljus tänds och feminismen lyser lite, lite klarare. Men varje gång så känner jag ett litet sting av vemod.
Livet var lättare innan man svalt sitt piller och ’vaknar’ ur sin lilla förtryckta bubbla.
Jag har varit någons ”blue pill”, jag kommer alltid att vara källan till alla orättvisor som man som kvinna kommer att stöta på när man väl insett hur hårt drillat samhället är av patriarkatet. För det ska vi ha klart för oss, livet var lättare innan man svalt sitt piller och ”vaknar” ur sin lilla förtryckta bubbla.
Läs även: Alexandra, 27: När ska Sverige börja bry sig om min f*tta?
I Aftonbladet den 13 augusti gick att läsa hur Katerina Janouch twittrat en smygtagen bild på Rosanna Dinamarca.
Mitt ”blue pill” var Katerina Janouch. Hon fick mig att förstå att vi kvinnor äger vår egen sexualitet och hur vi väljer att använda den.
Sedan jag aktivt började skriva öppet om feminism har jag mötts av ofattbart mycket kritik. Främst från män.
Som tur är har min kunskap inom feminism breddats och i dag känner jag mig relativt stark i min egen övertygelse. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag står stabilt och aldrig vacklar. Sedan jag aktivt började skriva öppet om feminism har jag mötts av ofattbart mycket kritik. Främst från män, som alltid känner sig bortglömda.
I ett blogginlägg där jag skrev om förlossningsskador fick jag hatmejl av män som inte tyckte att jag uppmärksammat männen tillräckligt. Då var det ändå snäppet värre när jag skrev om PMS, ni anar inte hur mycket mens kan uppröra.
Man blir snabbt trött och ibland känner man hur mycket lättare det skulle vara att bara skratta åt det där skämtet om våldtäkt. Man måste ju tåla lite. Det hade varit så mycket enklare om man inte äcklats så enormt av hur studentflaken ser ut år 2017.
Jag hoppas att de feministljus som jag av någon orimlig anledning lyckats tända orkar fortsätta att lysa. För patriarkatet kommer att försöka släcka dig snabbt som fan. Och i veckan insåg jag att mitt ljus och källa till feminism slutat lysa för länge sedan.
Janouch springer patriarkala ärenden på bekostnad av andra kvinnor.
Katerina Janouch valde att sexualisera och kränka en medsyster. För att sedan bemöta kritiken med ”men vadå, hon sexualiserar sig själv ju”. Något som får mig att kippa efter andan, vad i helvete!? Katerina som skrivit om sex och samlevnad sedan folk fortfarande hyrde film i butik, menar på att det är fritt fram att dra ner byxorna på en kvinna så fort hon en gång gjort det själv. Janouch tror inte längre på det fria valet. Att få välja när man vill vara sexig eller när man är kåt är inte längre en självklarhet.
Det som upprör mig mest är inte att Katerina kränkte en annan kvinna. Man kan göra misstag. Men när man som kvinna sexualiserar och kränker en medsyster i syfte att tjäna patriarkatet och rasismen blir det sunkigt. Låt oss aldrig springa patriarkala ärenden på bekostnad av andra kvinnor, för vad? En klapp på axeln av dina manliga kollegor? För att verka lite skön och inte en såndär extremist som går i taket för att man gör en ”Topp 10 sexigast i damlandslaget”.
Vi alla kommer att vackla, vi kommer inte att ta alla strider. Det är enklare så. Men, förfan, ta så många strider du orkar. Till slut kommer alltid någon att ta en strid mot patriakatet och en dag kommer våra barn inte längre att behöva ett ”blue pill”. En dag kommer det inte att finnas så många patriarkala strider att ta. Det är vi som sopar banan för morgondagens kvinnor nu, så som feminister innan, gjort för oss.
Låt oss orka lysa så att vägen blir lättare att se. Ett ljus kanske slocknade i veckan, men två nya tänds imorgon.
