Anders Clark: Hej då och f**k you, Stockholm – nu flyttar jag
Våren 2013 kom Anders Clark, 30, till Stockholm för att uppfylla sin dröm. Fyra år, tretton olika anställningskontrakt och sju tillfälliga bostäder senare ger han upp. Läs hans egen berättelse om motsatsen till bostadskarriär.
Läs också: Bostadskris igen – hur sjutton kunde det bli såhär?
”Vid årsskiftet flyttar jag och min sambo från Stockholm. Jag kom hit för fem år sedan med karriärambitioner och drömmar om Söders kroghäng. Nu lämnar jag staden less på fullpackade tunnelbanevagnar, andrahandskontrakt och vikariat.
Jag är så jävla trött på Stockholm. Huvudstaden är i mina ögon likställd med självhjälpsgurus som lever på att sälja falska drömmar till personer som inte vet bättre eller inte har något val.
Ungefär hälften av invånarna i Stockholm har flyttat hit från någon annanstans. Varje dag anländer motsvarande två busslaster med människor till länet. Många drömmer om karriär, uteliv, kultur och att få leva ut och vara sig själva på ett sätt som de inte kunde på hemorten. Jag vet det för att våren 2013 var jag en av dem”.
Läs också: Inte bara Stockholm – 90 procent av kommunerna har bostadsbrist
”Efter studierna tog jag de jobb jag kunde få, konkurrensen var hård och jag hade bara två jobb på CV:t. Varje år sökte jag jobb som sommarvikarie på de stora mediebolagen i huvudstaden. Det var där drömmarna skulle gå i uppfyllelse. Jag tänkte ju bli en knivskarp reporter, full av historier om mördare som talar ut och avslöjade skumraskaffärer i politiken.
Jag fick till slut de historierna men på vägen har jag avverkat sju tillfälliga bostäder, ett förhållande, tre olika antidepressiva preparat, tretton korta anställningskontrakt och alla illusioner om att Stockholm är en plats där jag kan leva och må bra”.
”’Jobba hårt så får vi se’. Så brukar det låta när en korttidsanställd frågar sin arbetsgivare om framtiden. Tyvärr tar inte banker lösa formuleringar från mellanchefer som garanti för bostadslån. Vid det här laget har jag hundratusentals kronor sparade men inget bostadslån att putta in dem i eftersom banker inte godtar tillfälliga anställningar, nästan oavsett hur din ekonomi ser ut övrigt. Jag har satt mitt privatliv på vänt då jag inte vill ha barn eller ens hund när jag varken vet var jag kommer bo eller hur jag kommer jobba nästa år.
I somras stod jag inför att bita ihop och hoppas att det löser sig – igen – eller att göra något radikalt. Mellanchefen var hoppfull om fortsatt arbete. Jag borde kunna hitta ännu en bekant som kände till någon som skulle bo utomlands några månader”.
”’Nej, nu får det fan vara nog’, tänkte jag och lämnade Facebookgrupperna och jobbprenumerationerna i Stockholm. Två års kötid i Malmö bostadskö räckte för att ge mig och sambon ett förstahandskontrakt på en nybyggd tvåa vid havet. Det blir inte ännu en projektanställning och ännu ett andrahandskontrakt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig misslyckad. Andra fick ju fast jobb och köpte lägenhet i Hammarby sjöstad. De kanske jobbade hårdare eller bet ihop bättre. Jag vet faktiskt inte men nu orkar jag inte sitta på utsidan av bostadsmarknaden och titta in längre. Jag orkar inte öka min dos Sertralin en gång till. I vår ska jag promenera längs havet in till Malmö city och tänka på Stockholm; där man knappt ser solen under pendlingen till jobbet och får kämpa som ett djur för ett kanske från arbetsgivaren.
Hej då och fuck you Stockholm”.
Läs också: Unik statistik: Så mycket förlorar du på att bo i andra hand