Aysha Jones: ”Gängen behöver inte hårdare tag, barnen behöver en mjukare famn”

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.

Under söndagens Agenda i SVT diskuterades gängkriminalitet. Det blev då tydligt att det vi alla blickar mot är Danmark som landet som Sverige ser som sin förebild i debatten och kampen mot gängkriminalitet. Hårdare tag, bort med straffrabatten och in med militären. En björntjänst som heter duga eftersom forskare efter forskare säger att det inte funkar. Och nyligen även polisen!

Men ändå lyssnar inte våra politiker. Inte ens vår första kvinnliga statsminister verkar fatta utan gör tvärtemot vad forskare och poliser sagt. Och det blir våra barn i förorterna som får lida. Redan innan det omtalade avsnittet i Agenda sa såväl polis som forskare att hårdare tag inte är lösningen på våldet som eskalerar och som enligt Kristersson numera drabbar “helt vanliga familjer”.

”Barn behöver mjukare famnar att landa i”

Polisen i Järva säger att de inte mäktar med den arbetsbörda som ligger på dem, att man inte hinner utreda alla skjutningar och andra brott som begås. Insatser behöver ske INNAN brotten begås. Insatser i form av ökat antal lärare och pedagoger i skolan, mer tillgänglighet för fritidsaktiviteter, fler fritidsgårdar och rent av mjukare tag. Barn och unga behöver mjukare famnar att landa i, söka stöd, tröst och få pepp hos. Och forskarna instämmer. Jag har pratat med Michael McEachrane, forskare vid Raoul Wallenberg-institutet för mänskliga rättigheter i Lund, och han säger:

”Segregationen, och den brist på lika rättigheter och möjligheter som den medför, är ett socialt problem som göder andra sociala problem, inklusive kriminalitet och ökat våld. Är det något samhällsvetenskapen belagt så är det detta. Ändå talar politiker inte om de underliggande sociala problemen utan endast om hårdare straff och dylikt”.

Även i Agenda säger bland annat forskaren David Sausdal detta, men politikerna lyssnar inte. Det är som om såväl polisen som forskarna talar för döva öron. Men även de döva hör detta, de ser tecknen och är med på noterna!

”Min pappa mördades brutalt i sitt hem”

Kristersson och hans blåbruna höger känner troligtvis ingen som gått bort i gatuvåldet, av vapen eller som förlorat sitt liv enbart för att någon annan bestämt att denne inte skulle få leva längre. Jag betvivlar att Magdalena Andersson gör det heller. Jag känner tyvärr många som dött av dessa skäl, både människor som var och inte var kriminella.

Min egna pappa mördades brutalt i sitt hem innan han lindades in i sin egna matta och dumpades i en skog som blev hans grav. Jag var den sista han ringde, jag har förstått det nu och länge var jag arg, ledsen och förtvivlad. Över mordet på min pappa, det låga straffet hans mördare fick och samhällets totala svek som resulterade i hans dystra öde. Arg på honom, hans två mördare och på mig själv som inte tvingade honom vara kvar på telefonen när hans död knackade på dörren och han hastigt sa att han måste lägga på. Sorgen, skammen och skulden gjorde så att jag ville ha upprättelse och det bibliska ordspråket ”en tand för en tand” blev mitt mantra.

”Smärtan gör att vissa väljer destruktiva vägar”

Våldet drabbar inte bara de som utför det eller direkt skadas av knivar och pistoler. Även vännerna, familjen och kollektivet tar skada och vi vill också se lösningar på problemet. Men tyvärr gör smärtan av att leva i ovisshet och förlust att vissa väljer destruktiva vägar som lösning på problemen. De gör vad som helst för att få smärtan att försvinna, vare sig det är att skada sig själva, skada andra eller skada båda för att man inte vet bättre.

Jag var ett tag lika naiv som våra politiker och tyckte att min pappas mördare kom lindrigt undan.

”Fuck Sverige och deras menlösa lagar!” sa jag till alla som frågade mig vad jag tyckte om straffet för mord i Svea Rike.

Jag var sårad och jag var ett barn som mist den enda som på riktigt förstod mig. Jag sörjer honom än idag, varje år runt Lucia går jag in i min sorg och gråter som om tiden stått still. Men som vuxen förstår jag att ett längre straff, hårdare tag eller till och med förövarnas död (något jag faktiskt önskade och hoppades på) inte skulle hjälpa vare sig mig, min pappa eller någon annan. Våra politiker är alla vuxna och även de borde förstå att det enda som hade kunnat förhindra den sorg jag burit på i 19 år är fler sociala insatser, lättare ingångar till trygga rum, fler bostäder med hyror vi vanliga människor har råd med, arbete med löner möjliga att leva på och allra mest ett skyddsnät när saker skiter sig.

För det kommer att skita sig, så länge människan finns och jorden snurrar runt solen så kommer saker och ting att skita sig. Och vi kommer att fela, gång på gång och på olika sätt, mot varandra och mot oss själva. Men lösningen kan aldrig vara annat än förebyggande insatser för vår och våra barns skull. Lösningen behöver och måste vara att se smärtan folk bär på och bemöta den med en öppen famn. Allt annat våra verklighetsfrånvända politiker skanderar om är tyvärr too little, too late.