Aysha Jones krönika om serierna Fresh prince och Vänner.

Aysha Jones om hyllade serien Vänner: ”Den är riktigt, riktigt dålig”

Baaams krönikör Isatou Aysha Jones hatar serien alla älskar – Vänner. ”Vi lever i en tid då cancel culture riskerar stänga ner typ 90% av våra kreationer, men Vänner låter vi leva kvar”, skriver hon undrande.

2:05

Efter reklamen: Skådisarna från vänner - då och nu

(2:05)

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.


That’s right, ni hörde mig. Vänner är riktigt, riktigt dåligt. Ja, jag menar tv-serien från 90-talet och nej, alla mina skruvar sitter precis där de ska.

Humorn är torr, skådespelarna otroligt mellanmjölk och framgången berodde helt på bra marknadsföring. Utöver det, vad hade serien egentligen som var värdefullt? En otroligt töntig och utdragen kärlekshistoria mellan Ross och Rachel, torra låtar från Phoebe och behöver jag ens nämna människan som skulle vara komikern i serien; Chandler, hur kan någon kalla honom för humoristisk?

Nej, jag gillar inte Vänner men det finns en anledning till min rant och det är inte att jag bara vill vara negativ och kräkas på en serie som redan osar illa. Jag gillar inte Vänner och jag hatar att andra serier och personer som försökt påverka sin samtid, som försökt ge ut ett positivt budskap och som var långt före Vänner någonsin var, aldrig fick eller får chansen för att de inte passar in i det klassiska, vita, mellanmjölksfacket.

Fresh Prince of Bel-Air – en banbrytande serie

Fresh Prince of Bel-Air var ljusår före sin tid. De nyanserade bilden av den svarta pappan. De riktade strålkastarljuset mot polisbrutalitet långt innan #saytheirnames. De visade svart skolkultur långt innan Beyoncé delade den på Coachellas scener. Och de pratade om skönheten i svart hud långt innan samhället ens erkände att det fanns strukturell rasism mot svarta. Än idag är det en av min absoluta favoritscener när Uncle Phil håller om sin fru, the original aunt Viv, och säger:

– Eyes so dark and deep a man could get lost in them. Skin, the color of mahogany, soft as satin… Look at how beautiful you are.

Som barn visste jag inte hur otroligt viktiga de orden var, men som vuxen kvinna är jag glad att jag fick höra någon beskriva min hudfärg på det sättet, även om det bara var den gången och det var på TV.

Jag skulle kunna slå vad om att de flesta som läser den här krönikan inte kommer ihåg de orden, men om jag skulle säga “läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö” så vet ni exakt vad jag pratar om. Och jag förstår det inte. Än mindre förstår jag hysterin kring Vänner. Vi lever i en tid då cancel culture riskerar stänga ner typ 90 % av våra kreationer, men Vänner låter vi leva kvar.

”Det finns en grund till Dave Chapelles retorik”

Dave Chapelle lyfter många otroligt viktiga frågor kring svartas utsatthet och framförallt varför det kommer sig att diskrimineringen mot svarta är accepterad i den utsträckning det faktiskt är. Många vill inte förstå det här men svarta män och pojkar har genom tiderna lynchats, jagats och torterats innan de dödats och än idag har många av de som mist sina liv inte fått upprättelse. Kvinnan som falskt anklagade pojken Emmet Till och orsakade hans tragiska och smärtsamma mord har erkänt att hon ljög och ändå har ingen behövt stå till svars i det fallet. Så det finns en grund till Chapelles retorik och det är att transpersoners rättigheter självklart ska respekteras och under inga som helst omständigheter inskränkas, men när ska världen sluta prioritera bort svarta människor? Som medmänniskor kan vi väl kräva att man åtminstone visar förståelse och empati för den konstanta felbehandlingen av svarta människor som sker världen över?

Transfobin i Vänner

Det intressanta här är dock att Dave Chapelle anses vara problematisk till den grad att han inte kan göra en show utan att det skapar ramaskri bland folk som vill få bort honom från det offentliga ljuset, men hur var det nu med transfobin i Vänner? Ska vi välja att blunda för den? Om det var Will Smith som skämtade om sin transpappa, hade man fått kalla Fresh Prince för kultserie?

Nej, snälla gör mig en tjänst. Bläddra förbi Vänner och sätt på Fresh Prince för omväxlingens skull. Tro mig, humorn är mycket bättre och vem vet, kanske lär du dig i stället något värdefullt om den omedvetna rasism som kanske till och med du bär på, så här 30 år efter att serien visades.

Relaterade artiklar
Aysha Jones om pjäsen Bergets topp: ”Svarta berättelser måste få ta plats”
Aysha Jones: ”Gängen behöver inte hårdare tag, barnen behöver en mjukare famn”
Aysha Jones: ”Jul, jul, strålande alkoholiserade jul”