Flora Wiström: Min stress smittar av sig på mina relationer - nu får det vara nog
Vår krönikör Flora Wiström om hur hon inte kan äta lunch utan att planera middagen, inte kan åka kollektivt utan att räkna minuterna och ständigt ha nästa steg i åtanke. Känner du igen dig?
Mina dagar styckas upp i små beståndsdelar. En vanlig arbetsdag kan innefatta fem olika uppgifter, på fem olika platser. Mitt frilansande är lyxigt men spretigt. De olika arbetsuppgifterna hänger på min egen skaparförmåga, jag ska ständigt kreera nytt material till podd, blogg och olika skrivprojekt.
Missförstå mig inte. Jag är väldigt glad för att jag får jobba med det jag gör. Men varje kväll när jag går och lägger mig vet jag att jag hade kunnat göra mer. Och för att få mina dagar att gå ihop måste jag hela tiden ha ett öga på klockan och ett par skor som inte förorsakar skoskav. För om Google Maps visar att en distans ska ta 20 minuter att gå så måste jag hinna dit på 10. På sistone har det helt enkelt blivit för mycket.
Läs även: Tidiga tecken på att du kan bli utbränd – lär dig känna igen dem
Jag vet inte hur det är med dig, men för mig blir det rätt omöjligt att kunna uppskatta tillvaron när jag hela tiden är mentalt inställd på nästa steg. Det är klart att allt inte måste vara njutbart. Det är klart att arbetsdagar måste få vara stressiga och bara passera. Men när det upptrissade tempot smittar av sig på umgänget med min familj, mina vänner och min partner – då ringer väl varningsklockorna som om Quasimodo vore tjackad?
Jag kan inte äta lunch utan att planera middagen. Jag kan inte ta tunnelbanan utan att först kolla upp exakt när den avgår och vilken minut jag beräknas vara framme. Jag kan inte lyssna på radio utan att fundera på vilket program jag ska lyssna på härnäst. De här sakerna är hanterbara, även om det får mig att låta som en skadad person. Men det är inte okej att sitta i Vasaparken en varm junikväll med personer jag har längtat efter och gång på gång komma på mig själv med att tänka: Vad ska ske härnäst?
Jag vill ju vara där, mentalt. Hos dem.
Kanske skulle mindfulness kunna hjälpa den här storstadsinfekterade hjärnan. Jag vet inte, för jag har inte gett det en ärlig chans. Men jag vet att jag måste låta saker ta sin tid. Inte boka upp för många saker på en och samma dag. Jag måste förstå att jag kommer njuta mer av AW:n om jag inte också gjort middagsplaner efteråt. Jag tränar på det här. Det är svårt. Jag vill ju så mycket.
Strategin är följande: Jag ska ägna mig mer åt skrivande, läsande och promenader. Det är tre sysslor som kräver tid. Jag mår aldrig så bra som när jag är djupt inne i en skrivprocess. Såklart delvis för att jag tycker om hantverket, att låta en berättelse ta form, men också för att det inte går att riva av på en timme. Jag sätter telefonen på stör ej-läge och jag blockerar webbsidor med Self Control (ladda ner och testa!). Jag är där. Och man kan inte promenera runt Kungsholmen på tjugo minuter. Man kan inte läsa ut en normallång bok på en timme. Saker måste få ta tid.
Om mitt tonårsjag hade vetat att jag skulle skriva en krönika om ”att leva i nuet” skulle hon hånskrattat så att spottet skvätte. Men vad gör man. Jakten på närvaro börjar nu.