Aysha Jones: ”Feminismen i Sverige är blind för alla som inte passar in i normen”

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.

På mindre än 24 timmar åstadkom ett dussin fenomenala kvinnor förändring som inte bara påverkar oss själva utan kvinnor som återfinns bland de mest utsatta i världen. Och det skavde hos vissa vita kvinnor – varför?!

Det här är mitt problem med feminismen i Sverige och vita länder. Den är inte för alla och den är blind. Fullkomligt jäkla blind för alla andra kvinnor än de kvinnor som hör till den vita normen. Den omfamnar inte alla. Den hyllar inte alla. Den skammar, hittar fel och ifrågasätter alla som inte faller in i vithetens normativa utseende, tankesätt och privilegium.

För er som undrar varför jag är så upprörd så kommer här en recap. Jag och ett gäng andra fantastiska, grymma, starka kvinnor har nominerats i Ellos Awards. En till synes inte så märkvärdig prisutdelning men som för någon som ser ut som mig betyder otroligt mycket. Och då inte ens för prissumman på 50 000 kronor utan för möjligheten att få våra budskap hörda av den större massan. Möjligheten att kanske äntligen få samarbeten med ersättningar som inte är produkterna vi förväntas vara tacksamma för att få motta, produkter som vi inte kan använda för att betala hyran med. Men kanske viktigast av allt, äntligen ett ”tack, vi ser er” från ett av Sveriges främsta varumärken och en jury vi alla på olika sätt ser upp till!

Men ganska så direkt började kritiken mot oss hagla och då främst från kvinnor som kallar sig själva feminister. Vi kritiserades för att stå upp för ett företag som behandlar kvinnor i Bangladesh illa, vilket självklart inte är okej. Problemet var bara att ingen ställde frågan till oss kring hur vi tänkte kring det innan de satte sig med sina lika problematiska telefoner och la upp en kritiserade story efter en annan på en, återigen, lika problematisk plattform. Och samtidigt som det här skedde så ställde vi krav på Ellos som gjorde att de på mindre än ett dygn skrev på ett arbetsmiljöavtal för att förbättra villkoren för kvinnorna i Bangladesh. Vi stod upp för våra systrar i Bangladesh utan att trampa på andra kvinnor i något led.

DET. ÄR. FEMINISM.

För såhär är det, av de som nominerats är jag och några andra svarta, många av oss är POC (People of Color, reds anm) och på olika sätt utanför de flesta normer i samhället. Det betyder inte bara att vi utsätts för rasistiska kommentarer, vilket många tror är det enda vi får utstå. Att vi avviker från normen betyder också att vi jämt och ständigt ser den ena vita normativa influencern efter den andra avancera, få fördelar, glida på bananskal medan vi måste tänka på hur vi väljer våra ord, att vi klär oss “vitt” nog och att vi äter ”hälsosamt” så ingen ser våra kurvor som ett tecken på en ohälsosam livsstil. Vi behöver tänka till kring hur vi ska bete oss när ett helt rum stannar upp och stirrar på oss för att vi råkar vara den enda svarta/kurviga/transpersonen osv osv i rummet.

Vi älskar vår hudfärg, våra kroppar, vårt arv och allt som gör oss till oss, men det har nog varit svårt för oss alla att komma till den punkt där vi faktiskt kan säga det öppet och med stolthet. I alla fall har det det för mig! Samhället vi lever i har varit jävligt duktiga på att visa oss hur fel det är att vara just oss. När vi då, äntligen, blir nominerade av ett väletablerat, svenskt företag så är det stort för oss för det är ett viktigt steg som behöver tas för att min dotter och alla våra barn ska kunna växa upp och inte behöva ursäkta sig själva för hur dom ser ut och vilka dom är. När då kvinnor som kallas sig själva feminister direkt går till angrepp utan att tänka sig för kring hur det påverkar oss som inte ser ut som dom, well then you can expect me to take my earrings off and get ready to fight aunt Viv-style.

För ”feministerna” skaver det att jag och en massa andra kvinnor och ickebinära tackar ja till en nominering som lyfter vårt mångåriga tröttsamma och obetalda slit. Så mycket att de inte ens förutsätter att vi är intelligenta eller drivna nog att kunna ställa frågan till Ellos direkt kring hur de jobbar för kvinnors säkerhet i utsatta länder. Det här är vad vi gör på daglig basis. Vi står upp för ALLA våra systrar oavsett var de befinner sig. Så varför skavde det inte lika mycket när det förra året i samma tävling helt saknades representation och de nominerade till största del utgjordes av just människor som såg ut precis som dem? Då hörde vi inga klagomål om tävlingen och dess syfte. Vi såg inga statusar om hur dåligt det var att tacka ja till en nominering då. Vart var ifrågasättandet och hur mådde feminismen då? Missade den helt det perspektivet eller var den kritik som lyfts idag inte relevant för kampen när de nominerade var andra vita kvinnor?

Under det senaste dygnet har vi, de nominerade, följt skammandet och utpekningarna av oss, ifrågasättandet av vår karaktär och påståenden om att vår prislapp går vid 50 000 kronor. Men ingen frågade oss, varför vi tackat ja och hur vi ställer oss till aktören bakom tävlingens agerande. Man gjorde det vita feminister ofta beskyller andra för att göra, man startade ett drev, satte på sig sin savior-kappa och satte sig tillrätta på sin höga häst. Ovetandes om att våra mammor verkligen inte fött några stolpskott! Medan ”feminismen” red sina högt flygande hästar och sparkade neråt såg vi, de så kallade “hycklarna”, till att förändring skedde genom vår gemensamma styrka. Vi gjorde det deras påstådda feminism inte förmådde sig att göra: vi enades och bekämpade det verkliga hotet mot vår existens.

David vann ännu en gång mot Goliat, men borde det verkligen skava så att några icke-normativa kvinnor och ickebinära för en gång skull fick en chans att få lite erkännande för allt vi bidragit med till just feminismen, även om det sker i en kommersiell tävling? För det verkar just nu vara där skon klämmer när vi gör som vi alltid har gjort; vi förändrar och förbättrar!