Aysha Jones: ”Min yngsta blir snart en svart ung pojke – och det gör mig livrädd”

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.

Mina tre barn är det bästa som hänt mig. Trots sömnlösa nätter, otaliga tårar och en oro som aldrig tycks stillas. De växer så det knakar och tre helt olika individer tar plats i vår vardag som jag på olika sätt behöver förhålla mig till. Men det är inte det som skrämmer mig.

Jag är livrädd för att de växer upp i en värld som inte vill se dem växa och blomstra till att leva ett liv i harmoni, trygghet och med oändliga möjligheter där bara de själva avgör var glastaket är. Förutsättningarna för mina barn, svarta muslimska barn från förorten, ser inte likadana ut som för de barn som är och kommer från normativa bakgrunder av föräldrar som samhället har som ideal.

För trots att mina barn är tre svarta barn är de födda och uppvuxna i Sverige. Sverige och Stockholm är det enda de känner till. Det är deras hem. Här har de sin skola, sina vänner och sina berättelser om hur varje ärr på deras kropp kom till. Och innan ni spekulerar, så har de inte blivit slagna av sina muslimska föräldrar utan som de flesta barnen lekt, ramlat och slagit sig.

Som den gången då min minsta bröt armen och fick nya vänner inom vår fantastiska sjukvård. Hela sex stycken läkare, specialister och sköterskor var de som plåstrade om, tröstade och fick armen hel på Karolinska. Han glömmer det aldrig och han var trygg, trots en jobbig situation.

Många fina människor bor i vår stad, kanske ännu fler i vårt Tensta. Jag tänker på den gången som jag var sen från jobbet och min äldsta satt ensam på gården – orolig för att mamma inte var hemma redan. En god samarit vid namn Mohamed kom gåendes och tog sig tid att sitta med min oroliga pojke. ”Mamma är säkert fast i trafiken, men kommer snart”. Jag förlåter Mohamed för att jag i nästa val blev uppmanad av sonen att rösta på Socialdemokraterna (även om jag inte gjorde det, sorry not sorry), det han gjorde för min dyrgrip den dagen var värt att ha en sosse till son. Stockholm och hela Sverige har många fina människor och jag är så glad och tacksam för varenda en av dom.

Men här finns också förklädda rasister och nazister. Vissa av dem kanske bär polisuniform eller väktarbrickor och det gör mig livrädd för att låta mina små växa upp och bli självständiga i en sån tillvaro. Rapporterna avlöser varandra om hur människor med dessa skeva åsikter om andra lämnar bomberjackor och stålhättor för en mer ”civiliserad” klädsel som också ger dem ett maktmonopol och med lagens rätt möjlighet att hindra mina och andras barn från att få vara just barn. Och när barn hindras från det växer de upp till trasiga ungdomar och till slut vuxna som helt gått sönder och inte fungerar som en medborgare i ett samhälle helst ska fungera, leva och vara.

Jag är livrädd för att min minsta som nu vill gå på bio med sina vänner, utan mamma eller pappa i släptåg, ska anses ”stökig”, ”högljudd” eller ”misstänksam” när de skrattar och pratar som barn gör på bussen, i gallerian eller var som helst på denna plätt i världen som vi befinner oss på.

Saker som andra barn gör och andra föräldrar inte tänker något större kring behöver jag och min son planera och oroa oss för. Har jag förberett min son tillräckligt väl för hur han som svart pojke bäst bemöter en auktoritär person? Har hans vänner förstått att de ska filma allt från start och att det är deras rättighet att göra det? Kommer hans kropp klara en stor mans vikt på sig om det värsta skulle hända eller kommer han likt andra kippa efter andan och bli ytterligare en hashtag på sociala medier? Är det bäst att ge honom orimlig mycket cash så ingen kan säga att han inte kan betala för sig? Men tänk om de tror att han snott pengarna från någon stackars blond tant eller vilken förbipasserande normativ människa som helst. Nej, vi ger honom ”pappas kort”, för även han har ju en pappa med ett kort man kan betala med. Hm, men tänk om kortet strular och någon tror han försöker sig på något fuffens? Eller om han glömmer koden? Hur ska han ta sig dit? Ska han få ett SL-kort för att kunna betala bussresan eller ska vi helt enkelt köra honom till och från Kista? Det tar ju bara några minuter dit, men han ville ju åka själv.

Kanske lika bra att han stannar hemma, där han är trygg. Han får växa upp en annan dag – eller helst aldrig. Kan man hindra sina barn från att växa upp? Jag menar det inte retoriskt utan på riktigt.

Jag är livrädd och vill på alla sätt jag kan hindra det naturliga kretsloppet för mina svarta barn. Min minsta växer och vill bli en ungdom. Han kommer vare sig jag vill eller inte bli en svart ung pojke i ett land som tillåter människor med inskränkande åsikter bära både batong och vapen. Och det skrämmer skiten ur mig.