Aysha Jones: ”Jag är livrädd för att drabbas av en hudsjukdom i Sverige”

Den här texten är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar som återfinns här är skribentens egna.

Jag är livrädd för att drabbas av en hudsjukdom i Sverige. Jag är det, livrädd för att jag ska behöva söka vård i Sverige för en sjukdom kopplat till min hud och där symptomen inte ter sig som på vit hud. Det höll mig vaken i flera nätter nyligen och jag har fortfarande inte kommit över tanken. Eller snarare rädslan och frågan om när sjukvården ska avkrävas jämlikhet?

Systemet är rasistiskt – inte vårdpersonalen

Den här krönikan är inte ute efter att på något vis kasta en känga till all den fantastiska vårdpersonal vi har i Sverige. Kängan är till systemet som inte har gett dem tillräcklig kunskap om hur man – lika tidigt som på ljus hud – upptäcker sjukdomar kopplade till svart hud. Larmen inifrån avlöser varandra med vittnesmål om bristande kunskaper och utbildningsmoment på hud lika mörk som min eller mörkare. Likt väl granskas vården för den enorma rasism som resulterat i flera dödsfall och med dessa offer delar jag den avgörande faktorn; min svarta hudfärg. Och det gör så ont i mig att jag seriöst inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag tror inte att sjukvården kryllar av vårdpersonal som medvetet är rasistiska. Som inom alla områden finns det nog rötägg men de väljer jag att tro är i klar minoritet. MEN det spelar egentligen ingen roll när systemet är rasistiskt. Att det finns vårdpersonal som vill mig väl hjälper inte när deras kunskap bara sträcker sig till att rädda livet på vita människor. Än mindre hjälper det när jag i min rädsla ifrågasätter vårdpersonalen och blir avfärdad som ännu en stereotypisk arg svart kvinna. Jag har rätt att vara arg när mitt liv står på spel.

För jag vill leva, jag älskar livet och livet har äntligen börjat älska mig tillbaka. Tänk så makabert om en miss i vården blir min död. På min gravsten kräver jag då att det står ”hennes liv kunde inte räddas för läkaren kunde inte diagnostisera svart hud”. Jag kräver det, får jag inte jämlik vård vill jag åtminstone få rättvisa genom min gravsten!

”Får jag också välja vårdpersonal baserat på hens ursprung?”

Jag vet, jag tramsar nu, det är mitt sätt att stilla min oro. Oron är grundad i fakta även om det inte erkänns av alla. Att Svenonius anser att barnmorskorna har det bra gör mig inte lugnare när de själva säger annat och i protest säger upp sig på löpande band. Det får mig senare att tänka på vilka som blir kvar när man inom vården inte ens står upp för de egna missförhållandena. Minskas oddsen då för mina svarta systrar som åker in för att föda barn att bemötas av en barnmorska som inte har åsikter som inskränker på deras mänskliga rättigheter? Att svarta och andra rasifierade syskon utsätts för rasism i deras yrken inom vården och under utbildningen gör att jag oroar mig ännu mer. Får jag också välja vårdpersonal baserat på hens ursprung? Så som vissa vita gör när dom helst behandlas av vit vårdpersonal borde väl jag också kunna göra och kräva att bara få träffa svart vårdpersonal? Fast vad säger det egentligen om mig och om sjukvården?

Inga av dessa tankar stillar min oro, jag är lika rädd för hudsjukdomar och sjukdomar med symptom som visar sig på huden som innan. Och jag vet att flera inom vården känner min rädsla och gärna gör allt för att stilla den. Men frågan kvarstår, när ska sjukvården avkrävas jämlikhet? Och vem bär ansvaret för alla de liv som gått förlorade pga den ojämlikhet som finns i vården?