Nathalie Mark: Julen betyder inget längre – och det är vårt största hopp

De senaste åren har jag känt julen sakta glida ifrån mig. Likt den sista biten julskinka på ett flottigt fat försvinner den bort från mig tills jag knappt ser den alls längre. Varje dag vaknar jag upp till snömodd och mörker och utan ett uns av den där julkänslan folk säger att man ska hitta någonstans mellan stressiga jobbdagar och oinspirerande vardagsmat.

Men det finns ett ljus i mörkret. I år har det för första gången på länge på allvar pratats om klimathotet. Det är obegripligt att det krävdes en kruttorr medelhavssommar där bränder härjade i hela Norden för att vi skulle förstå att vi är på väg mot en domedag. Vi visste ju såklart det för decennier sedan men det är först nu när vi stirrar ned i helvetesgapet som vi till sist inser hur illa allting är. Detta har också speglat av sig på julhandeln (inte för att den minskar, oroa dig inte för det för varje år slås förra årets rekord) där årets julklapp blev det återvunna plagget och allt fler väljer att avstå från att ge julklappar. Och jag ska erkänna att jag är kluven.

Å ena sidan för att det känns så förmätet att gå ut och stoltsera med att ”vi minsann inte ger julklappar i vår familj” när man samtidigt åker till Bahamas på juldagen och resten av året konsumerar som om det inte finns någon morgondag. Vilket det snart inte finns just för att man gör så. Men å andra sidan blir jag irriterad för att jag vill ge julklappar. Inte för att jag på något sätt bryr mig om julen, här om året skrev jag till och med en krönika om att vår familj bytte julbordet mot sushibuffé, utan för att julen är den tid på året då jag får en chans att ge tillbaka utan att det höjs på ögonbrynen.

Som ett barn till arbetarklassföräldrar som gett mig ett liv där jag kunnat plugga på universitetet och få ett bra jobb jag knappt kunnat drömma om som liten står jag för evigt i en slags tacksamhetsskuld. Inte för att de kräver det av mig, det skulle de aldrig göra, utan för att jag fått så mycket som de inte haft och allt jag vill är att ge tillbaka till dem. Och det tar de såklart aldrig emot – förutom på julen. Då kan jag på något sätt kringgå alla regler och ösa över dem allt det där materiella jag omvandlat min kärlek till. Och på samma sätt låta dem se mig öppna deras fint genomtänkta julklappar och bara tacksamt ta emot. Som om jag var liten igen, i barndomens julskimmer.

Men hjärnan tänker inte i räta linjer och varje jul vaknar jag också och vill sälja allt jag äger och har och kasta alla julklappar. Jag är så less på det här satans konsumtionssamhället och helst av allt vill jag bara flytta till en stuga i skogen och tillbringa min återstående tid med att tälja små trägubbar. Men det gör jag inte. Och på väg till jobbet i stan passerar jag varje dag samma hemlösa man som står med huvudet böjt och skyler sig mot isvindarna. Och då vill jag hämta ut alla mina sparpengar och bara ge bort dem till honom, till alla som spenderar julen ensamma och bara väntar på att den ska vara över. Men det gör jag inte. Och så snart jag passerat honom är det glömt och mitt huvud fylls istället av stressen av att jag måste komma på en julklapp att ge min lillasyster. Och så snurrar julehjulen vidare.

Det jag mellan dessa motstridiga tankar kommit fram till är att julen inte betyder någonting längre. Vi har ingen gud att knäfalla inför utan vallfärdar istället till köpcentrumens helgedomar i tron om att vi kan köpa oss syndernas förlåtelse och gå in i nästa år fria från allt som tyngt oss. Julen är ett spektakel vi mer än villigt deltar i, delar i sociala medier och njuter av i konsumtionens spegel. Men just för att julen tappat all mening finns där hopp.

Vi är nu vid punkten där vi i grunden kan förändra allting och en gång för alla göra julen till precis det vi vill att den ska vara. Vi kan skaka av oss traditionens ok vi burit så länge, lämna det bakom oss och gå in i en ny tid. Och kanske är den tiden nu, vi har i dag ett momentum och en klimatpiska och om vi tar tillvara på det kanske nästa jul blir annorlunda. Mer inkluderande, mindre stressad, mer hållbar, mindre förkastlig.

Eller så blir det inte så alls. Men det hinner jag inte tänka på nu för jag måste gå vidare. Mot Åhléns för jag har glömt att köpa något till mormor. Och gud förbjude att julen ska bli förstörd av det.

Foto: IBL