Nathalie Mark: ”Ingen vill leva i ett samhälle där tonåringar dör och dödar varandra”

Den 6 oktober 2007 ser ut som en vanlig lördag. Natten är fortfarande ung när nära etthundra tonåringar är på väg till en 15-årsfest på Kungsholmen i Stockholm. Vi minns alla pirret av att få gå på fest i den där åldern när man inte riktigt är barn och ännu inte vuxen. Livet som spirade i en. Men kvällen ska komma att sluta i katastrof. Vid midnatt förändras allt och 16-årige Riccardo och hans bästis har precis bestämt att det känns som det är läge att dra när bråket startar. Det bråket ska komma att sluta i att Riccardo misshandlas till döds.

Fem 16-åriga pojkar åtalas. Åklagaren yrkar på att fyra av dem ska dömas för mord, men de får slutligen mildare straff. De är alla födda 1991, precis som jag.

2007 var jag alltså också 16 år och jag minns än i dag dagarna i skolan efter dödsmisshandeln. Jag hade vänner som var på den festen, som kände Riccardo, som grät när jag träffade dem och vi var alla i total chock. Hur kunde en 16-åring vara död? Hur kunde andra 16-åringar ha dödat honom? Det gick inte att begripa. Den där känslan av odödlighet som alla tonåringar bär på försvann över en natt.

Och det är kanske märkligt men det är Riccardo jag först tänker på när jag nås av nyheten att artisten Einár har blivit skjuten till döds i Hammarby sjöstad. Men där en hel stad chockerades över brutaliteten i våldet när Riccardo dog är ingen i dag förvånad. Som Diamant Salihu berättade så hjärtskärande i boken Tills alla dör har dödsskjutningarna och gängvåldet i Stockholm och Sverige eskalerat lavinartat de senaste åren. Och titeln i sig vittnar om hopplösheten som våldet nu andas:

– Tills alla dör, som rapparen Jaffar Byn svarar när polisen frågar honom hur länge de här dödliga gängkonflikterna ska fortgå.

När Brå i maj i år presenterade rapporten ”Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder” var det dystra siffror som spaltades upp. Man lät jämföra det dödliga våldet med skjutvapen i Sverige med 22 andra europeiska länder. I alla länder har dödsskjutningar minskat de senaste 20 åren. Inte i Sverige. Här har skjutningarna ökat.

Från att Sverige år 2000 låg nästan längst ned på listan över antal dödsskjutningar ligger Sverige 2019 på andra plats. Då dödades 45 personer med skjutvapen här, 2020 var siffran 48. Bara Kroatien har fler dödsskjutningar än Sverige sett till befolkningsmängden.

Det är svårt att säga varför men det man kan se är att åtta av tio som skjuts är unga killar i kriminella gäng, ofta bor de i utsatta områden. Inte sällan är det kopplat till drogförsäljning. Allt oftare sker våldet utomhus och när skjutvapenvåldet ökar så ökar också risken att utomstående skadas, särskilt när det sker på allmän plats.

När min lillasyster jobbade på en bensinmack i Jakobsberg stannade vita skåpbilar utanför macken och sålde skyddsvästar. Just för att ungdomarna där kände att de behövde bära västar för att skydda sig från att bli skjutna. För att rädda sina liv. Och i juni i år sköts till sist en 25-åring på precis den bensinstationen. När nyheten nådde mig minns jag att jag i några sekunder hann bli rädd innan jag kom ihåg att min egen syster bytt jobb.

Och vet ni? Den rädslan är ingenting. Den rädslan är ett skämt jämfört med vad så många människor dagligen känner för sina unga söner, bröder och vänner som allt oftare hamnar i kriminella gäng runt om i Sverige. Och det är därför vi alla måste gå samman kring den här frågan. För vi måste sätta ett stopp för skjutningarna, så att inte fler unga pojkar blir offer och förövare i en värld där skjutvapen är vardag och ungdomens oskuld tas allt tidigare.

För ingen av oss vill leva i ett samhälle där tonåringar dör och dödar varandra. Och ingen av oss vill bo i en stad där knytnävar bytts ut till automatvapen.

Foto: TT