Läs också: Fem tidiga tecken på att du riskerar att bli utbränd
När jag läste Lotta Lundbergs nu välciterade text om SVT Edit-serien ”We can’t do it” lät jag den passera, för jag orkade inte ta en diskussion om detta igen.
Sedan läste jag krönikor, debattartiklar, facebookinlägg och långa trådar på sociala medier och jag tänkte ”bra, någon annan tar den här striden så jag kan sitta still”. Och så lutade jag mig tillbaka i soffan igen.
Men så läste jag Lundbergs brasklapp och nu vill jag faktiskt inte vara tyst längre.
”Ibland får man också ta ansvar för hur man uppfattas, jag gör det nu, mea culpa, om ni läst mig som att jag inte tycker att något är ruttet och sorgligt och förfärligt när unga kvinnor drabbas av utmattningssyndrom”, skriver hon och falskpudlar sig bort från ansvarstagande.
Jag förstår mycket väl att Lundberg tycker att det är fruktansvärt att så många unga kvinnor bränner ut sig och bort sig från arbetsmarknaden. Hade hon inte tyckt det hade hon väl glatt klappat sig på axeln och lämnat kvinnorna därhän, inte skrivit en lång text om det. Men när hon i samma andetag trampar ännu lite mer på de som hon menar att hon aldrig velat trampa på är det jag som sätter ned foten och säger ”flytta på dig”.
Enligt statistik från Försäkringskassan har antalet sjukskrivna med utmattningssymptom sexdubblats sedan 2010. I dag är de som bränner ut sig dessutom yngre, borta längre från arbetsmarknaden och en av fyra kommer att hamna där igen.
– De som går i väggen är de som är mest ambitiösa, de som ställer upp mest för andra och som inte kan gå hem förrän jobbet är klart, säger Marie Åsberg, psykiatriprofessor, till Expressen.
Duktiga flickor kan man möjligtvis kalla dem, även om det ordet får det att vända sig i magen på mig. Men när Lundberg hävdar att det inte är ”tjejer som jobbar ihjäl sig på ett slitjobb i en fabrik eller i hemtjänsten, utan de är medelklassflickor som är helt förtvivlade över att de inte kunde plugga heltid, ha tre extrajobb, skriva en bok och driva ett insta-konto samtidigt” måste jag få protestera.
Kvinnor måste arbeta hårdare, vara bättre och duktigare, om man så vill, för att ha möjlighet att slåss för den frihet män får automatiskt.
I dagens arbetsklimat är heltidsjobben få och fasta tjänster är lika ovanliga som tropisk hetta på julafton. I det vi brukade kallade prekariatet hamnar oftast kvinnor med osäkra arbetsvillkor, låga löner och obekväma arbetstider. Fattiga kvinnor, som Rebecka Bohlin påpekar i nättidningen Feministiskt perspektiv.
I patriarkatets förtryck faller det därtill på kvinnors lott att ta stort socialt ansvar, ta fler föräldradagar och drabbas av våld i hemmet. I en värld där kvinnor fortfarande inte är likställda män, inte tjänar lika mycket och inte sitter på lika många viktiga positioner måste kvinnor arbeta hårdare, vara bättre och duktigare, om man så vill, för att ha möjlighet att slåss för den frihet män får automatiskt. Jag vet detta för jag har varit där.
Läs även: Isländska kvinnor står upp mot orättvisa löner – lämnar sina jobb i protest
Jag har stått på kanten till avgrunden, sneglat ned och sett hur högt fallet skulle vara. Lundberg skulle nog ha kategoriserat mig som en klassisk duktig, medelklassflicka, men det var inte min sorg över att inte kunna plugga heltid, jobba extra eller leva ut mina litterära ambitioner som puttade mig mot kanten. Det var snarare precis tvärt om.
Det var stressen över att inte få jobba heltid, sitta på ett arbetskontrakt som gav mig jobb en vecka i taget, inte veta om jag kunde betala hyran nästa månad, inte veta om jag hade någonstans att bo om ett halvår och samtidigt hantera livets alla missöden som, naturligt nog, sker fastän man inte planerat för dem.
Om jag överpresterade så var det för att min hela försörjning byggde på att min chef skulle tycka att jag var bra nog och ge mig jobb en ynka vecka till. Så att jag skulle kunna betala hyran en månad till. Så jag skulle ha tak över huvudet ett tag till. Och när jag på det råkade ut för hot i jobbet just för att jag var kvinna och bara försökte göra mitt jobb brast det. För mig, som för så många andra innan och efter mig.
Det var inte jag som brustit – det var faktiskt precis fucking allt som brustit.
Men vet du, Lundberg, när jag satt på ett första samtal med en okänd psykolog som skulle konstatera om jag var arbetsför eller inte och återberättade allt detta nickade psykologen.
”Det är inte alls konstigt att du mår dåligt” sa hon ”Att inte veta om man kan klara försörjningen, veta hur man ska bo eller hantera trauman gör det faktiskt helt rimligt att du sitter här”.
De orden förändrade mig, för de fick mig att förstå att det inte var jag som brustit – det var faktiskt precis fucking allt som brustit och jag hade bara försökt parera det.
Så när Lundberg avslutar sitt försvarstal med att skriva ”att ständigt bekräfta (den utbrända) kvinnan som offer tror jag dock inte hjälper” säger jag tvärt om.
Bekräfta absolut den utbrända kvinnan, få henne att förstå att det inte var hennes fel att hon hamnade där, förklara för henne att den här världen är nästintill omöjlig att hantera (särskilt som kvinna!) och att hon bara gjorde så gott hon kunde med de medel hon hade. Bygg sedan upp henne igen så att hon och alla vi tillsammans kan gå i protest mot systemet som försöker bryta ned oss. Där sätter vi ned foten. Det är det kriget jag väljer.
Foto: IBL
