Stephanie Spindler Jonsson: ”På Insta ser fikan trevlig ut – men varför minns jag inget vi sa?”

Text: Stephanie Spindler Jonsson

Väckarklockan ringer, 2 sekunder senare håller jag väckarklockan i handen. Telefonen. Jag går in på Instagram för att uppdatera mig. Det var trots allt 8 timmar sedan jag senast kollade flödet och mycket kan ha hänt under natten. Eller? Jag scrollar igenom flödet på Instagram, Facebook, kollar om det finns något nytt på Snapchat. Hinner även kolla SMHI, Aftonbladet, privata mailen och jobbmailen. Jag kollar på klockan. Oj, 30 minuter har gått sedan den ringde och nu blir det en stressig morgon.

Jag lämnar lägenheten och beger mig till tunnelbanan. Får en orolig känsla i kroppen och känner efter i min jackficka. Det är lugnt, telefonen är med. Väl på tunnelbanan hinner jag knappt sätta mig ner förrän telefonen sitter fastklistrad i min hand igen. Och jag är inte ensam. Jag kollar flödet på Snapchat, Instagram, Facebook och Aftonbladet igen. Nu var det trots allt 45 minuter sedan jag kollade flödet senast. Lyfter blicken och ser mig omkring i vagnen, alla sitter uppslukade av sina telefoner. Jag ser att kvinnan bredvid mig spelar CandyCrush och mannen mittemot scrollar så fort att tummen nästan ryker. 20 minuter går undan när man slösurfar och jag kommer fram till jobbet. Känner mig stressad.

Dagen fylls med möten och arbete framför datorn. Telefonen ligger alltid på en armlängds avstånd. Det lyser upp på mobilskärmen och jag sträcker mig genast efter telefonen. Ny statusuppdatering på Dagens Nyheter. Det är snöoväder i Norrland. 3 minuter senare får jag en ny nyhetsnotis på Snapchat. Jag kollar. En bild på en palm. Ser härligt ut tänker jag, vill också ha semester. Återgår till min mail men inser att jag har tappat tråden. Fortsätter jobba. Fastnar i ett mail till och utan att reagera sträcker jag mig automatiskt efter min telefon. Jag funderar på hur många steg jag gått hittills idag och går in på hälsoappen och kollar. 3224 steg. Besöker damernas men halvvägs dit vänder jag genast på klacken. Jag glömde telefonen. Den måste följa med.

Lunch. Jag tar med mig telefonen till lunchrummet. Lägger den på bordet bredvid mina kollegors telefoner. Det bildas en stor hög på bordet. Det plingar och blinkar i telefonerna och jag noterar att vi avlöser varandra med att lyfta upp våra telefoner. Upp och ner, ner och upp. Allt som vi diskuterar googlar vi upp och fördjupar oss i. Jag får reda på att ”Singapuran” är världens minsta kattras och ofta inte väger mer än 2 kg. Intressant. Eftermiddagen försätter och jag sträcker mig efter min telefon minst 20 gånger till innan jag rundar av arbetsdagen. Aftonbladet, Instagram, Facebook, mailen, LinkedIn, Snapchat, DN, Hemnet och SMHI. Googlar på några restauranger, bokar om ett träningspass och svarar på några sms. Fan, får inte glömma att skriva grattis till min kusin på Facebook också.

Möter upp en vän efter jobbet. Vi träffas på ett fik. Båda lägger fram sina telefoner på bordet bredvid kaffet. Vi fotograferar våra kaffekoppar och lägger minst 10 minuter på att hitta ett schysst filter och därefter publicerar vi våra inlägg på Instagram. Det trillar in likes. ”Yes!” tänker jag. Efter 15 minuter har min vän fått 68 likes och jag har bara fått 41 likes… ”Varför då?” undrar jag. Jag kanske borde ha tagit ett annat filter. Kan inte låta bli att bli lite besviken… Vi pratar mellan våra statusuppdateringar och snart har en timme gått. Vi skiljs åt och på vägen till tunnelbanan funderar jag på vad vi egentligen pratade om. Kommer på mig själv att jag glömde fråga henne om hon trivs på sitt nya jobb? Och när var det egentligen hon ville ha hjälp med att måla om den där väggen? Eller var det en dörr? Jag minns inte. Väl på tunnelbanan kollar jag på kaffebilden som jag la upp på Instagram igen. Den är fin tänker jag. Det ser verkligen ut som att vi hade det trevligt även fast jag inte minns allt vi pratade om längre. Men bilden blev bra och det är viktigt. Dessutom är jag nu uppe i 57 likes.

Väl hemma lagar jag middag med min sambo. Vi sätter oss framför tv:n och käkar. Vi båda lägger våra telefoner på soffbordet. Bonde söker fru visas på skärmen. Så fort det blir reklam sträcker vi oss båda automatiskt efter våra telefoner. Vi kollar sociala medier i tystnad. Programmet fortsätter och vårt beteende upprepar sig vid varje reklampaus. Jag känner mig tom och förstår inte varför – vi umgås ju? Jag fortsätter matas med information från alla mina sociala kanaler. Jag läser om en ny träningsdiet, bensinpriset ska höjas igen, en gammal kollega har köpt nytt hus och 3 personer har varit inne på LinkedIn profil. Jag suckar. Sneglar på min sambo som sitter uppslukad i en gruppchat på Facebook och funderar på hur hans dag har varit… Det börjar bli sent. Vi förflyttar oss till sängen och båda fortsätter att slösurfa på våra telefoner i minst 30 minuter till innan vi släcker lampan.

Jag känner mig helt slut och innan jag somnar frågar jag mig själv:

”Är det så här det ska vara? Och vart tog all tid vägen?”.

Foto: Privat

Illustration: Unni Zetterling