Vad är kulturell appropriering? Vi reder ut en gång för alla

Har du hört begreppet ”kulturell appropriering” men utan att förstå vad det innebär? Eller har du koll men fortfarande tycker att det är svårt att dra en gräns? Baaam pratade med en forskare för att en gång för alla reda ut begreppet.

Läs också: Nazist eller mexikan – 10 kostymer du bör undvika på Halloween

Mikela Lundahl är forskare och lärare i idéhistoria och globala studier vid Göteborgs universitetet. Baaam ringde upp henne för att få svar på alla frågor vi har om kulturell appropriering – och detta är vad vi fick fram.


Mikela Lundahl, forskare i idéhistoria och globala studier.

Vad är kulturell appropriering?

– Först och främst vill jag bara säga inte alla är eniga och att det finns olika stränga tolkningar av hur begreppet ska användas. Vissa skulle säga att man aldrig kan använda kulturuttryck från grupper eller folkslag som är underordnade den dominanta, normativa, vita kulturen. Den mindre stränga tolkningen säger att det blir problematiskt när man försöker att profitera på eller stärka sitt varumärke eller sig själv genom att utnyttja en underordnad kultur eller minoritets historia utan att inkludera den kulturen eller minoriteten. Men det råder som sagt en debatt om detta.

Begreppet kulturell appropriering känns fortfarande ganska nytt i Sverige, när fick det utrymme i samhället?

– Såklart har det funnits röster som talat om detta länge men ordet fickbredare genomslag i och med Lilla Hjärtat-debatten 2012. Då visade det sig nämligen att det fanns en väldigt vältalig och kunnig ung generation från olika grupper och minoriteter som inte längre gick med på den svenska, så kallade ”exceptionalismen”. Det vill säga tron om att alla i Sverige är jämlika och goda till skillnad från alla andra länder som är mer rasistiska. Och med den debatten fick ordet också en plats i offentligheten.


Varför är kulturell appropriering problematisk?

– För att vi har en kolonial historia där den vita koloniserande kulturen genom århundraden har förlöjligat och förtryckt minoriteter med våld men också genom att sprida bilden av att andra kulturer är mindre värda, mer primitiva och har lägre status. Och att man då som vit eller på annat sätt överordnad använder deras faller man in i den här traditionen. Plötsligt är det coolt att Miley Cyrus twerkar men när svarta människor har gjort det har det setts ned på.

Men om man inte menar något illa genom att twerka – vad är problemet?

– Det spelar ingen roll vad din avsikt är för det finns en kolonial historia som du inte kan frigöra dig ifrån, den makten har du inte om du tillhör en överordnad kultur. Möjligen kan till exempel svarta ta tillbaka vissa av dessa uttryck, som n-ordet, eller som när homosexuella börja användade det tidigare nedsättande ordet queer – men en sådan insats kan aldrig komma från den överordnade kulturen.


Hur ska man förstå var gränsen går? Är det okej eller inte att ha flätor i håret eller tribaltatueringar?

– Det som är viktigt att påpeka är att det egentligen inte finns renodlade kulturella drag eftersom det genom historien alltid har skett utbyten mellan människor som rört sig mellan platser. Men i och med de koloniala strukturer som fortfarande lever kvar i världen är det ytterst olämpligt att överordnade grupper profiterar på underordnade grupper eller minoriteter utan att dela den vinsten med dem. Utöver det så kommer det alltid att vara svårt att dra en gräns. Vi kan spåra flätat hår lång tillbaka i den svenska allmogekulturen – men när vi talar om ”dreadlocks”, är det något som uppstår hos typiskt rakt, fint, ”nordiskt” hår? Nej. Så man måste göra en avvägning.

– Men, i en väldigt strikt tolkning av kulturell appropriering ligger att vissa kulturuttryck hör hemma hos vissa personer på vissa platser i världen och det finns i det många likheter med en höger-nationalistisk bild av renodlade kulturer utan migration. Det är också problematiskt om vi vill se en öppen och inkluderande framtid.

Blackface, hur är det problematiskt? Och skiljer det sig från kulturell appropriering?

– Blackface är egentligen inte samma sak som kulturell appropriering. Blackface är en rasistisk stereotyp från en specifik kulturell tradition, nämligen då man på amerikanska varietéer i slutet av 1800-talet lät vita skådespelare klä ut sig till svarta och på så vis skapade en stereotyp bild av hur svarta ser ut. Och den bilden har sedan spridits som en nidbild av hur afrikaner ser ut. Hela poängen med blackface är att förlöjliga medan poängen i kulturell appropriering inte nödvändigtvis är att förlöjliga utan att låna vissa attribut, som ”dreadlocks” eller tribaltatueringar. Dock kan kulturell appropriering oavsett uppfattas som förlöjligande, men det är oftast inte avsikten.


Så, vad är viktigt att tänka på i vardagen när det kommer till kulturell appropriering?

– Det är svårt. Jag har själv kläder jag köpt när jag rest världen över och ibland känner jag mig också osäker på vad som är okej eller inte. Men ett tips kan vara att tänka igenom innan du exempelvis väljer att skaffa dreadlocks. Varför du vill det och hur det kan tas emot? Så att du åtminstone kan svara om någon från Afrika eller den afrikanska diasporan undrar.

Det känns som att det ofta är risk för kulturell appropriering när man ska klä ut sig. Vad ska man tänka på då?

– Om det du tänker att klä ut dig till på något sätt har förekommit i en rasistisk kontext – don’t do it. Och till en rasistisk kontext räknas allt det som kolonisatörer sa och gjorde för att förminska andra grupper, och det gäller även exempelvis sexuella minoriteter. Så om du tillhör normen – använd inte icke-normativa attribut för skojs skull. Det är helt enkelt inte roligt att skämta om förtryckta grupper och minoriteter.

Foto: Annica Karlsson Rixon/IBL