Amanda Ekström skriver krönika i Baaam om att vara snäll mot sig själv.

Amanda Ekström: ”Jag minns inga celluliter, bara doften av det som var mamma”

Amanda Ekström skriver om hur minnen förändras beroende på vem som ser på dem. Och om att ibland våga se sig själv genom en fyraårings ögon.

Det var i lördags kväll som jag rotade igenom gamla lådor i mamma och pappas klassiska 70-talsvilla. Jag blåste av dammet som omfamnat flyttkartongerna i skrymslet under trappen, varvat med svordomar över hur tunga de var att lyfta ut. I en av kartongerna låg hundratals gamla foton ihop med dess negativ. Där i skrymslet under trappen låg alla mina barndomsår, pyntade med pippi-peruker, skrubbsår på knät, lortiga stövlar från det årliga kräftfisket och så mina föräldrar som var i samma ålder som jag är i nu. Jag och mamma. Hon hade kortklippt hår, djupa skrattgropar och solbrända armar. Det var tiden innan hon fyllde dem med de tatueringar som min morfar ogillar så.

Jag bläddrade länge och med blicken fortfarande fäst på de dammiga korten klev jag upp för trappen och satte mig i soffan bredvid henne. Hon ser ut som då, fast kanske lite gråare vid tinningarna och nya glasögon.

– Titta, sa jag.

Hon tog korten i handen och bläddrade dem, en för en, innan hon mumlade lätt plågsamt någon ohörbar självkritik.

– Men gud, sa hon. Gud så jag såg ut. Jag minns att jag hade så mycket bristningar på magen.

Hon sa det liksom med ett skratt. Som på skoj fast ändå inte.


Jag tog med dem hem, bilderna på mig och mamma. Jag satte dem på kylskåpet och häromdagen när jag väntade på morgonkaffet, fastnade jag med blicken på dem en stund. ”Konstigt, det där”, tänkte jag. Hur jag och min egen mamma kan minnas samma kropp så olika.

Jag minns en kropp som bar upp mig i knät när hennes vänner var över och drack vin under sommarkvällar. Det klirrades i glasen och jag minns mig själv, som så gärna ville vara med, men som sedan blev sådär trött i mammas famn som man bara kan bli när man är fyra och ett halvt. Jag minns hennes halsgrop, hur guldhjärtat hon alltid hade runt halsen kändes i fingrarna. Jag minns hur hennes skratt fick hela bröstkorgen att guppa, hennes andetag som puffade mig i pannan och huden som doftade – mamma.

Jag minns inte om hon hade celluliter på rumpan eller gropiga lår. Jag minns inte om hon behövde köpa större kläder än förra sommaren. Och jag minns inte om huden på halsen veckades till dubbelhakor när hon skrattade. Jag har ingen aning om hon hade bristningar på magen, eller inte.


Tänk mamma, om du bara kunnat se dig själv med ditt barns kvällströtta ögon under de där sommarkvällarna på altanen. Att du var ett hem oavsett om huden på halsen veckade sig eller om magen fylldes av bristningar. Och tänk om du hade fått med dig den där känslan till det kalla badrumsljuset, när jag och mina syskon hade somnat för längesen, när du stod i trosor framför spegeln. Kanske hade du varit lite snällare mot dig själv då.

Relaterade artiklar

Amanda Ekström: ”Han sa att jag exponerar mig för mycket på Instagram”

Amanda såg 13-åringar räkna valkar: "Något behövde göras"

Möt Tuggmotstånd – Baaams nya bloggare