Amanda Ekström: ”Han sa att jag exponerar mig för mycket på Instagram”

”Du exponerar dig själv för mycket på Instagram”.

Han sa det till mig en helt vanlig onsdagskväll. Jag hade printat ut mina första foton och köpt orimligt svindyra ramar i gallerian bredvid. Det var svartvita valkar, som jag först publicerat på mitt konto tuggmotstånd. Kontot hade cirka 15 följare och var i ärlighetens namn bara sympati-följare som bestod av vänner och familj - men nu skulle bilderna bli till tavlor.

De låg på golvet när han kom hem. Han hade slängt av sig leriga skor, sådär som grisiga män gör på tecknad film, och sedan klivit över bilderna på golvet. Jag såg fortfarande de glansiga fotspåren när han vänligt men bestämt sa orden:

“Och jag gillar det inte”.

Han såg djupt in i mig när han, med en axelryckning som om det vore det mest självklara i världen, sa:

“Du får välja mellan mig och det där, Amanda”.

”Det kanske är så man gör i en relation”

Vi hade träffats i månader nu och den lägenheten som varit min började långsamt bli till vår. Han hämtade mig och körde mig överallt, han såg till att jag inte hade för urringade kläder och fick mig att inse hur gulligt det var att han var svartsjuk på mina bästa kill-polare. Vi delade en brun snurrfåtölj och käkade thaimat om kvällarna. Och jag såg på den där blonda kalufsen som jag dragit fingrarna genom så många gånger, och tänkte att det kanske är så här man gör i en relation. Att man gör uppoffringar och kompromissar. Att man lägger töntiga drömmar om inramade svartvita valkar på hyllan.

Men så slogs jag tillbaka till alla gånger jag böjt mig tidigare. Du kanske känner igen det – man vill vara till lags. Man böjer sig och anpassar sig och helvete vad man har kompromissat och lagt drömmar på hyllan. Hans lugna blick fick mig kanske först att tveka, men sedan exploderade jag. Och plötsligt hör jag mig själv säga:

“Då är det nog bäst att du går nu”.

Han såg förvånat på mig först.

“Du kommer nog ångra dig” sa han.

“Det tror jag inte”, sa jag.

Och han gick.

Och jag. Ja jag, skrek så högt jag kunde i kudden i en halvtimme. Ett skrik av sorg och förtvivlan och ånger att ha kastat bort en trygghet. Men kanske också ett skrik av befrielse och styrka att jag stått upp för det som är jag.

Det blev många snurr i den bruna fåtöljen den kvällen. Och när himlen började bli till morgon la jag huvudet mot den svala fönsterrutan och för första gången slog det mig: ingen har kontroll över mig längre. Nu kan jag nå hur långt jag vill.

Hörde av sig flera år senare

Det är flera år sedan nu och den där snurrfåtöljen är bosatt på tippen för längesen. Men häromdagen plingade han till i min telefon. Han hade sett mina bilder i en butikskedja i hans hemstad och ville bara gratta mig, sa han. Livets ironi tänkte jag och lutade pannan mot det svala fönstret, precis som då.

Jag såg ut på lägenheterna på gatan där jag bor. Lät blicken svepa över varje upplyst fönster. Undrade för en sekund hur många drömmar som läggs på hyllan här i stan. Eller, kanske skriks det i kuddar redan. Halvtimmeslånga skrik i sorg och förtvivlan – som sedan följs upp av befrielse och styrka. Jag kan inte låta bli att hoppas.